Ännu en helg att minnas
Helgen har varit den bästa på länge.
Helgen har bjudit på så många "för-första-gången-i-mitt-liv-eller-för-i-år-upplevelser"
För första gången i mitt liv, vaknade jag upp i morse med en helt fantastisk utsikt. Uppifrån loftet och genom de stora fönstrena såg jag hur solen letade sig inin, över havet och förbi tallarna och smekande lätt över bergsluttningen in genom fönstret. Världen hade inte vaknat ännu. Jag kunde bara ligga och njuta av utsikten, känna hur fantastiskt det var att vakna till en ny dag.
Innifrån stora huset skvalade tonerna från stereon, modernt ,trallväntligt, välkomnande och i köket förbereddes frukosten. Färsk frukt, nypressad apelsinjuice, färsk bröd och nybryggt te. Öppna dörrar utan en tillstymmelse till kyla runt fötterna, solen som kämpar sig igenom molnen för att spegla sig i havet och fåglarna som sjunger ikapp som för att hälsa våren välkommen.
Det pratades om kvällen innan. Då bastun blev invigd för säsongen med starka 80 grader. Det pratades om det kalla vattnet vi kände på med hela kroppen. Precis när solen gått ned och vattenytan slutat krusats. 12 grader på ytan, desto kallare på djupet. Men uppfriskande. Det pratades om flipperspelet, konjaken och maten. Den fantastiska maten, grillningen (säsongspremiär för mig iaf), efterrätten och drycken till allt. Det pratades om gigantiska papegojor och känslan av att hålla i en. Jag kände enorm vördnad när bjässen klev upp på min hand med sina fågelfötter och krampade sig fast. Tung, stor, röd, mäktig. Andäktigt. Och det pratades om lillfågeln som gjort ett lustigt märke i A´s tinning med sin sylvassa näbb.
Ett helt perfekt dygn helt enkelt.
I helt perfekt sällskap.
På en helt perfekt plats.
Dagen idag har bjudit på många känsloresor den med. Positiva, negativa men mest kärleksfulla. Lillkråkan hade kalas och självklart vad jag där, gudmor som jag är. Där var även en del av mitt förra liv. Ett liv jag ser tillbaka på med glädje för vad som varit och vad som upplevts, men inte utan en viss ångest inför hur det faktiskt var. Hur kunde jag leva det livet? Hur kunde jag tänka som jag gjorde? Hur kunde jag agera som jag gjorde? Många tankar väcks till liv, och det är ju bra i sig, men just idag ville jag ha fokus på något annat. Ett par timmar i bil gör gott för själen.
Oj oj oj
Vilken helg!
Åre i all sin fjällvackra prakt med galet fint väder, välpistade backar, folk som höll sig hemma istället för i backen, god öl, gott sällskap och allting bara helt perfekt. Jag må vara sliten och trött, men jädrans vad kul det var! Bara ett litet missöde med en fossing som drog å helskotta, men det är ju bara bita ihop, spänna pjäxan ännu hårdare och köra så gott det går! Underbart!
Men är lite sliten. Träningsvärken är helt enorm (måste få igång det här degiga fläsket nu) och tröttheten är överhängade. Men det var det värt, helt klart!
Men nu väntar ett långt och varmt bad. Träningsvärken ska få sig en omgång. Foten skall pysslas om och hår skall få inpackas. Jag ska göra mig fiiiiiiin, och framförallt varm! En liten miniafterwork på Medis/Snaps var fantastiskt härligt och roligt på alla sätt och vis, men faen vad kallt det blev när solen försvann...men jag litar på våren och sommaren...de är bara runt hörnet.
Puss på er, änglarna mina.
Till Er
Ni stödjer mig när jag vacklar
Ni bär mig när jag rasat och inte orkar resa mig längre.
Ni lär mig flyga igen när jag tappat allt mod
Ni lyssnar och hör mig
Jag behöver aldrig förklara mig
Jag behöver aldrig ursäkta mig
Jag behöver aldrig vara osäker
Jag behöver aldrig tvivla
Ni rättar mig när jag gör fel
Ni uppmuntrar mig när jag gör något bra
Ni står som fasta berg i mina känslorstormar
Ni bara finns, är och verkar
Jag får bara vara
Jag får gråta och skratta
Jag får skrika
Jag får låta tystnaden tala
Ni gör glädjen dubbel
Ni gör sorgen hälften så tung
Ni lättar ångesten
Ni är mitt allt
Omtumlande helg
Här sitter jag i mitt älskade slott. Ljusen är tända, håret i oordning av alla möjliga anledningar, jag är trött, förbannad omtumlad men känner ändå en styrka.
Ett kapitel som knappt hade börjat, fick ett slut. Tman och jag bestämde oss för att gå skilda vägar. I alla fall som par, som vi ju liksom aldrig var heller. Jättekonstigt på ett sätt, att på något sätt göra slut när man inte ens varit tillsammans. Eller slut och slut, vi har omdefinierat oss och vad vi är. Den senaste tiden har stakat ut vägen rätt klart för oss båda; att vi var/är för osynk med varandra, att det bringar mer olust och tråkigheter än vad det bringat glädje och positiva känslor. Det var tufft om omtumlande. Men känns rätt. Ju mer jag tänker på det, desto lugnare blir jag inombords när jag inser att det var rätt beslut.
Det är inget försvarstal. Verkligen inte. Det är sanningen.
Jag känner dessutom ingen förlust. Det är nog mycket det som gör det. Därför att Tman finns fortfarande kvar, men som en god vän. Skillnad hade det nog varit om man hade sagt hejdå och aldrig mera setts. Men nu är det inte så. Och jag vill gärna ha honom kvar i mitt liv, som en god vän jag vet att jag kan ringa när jag vill, om vad som helst.
Slut på ett kapitel, och början på ett nytt.
---------------------------------------------------
Och trots detta, som ändå är helt av godo, så har det sprungit fram ännu fler saker av godo. Jag har ett leende på läpparna. Jag känner en trygghet, en styrka i mig själv. Jag har en magkänsla. En riktigt härligt fladdrande magkänsla som jag litar på. The butterfly effect.
Puss på er kära änglar.
Kudden ropar på mig, jag måste verligen gå.
Tjejsnack vecka 15 - Tema tro
Jag skulle så gärna vilja tro. Jag vill tro att det finns en Gud som håller om mig när det stormar, som leder mig rätt, som hjälper mig när det är svårt, som står för kärlek och godhet. Men jag tror lika mycket som jag tvivlar...tror man då eller tvivlar man?
Ja, det kan inte bara ta slut. På något sätt fortsätter det. Jag vill gärna tro att jag blir en skyddsängel. Och att någon som redan lämnat jordelivet är min skyddsängel i detta nu.
Ja, det gör jag faktiskt. Barnsligt eller ej, men jag gör det.
Hm, återfödelse...mnjae...som en skyddsängel då ;)
Jag tror på människan, kärleken och livet.
PS - det här var lite svårare frågor än vanligt....men roligt att svara på likväl DS
Och nu då...
Jag tror att jag har koll på alla trådar, alla stubiner och alla tändare.
Åsså plötsligt råkar jag koppla lite fel,eller lägga fel tråd över fel stubien åsså PANG så har ja gsnurrat in mig fatalt.
Jag är nog där snart...intrasslad.
Kan ingen bombtekniker komma snart och trassla upp det här åt mig....typ nu....innan jag sprängs!
Det kom en liten fjäril flygandes idag. En liten en som fick lyfta och sänka sina vingar många snabba gånge rför att kunna flyga. Liten och spröd, men den lämnade ett vackert avtryck jag inte kan bli av med.
Hur svårt ska det vá??
Du lägger din förtrollning utan svek och obehag
Du studsar fram som skum på vågor
Men min dragningskraft som blad
Din viskning är ett vackert ord
Ditt skrik är en fanfar
Till lusten och den röda leken
Och till Drömmarna du har
Vi talar inget konstigt språk
Tvivlar ingenstans
Vi vet att blir det inte nu
Blir det inte alls
Så kom nära
Kom så nära du kan
Ingenting hindrar dej kom ta min hand
Så nära är det enda vi kan
Ingenting eller
Kom nära
Som klippan bryter vågen
Så kastas jag mot skyn
Och du lyser som en fyr i natten
Du lär mej mens du styr
Att min lycka är en vacker röst
Min sorg ett instrument
Dom spelar mina sånger nu
Dom berättar vad som hänt
Dom sjunger på ett eget språk
Tvivlar ingenstans
För vi vet att blir det inte nu
Blir det inte alls
Kom nära
Kom så nära du kan
Ingenting hindrar dej
Kom ta min hand
Så nnära är det enda vi kan
Ingenting eller
Ta min hand
Du säger det försiktigt
Att du saknar mej ibland
Som om du var ett regn på havet
Som aldrig finner land
Att du vill vara kvinna nu
Jag ska va' din man
Dina ögon speglar
Det du läser i min hand
Och där står det på ett annat språk
Ett språk vi inte kan
Det står att blir det inte nu, blir det inte alls
Så kom nära
Kom så nära du kan
Ingenting hindrar dej
Kom ta min hand
Så nära är det enda vi kan
O ingenting eller
Ta min hand
Vill ha
Det är detta jag vill ha
Det är här jag vill vara.
Kanske inte just exakt nu.
Men faktiskt ganska snart.
Sliten och tankfull
Torsdagen bjöd på lite öldrickande med bästaste A. Många bra samtal. Många utdelade eldgafflar. Många skratt men samtidigt i största allvar. Kvällen följde sedan med full komedi på Norra Brunn. Bra, roligt, aktuellt och underhållande. Ett par bra telefonsamtal under kvällen gjorde att sömnen blev lite lidande...men va faen...sova kan man göra senare.
Fredagen var hektist. Upp å fixa frulle till jobbets frukosmöte. Med bara ett par timmars sömn i bagaget gick det lite halvtrögt. Men lovar man nåt så håller man det. Så det var bara bita ihop. Sen rullade dagen på i ett hejdlöst tempo och avslutades med vårfest på jobbet. Riktigt roligt. Men alldeles för mycket och för sent som vanligt. Jag hann lära känna en ny medarbetare lite granna, ha en allvarlig diskussion med en annan, för att sen få en smäll av nån idiotbrutta på Sture. Men men, det var inte så farligt....men det blev sent...
Lördagen startades 07,51 när andra chefen ringer och uppmanar mig att gå å ta en dusch, för snart skulle de komma å hämta mig. Sagt och gjort. Och en timme senare stod jag och jobbade i Skärholmen med ballongeriet. Lagom trött, lagom bakis. Men det var riktigt roligt faktiskt. Mycket folk, trevlig kollega och lite extra klirr i kassan.
Behöver jag tillägga att jag var trött igår kväll när jag kom hem? Jag strandade som en val på soffan och sov två timmar....för att sen hålla mig vaken till i alla fall 22-tiden så att jag skulle få lite bra sömn under natten. Men det var inga problem. Nu är det tolv timmars sömn senare, jag är pigg, har lite ont i fötterna och skall alldeles snart in och träffa AM för en fika.
Sen är det faktiskt så att Tman dyker upp. Och stannar i en vecka. Det ska bli både galet roligt, intressant, skrämmande, härligt, skönt, tryggt och samtidigt så ligger det ett hölje av osäkerhet kring allting. Så, intressant är väl en bra sammanfattning?
Håll en tumme för mig.
Han som
Han som gör en grotta av täcket för mina iskalla fötter
Han som ringer och väcker mig när min väckarklocka är trasig
Han som tänder ljus för att värma själen
Han som gör varm choklad när vi kommer in från en långpromenad
Han som lockar fram mitt uppriktigaste skratt
Han som viker en ros av en servett därför att det inte fanns blommor på båten
Han som ringer mitt på dagen, bara för att han har abstinens
Han som ger mig sjuka tankeutmaningar, bara för han vet att jag gillar det
Han som frågar hur min dag har varit, och lyssnar koncentrerat
Han som kan muntra upp en, bara genom att säga att det ordnar sig
Han som förbereder överraskningar
Han som ger ledtrådar till överraskningen, bara för att han vet att jag älskar det
Han som värmer mig med hela sin kropp när jag fryser
Han som plockar fram mina allra bästaste sidor
Han som vet vilken värme det finns i en chailatte
Varför ska
han ha så svårt att bestämma sig?Virrvarrkarusell....
"Det man tappar i karusellen får man ta igen i pariserhjulet"
Var det en mycket bra herre från västsverige som sa en kväll. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men han fick mig i alla fall på bättre humör denna kväll. Jag valde att tolka det som att det faktiskt aldrig är försent, och att det går flera tåg. Det går alltid flera tåg.
Men nu var det så här...att för ett tag sen hoppade jag av ett tåg. Tåget kom till en slutstation. Bakom fanns det inget mer. Stop. Finito. Jag hoppade av, sorgsen därför att resan hade varit helt fantastisk, den bästa resan i hela mitt liv. Men lättad just därför att den är slut. Jag vill inte åka med det tåget igen.
Då och då kommer jag däremot tillbaka till denna återvändningsgränd. Oavsett om jag vill det eller inte, och inte förrän nu, ett år senare, inser jag hur bitter jag är. Och hur gärna jag vill sluta vara bitter och istället glädjas åt allt Men jag ska berätta en historia.
När jag var 16 flyttade jag hemifrån. Jag flyttade runt ett år på olika adresser och hamnade til slut i en riktig lägenhet på 28 kvadrat i Solna. Jag älskade den. Den var helt perfekt. Hyresgästen innan mig hade packat sina grejer ett halvår tidigare och det enda vittnade om att någon hade bott där var en skruttig liten grönsak i fönstret. En solkig fredskalla med prickiga blad som törstade efter såväl vatten som uppmärksamhet. Och det fick hon. För det var en hon och jag namngav henne till Beatrice. Min Beatrice.
I samma veva träffade jag en kille. Eller vi hade känt varandra ett par år innan och var väldigt goda och nära vänner. Sådär nära att vi kunde sova över hos varandra utan att det var något i luften. Men detta vände efter ett par år, och ungefär i samma veva som jag flyttade in i lägenheten och träffade Beatrice, så bodde han mer och mer hos mig. Beatrice blev en rökkompis i fönstret på fjärde våningen. Hon blev som en liten bäbis för oss som vi skojade om och skulle hålla vid liv.
Hon växte och blev större, killen och jag flyttade ihop. Hon hängde med och hon blev till och med så stor att vi kunde ta skott från henne. Och resultatet blev det vår gemensamma lilla gröna bäbis Klara. Vi hade en liten grej att namnge alla blommor....skitfånigt....men Klara blev så signifikant för oss. Ett förhållande är som en blomma, som man måste vattna och vårda ömt.
Åren tickade på, killen och jag gifte oss och hade under många år pratat om barn, och självklar skulle en dotter heta Klara. Det var inget snack om saken. Det var ju vår grej, och dessutom rätt fint tyckte vi eftersom vi hade en historia kring det namnet.
Tåget rullade vidare, stannade inte vid så många stationer. Inte ens vid barnstationen. Fast vi hade allt och alla förutsättningar. Till slut kom det fram till slutstationen. Vi ville inte längre. Båda ville kliva av tåget. Och det gjorde vi. Sen gick vi skilda vägar. Ibland som vänner, ibland som ovänner. Jag tog Beatrice. Han ville väldigt gärna ha Klara. Och så blev det i uppdelningen.
Och idag, ett år senare, är han omgift och fick en liten dotter för tre veckor sen. All heder och lycka åt honom, att han lyckades med det som vi inte klarade av. Jag är glad för hans skull, därför att jag kunde ju inte ge honom det där han ville ha.
Men, ni får en gissning vad den dottern heter.
Och sen kanske ni förstår varför jag bittrar till ibland.
Det går över.
Men låt mig få vara det en liten stund bara.
Tjejsnack
V. 13 Ordspråk:
- Sämsta ordspråket?
Jag tror att det finns ett påstående som nästan blivit ett ordspråk nuförtiden,,,,fyllt av eftertanke och ångest...som så många andra ordspråk...."Jag ska aldrig mer dricka sprit"...och eftersom det alltsom oftast är en ren lögn när det yttras så är det ett dåligt ordspråk...eller nåt...vad klassas egentligen som ett ordspråk? Vad ska det uppfylls för kriterier? Här ----> finns en bra förklaring
- Bästa ordspråket?
Gårdagen lär oss om morgondagen av en anledning
- Ditt egna påhittade ordspråk?
Gårdagen lär oss om morgondagen av en anledning
- Bäst sagda av ett barn?
"Arsenik är en väldigt stark krydda som kan förstöra en hel måltid"
- Ordspråk du lever efter?
Gårdagen lär oss om morgondagen av en anledning
-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*
-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*
V 14. Vad gör du när du är:
- Arg?
Städar, diskar, men det slutar alltid med att jag måste gå ut och gå för att lugna ned mig och samla tankarna.
- Ledsen?
Skriver, lyssnar på musik, gråter stilla.
- Nedstämd?
Skriver
- Glad?
Ringer någon för att berätta det!
- Nykär?
Vad gör man INTE när man är nykär är kanske lättare att säga. Jag bubblar mycket, skrattar, ler, småbekymmer bekommer mig inte, jag jobbar otroligt bra, men är nog världens sämsta vän.
