Ögonblink

Sådär.
Då var sista arbetsdagen avklarad. Nu är det semester på riktigt och det känns förbannat jäkla bra.

Det har varit ett par riktigt bra dagar de senaste dagarna. Jag känner mig lugn inombords. Vet att allting kommer lösa sig. På något sätt. Magkänslan är god. KÄnner mig uppåt och hoppfull.

Det som känns mest akut är att hitta boende till J. Av hundra och miljoner anledningar. Nog för att vi bott isär de senaste dagarna (aha...är det DÄRFÖR allt känns så bra?) men det behöver ske på riktigt liksom. Jag känner mig färdig med det här nu. Och ska någon form av vänskap hålla och bestå- då blir det till att han flyttar ut asap.

Förslag mottages tacksamt.

Och imorrn drar vi iväg på festival. Sommarens första och största. Det mesta är fixat. Ska bara hitta sovsäcken...å alla andra bra-att-ha-på-festival-grejjer. Och packa.

Men snart - en iskall öl - för att fira semestern.

Gutfeel.
I like

Så där ja.
Då har jag lugnat ner mig lite sen sist.

Tror att jag behövde det där lilla utbrottet faktiskt. Det var skönt. Och nu känns det bättre.

Jag tror det kom för att allting börjar landa in lite grann nu - på riktigt. Nu är det på riktigt riktigt när vi börjar prata praktiska saker som alla grejjer, boende och sånt. Och det känns faktiskt rätt bra. 

Lite berg- och dalbana ska det väl vara. Men just idag känns det bra faktiskt. Ligger här hemma med laptopen på magen och vårdar mig själv efter midsommaraftons allehanda drycker och lekar. Och jag är ensam för första gången på väldigt väldigt länge. Och det känns skönt. Och bra. 

Och det är bra.

Hade ett riktigt roligt midsommarfirande igår. Djurö stoltserade med vackert skärgårdsväder, varmt havsvatten och underbart sällskap. Nubben var kall och god - och lagom till antalet. Vinet var väl blandat med sprite. Grillen varm - likaså bastun, badtunnan och känslorna kring bordet. Det var helt enkelt en riktigt lyckad midsommarafton i goda vänners lag.  

Dagen idag ska jag låta bara rinna bort. Inga planer för en gångs skull. Inga alls. Jag ska bara vara, ta den som den kommer och vara själv. Det var inte igår.

Kram på er - vilka ni nu är

Jag jobbar på ett utbildningsföretag med medvetna människor. Där vi pratar om kommunikation varje dag, och där självinsikt är en del i arbetet.

Och jag har fanimej försökt. Försökt att vara vuxen och resonlig. Och allt låter så jävla bra när man berättar för hela världen hur läget är och varför och hej och hå. (förlåt du däruppe för alla svordomar, de är bara ett uttryck för frustration och  jag finner inga andra ord just nu)

Idag är jag arg över den här jävla separationen för första gången. Och arg på riktigt - alltså verkligen på riktigt -  är jag för första gången idag. Ikväll. Det var den där förbannade diskhon som korkat igen som utlöste det.

Men det är inte den jag är arg på.

Jag är så arg på mig själv.
Jag är så arg på hela situationen.
Jag är så arg på att J är ute ikväll - men inte jag
Jag är så arg på att allt står helt stilla
Jag är så arg för att det inte blev som jag ville
Jag är så arg för att jag är svartsjuk - utan rättighet
Jag är så arg för jag gör så dumma grejjer i den här situationen
Jag är så arg för att jag måste börja om
Jag är så arg för att jag inte ringer någon och bara gråter ut den här ilskan
Jag är så arg för att jag ska vara så jävla pretto och osårbar
Jag är så arg för att jag är arg

Och det stämmer inte.
Jag trodde att jag passerat den fasen i förändringsu:et. Att jag var inne på att jag började se möjligheter och se positivt på det hela. My ass vad fel jag hade.

Jag vet átt man inte kan gena sig igenom en sorg. Men det här är ett skämt.

Röksugen blev jag också. Och sugen på chips. Eller varför inte ett glas sangria.
Tröst kallas det.

Urs.
Jag tycker inte om att vara arg. Det är så sällan jag är det att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Jag går lös på diskhon nu tror jag.
Det känns konstruktivt.

Jag känner mig rätt tom.
Tom på känslor och tankar.

Och det skrämmer mig.

Jag känner mig likgiltig.
Orkar inte bry mig.

Och det skrämmer mig som fan.

Jag är singel, men sambo.
Känns som jag inte har påbörjat sorgearbetet riktigt ännu.

Jag har inte varit ensam med mina egna tankar en enda minut sen vi tog beslutet.
Har sysselsatt mig, drömt om en ljus framtid och träffat folk hela tiden.

På gott och ont.
För sällskapet lindrar och får mig att tänka på annat.

Fast kanske jag bara behöver vara ensam ett slag - och komma ikapp med mig själv.

En vecka har gått.
Beslutet är definitivt.
Vi vet fortfarande att vi gör rätt.
Att det blir bra.
Tiden måste bara få gå.

Veckan har varit en berg- och dalbana. Upp och ner. Ut och in.
Relativt hanterbart. För varje dag har jag kunnat prata om det mer och mer utan att bryta sönder och samman.

Vi har tillbringat hela helgen tillsammans, som något sorts kvasipar. Festat på varsitt håll. Festat tillsammans med gemensamma vänner och gått runt som ett vanligt par. Nästan.

Och det har gått helt ok.

Tills idag.
Tills vi satt där och gemensamt skulle ändra status på facebook. Berätta för hela världen att vi misslyckats.
Jag orkar inte förklara för alla bekanta och halvkompoisar - där gör facebook ett bra jobb. Men ändå. Det var riktigt tungt. Och där någonstans ringde mamma också. Som att hon kände på sig.

Och att prata med mamma var som att sätta på en kran.
Stackarn.

Nu har jag ett val. Jag kan välja att gå vidare, att må bra, att självklart sörja - men att låta såren läka. Jag kan välja att se framåt och se anledningen till att vi gjorde så här. Jag kan välja glädjen i vännen jag fått i Tman. Jag kan välja att se min framtid - såsom jag vill ha den. Jag kan välja det.

Och det gör jag.

I know it's hard to tell how mixed up you feel
Hoping what you need is behind every door
Each time you get hurt, I don't want you to change
Because everyone has hopes, you're human after all
The feeling sometimes, wishing you were someone else
Feeling as though you never belong
This feeling is not sadness, this feeling is not joy
I truly understand, Please, don't cry now

Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you
Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you

Being like you are
Well this is something else, who would comprehend?
But some that do, lay claim that
Divine purpose blesses them
That's not what I believe, it doesn't matter anyway
A part of your soul ties you to the next world
Or maybe to the last, I'm still not sure
What I do know is, to use the world is different
As we are to the world but, I guess you would know that