Jag lever...
Men jag kommer hemåt. Snart. Inte för att jag vill. Men för att jag måste. Blommorna hemma lever nog inte längre. Räkningarna ligger obetalda. Om lägenheten ens står kvar...
Fast, lite vill jag nog hem, för att träffa vännerna. Jag saknar er faktiskt.
Lövånger Runda björn å keso
Extra bra är det när man sitter en måndagskväll på semstern och väntar på att få tvätta...roligare saker kan man göra...framförallt vettigare.
Men snart åker jag. Och då spelar ingenting annat någon roll. Jag hann vara hemma i nästan två veckor. Men den enorma saknad, längtan, tomhet och frustration över att Tman och jag är i två olika städer, gör att jag åker igen. En enkeltbiljett. Förstå vad tufft om jag inte kom tillbaka. Om man bara kunde lämna allt man hade för kärleken. Krävs det så gör jag det. Det här är så rätt.
För varje dag som går, för varje gång vi ses, för varje mening som utväxlas, för varje tanke som sänds emellan oss så etsas det fast ytterligare. Och just när jag kommit till punkten att jag inte tror att jag kan vara mer kär i honom än vad jag redan är, att kärleken snart får mig att spricka...så tar förhållandet ytterligare ett steg.
Jag är så glad, lycklig och varje morgon när jag vaknar nyper jag mig själv i armen för att försöka förstå att jag inte drömmer. Min dröm har blivit verklighet. Och det är magiskt. Helt magiskt.
Kärlek, hjärta och smärta
Ur "Profeten", av Kahlil Gibran.
Då kärleken kallar er,
följ honom,
fastän hans vägar är svåra och branta.
Och när hans vingar omsluter er, överlämna er då till honom,
fastän svärdet som är dolt i vingarna kan såra er.
Och när han talar till er, tro honom,
fastän hans röst kan lägga era drömmar i spillror,
såsom nordanvinden ödelägger trädgården.
Ty liksom kärleken kröner er,
skall han också korsfästa er.
Liksom han är för er växt,
så är han också för er tuktan.
Liksom han stiger upp till er högsta höjd och smeker era spädaste grenar, som skälver i solen,
skall han också nedstiga till era rötter och skaka dem där de klänger sig fast vid jorden.
Liksom sädeskärvar samlar han er till sig.
Han tröskar er för att göra er nakna.
Han siktar er för att skilja er från agnarna.
Han mal er tills ni blir vita.
Han knådar er tills ni blir smidiga;
Och sedan överlämnar han er till sin heliga eld
på det att ni må bli heligt bröd till Guds heliga fest.
Allt detta skall kärleken göra med er för att ni skall lära känna ert hjärtas hemligheter,
och i den kunskapen bli en del av Livets Hjärta.
Men om ni i fruktan endast söker kärlekens frid och njutning,
då är det bättre att ni skyler er nakenhet och går bort från kärlekens tröskplats,
till ett liv utan årstiders växlingar,
där ni skrattar men inte allt ert skratt
och gråter men inte alla era tårar.
Kärleken giver intet utom sig själv och tager intet,
utom från sig själv.
Kärleken äger inte, vill ej heller ägas;
ty kärleken är nog för kärleken.
Då ni älskar skall ni inte säga: "Gud är i mitt hjärta"
utan snarare: "Jag är i Guds Hjärta."
Tro ej att ni kan bestämma kärlekens väg,
ty om kärleken finner er värdiga, bestämmer den er väg.
Kärleken har ingen annan önskan än att fullborda sig själv.
Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan:
Att smälta och bli som en porlande bäck, som sjunger sin melodi för natten.
Att lära känna smärtan av för stor ömhet.
Att bli sargad av sin egen insikt om kärleken.
Och att blöda villigt och glatt.
Att vakna i gryningen med bevingat hjärta och tacka för en ny dag av kärlek.
Att vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens hänryckning.
Att vända hem med tacksamhet när aftonen är inne.
Och sedan somna med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna.
När dåtid möter nutid
En märklig känsla, mycket märklig känsla.
Fel kust
Hon satt å smålog för sig själv, eller fånlog kanske är ett bättre ord?
Hon var hemma igen efter ett par underbara dagar på västkusten och Tman. Semestern hade inte kunnat börja bättre. Sol, 30 grader varmt, salta havsbad, fina middagar, födelsedagsfirande, presenter, vänner, grill, butiker, ännu mera vänner, föräldrar, luncher i solen, shopping, långa sovmorgonar, tv-spelande, soffmys, moppekörande, känslor av att vara 15 igen, mycket prat, mycket gos...ja...hon kunde hålla på i oändlighet.
Hon var så inneligt glad helt enkelt. Det kändes som att de var två kuggar i ett stort maskineri som hela tiden matade på varandra, som hela tiden klaffade och tajmade varandra väl. Han fick henne att känna sig omtyckt, behövd och säker. Det fanns liksom inget annat alternativ än att det var de två. Det hade tagit lite tid innan de kom dit, men nu var de där. Och de trivdes. Som faen.
Ballongeriet låg på hyllan en stund. Hon behövde nog en liten paus därifrån. Dels av det naturliga skälet att hon var för sen in med schemat för dagar hon kunde jobba. Men så här i efterhand blev det nog rätt bra ändå. En paus för att kunna sakna, för att kunna uppskatta det till fullo igen var nog bara av godo.
Over n out dudes
