Förändring
Förändringen vindar stormar runt mitt huvud.
Och jag älskar det.
Och jag älskar det.
Kolhydraternas icke-existerande i min kropp gör susen. Psykiskt eller fysiskt skiter jag i. Men det känns bra. Och går riktigt bra. Har inget sötsug alls och den oformliga klumpen till kropp jag har verkar må bättre. Inte lika ont. Inte lika stel. Inte lika plöffsig. Det känns bra. Och anmälan till Vasaloppet - följt av alla andra klassikerlopp ligger och lurar runt hörnet.
Flåset har hängt med helt ok under sommaren. Jag testkörde andningen, knät och kroppen i måndags och den svarade med sedvanlig tomatröd färg i ansiktet, träningsvärk och allmän tröttskön känsla. Precis som sig bör med andra ord. Knät är det enda som protesterar - men det är ju inte så konstigt....jag menar....vem vill bli väckt ur sitt ide?
Hemmet mitt är även det en oformlig massa i dagsläget. Kartonger. Kassar. Urplockade skåp. J hämtar sina grejjer i helgen. Sen är lägenheten min, min och återigen bara min! Nya möbler är köpta. Ny tv+ljud. En vägg ska sättas om. Och allt ska inom närtid andas ÖGONBLINK igen. Superego ska jag vara faktiskt.
Jobbet. Den största förändringen. Någonsin. Inte bara under min tid på "företaget". Utan någonsin i mitt liv. Jag kommer kliva upp och bli adminchef. Till en början ett mammavik. Men minst 1 år blir det ju. Med jordens bästa grupp att leda. Jag är stolt, tacksam, nöjd och skitnervös.
Boysen. Han. Den där. Just för mig. Han finns där ute. Jag vet det. Jag är inte stressad över att hitta honom. Känner mig inte ensam eller bitter. Tvärtom. Full av tillförsikt och förväntan.
Det här kommer bli en kul höst.
Jag gillar den redan.
---->punkt<----
Jag har kommit till en punkt i livet - när andra människor satt en massa punkter för mig.
Relationer som knappt var påbörjade - avslutades .
Tankar knappt tänkta - fick inget mer gehör.
Känslor så där försiktigt pirrande viskandes - förlorade sin röst.
Relationer som knappt var påbörjade - avslutades .
Tankar knappt tänkta - fick inget mer gehör.
Känslor så där försiktigt pirrande viskandes - förlorade sin röst.
Samtalsämnen knappt berörda - återgick i vila.
Punkt. Och sen versal. Det ska väl betyda något nytt och bra?
Hittills har varenda punkt bara mynnat ut i besvikelse och minussaldo på må-bra-kontot.
Jag ville inte att vissa delar av den här sommaren skulle ta slut. Nu är det köldbett i vinden, hösten är på intåg och visst stressar det en aning.
Hittills har varenda punkt bara mynnat ut i besvikelse och minussaldo på må-bra-kontot.
Jag ville inte att vissa delar av den här sommaren skulle ta slut. Nu är det köldbett i vinden, hösten är på intåg och visst stressar det en aning.
De punkter jag själv har satt är en helt annan sak. Där har jag till och med målat en anfang för att börja det nya kapitlet. Vissa saker vill jag bara ska ta slut - så att det nya kan börja. Med kraft.
Några av mina anfanger stavas jobb. Hem. Relationer. Kost. Träning.
Nytt. Nytt. Nytt.
Jag tänker fokusera på mina fina versaler och anfanger. Och inte de där punkterna som ligger bakom mig. Framförallt inte de som någon annan satt åt mig.
Framåt.
Med kraft.
Ett kärt återseende
Det är som att återse en gammal vän varje gång. Han håller vad han lovar. Berättar det senaste som hänt i hans liv. Lyssnar på mina berättelser och förstår och tolkar dem precis som jag känner. En kär vän. Ett kärt återseende.
I ett par decimeter gyttja sågs vi, han och jag. Regnet hade smattrat på bra under eftermiddagen men lagom till vi skulle sätta oss och ner och prata och uppdatera varandra höll det upp. Som på given signal. Luften omkring oss blev som elektrisk för varje minut som gick, för varje minne han så gärna ville berätta. Egentligen kunde jag redan alla dessa minnen, han berättar dem varje gång, men det tillkommer en ny nyans varje gång som gör att jag aldrig tappar koncentrationen.
Jag fick knappt en syl i vädret, men kunde stämma in i många av känslorna han förtäljde. Jag skrattade. Och jag grät när hans första ord i sorgesången nådde mina öron. Axlarna mina skakade, ville inte att någon skulle se, allra minst han. Men en varm kram från oväntat håll höll mig uppe.
I ett par decimeter gyttja sågs vi, han och jag. Regnet hade smattrat på bra under eftermiddagen men lagom till vi skulle sätta oss och ner och prata och uppdatera varandra höll det upp. Som på given signal. Luften omkring oss blev som elektrisk för varje minut som gick, för varje minne han så gärna ville berätta. Egentligen kunde jag redan alla dessa minnen, han berättar dem varje gång, men det tillkommer en ny nyans varje gång som gör att jag aldrig tappar koncentrationen.
Jag fick knappt en syl i vädret, men kunde stämma in i många av känslorna han förtäljde. Jag skrattade. Och jag grät när hans första ord i sorgesången nådde mina öron. Axlarna mina skakade, ville inte att någon skulle se, allra minst han. Men en varm kram från oväntat håll höll mig uppe.
Han försökte gå flera gånger, men menade att det var något som höll honom kvar. Något han glömt att säga. Två gånger kom han tillbaka, och det var då himlen öppnade sig igen. I ett fullständigt vattenkaos ackompanjerat av elektriska blixtrar kom han tillbaka för att säga det där han tidigare glömt.
Att han var ledsen att hans sorgesång bekom mig så, att han tackade mig för att jag hade tid, att jag skulle komma ihåg honom. Och när vi kramades farväl den tokregniga natten viskar han sin bekännelse - att han får liksom ingen ordning på sig själv.
Att han var ledsen att hans sorgesång bekom mig så, att han tackade mig för att jag hade tid, att jag skulle komma ihåg honom. Och när vi kramades farväl den tokregniga natten viskar han sin bekännelse - att han får liksom ingen ordning på sig själv.
Ögonblick
Ögonblick. Ett i sänder. Är det enda vi med säkerhet vet att vi har.
Så jag fångar dem. Låter mig svepas med i stunden – just här och nu. Nu känns det viktigare än någonsin i mitt liv.
Hamnade på Skogskyrkogården idag. I lugnets grönska. Med rådjur som enda åskådare mellan gravarna. Ett par svalkande droppar från askgrå himmel. Ett begravningsfölje mellan tallarna. Ordet oberörd upphör existera.
Och så blev mina ögonblick i livet - det jag lever precis just nu - än viktigare. Och det är så jag har gjort hela sommaren. Fångat dem. Fångat ögonblicken som betytt något, öppnat hjärteasken och varsamt lagt ned de små små händelserna där. Att minnas. Att skratta eller gråta åt. Att plocka fram från hjärteasken den där novemberdagen. Att känna för.
Ögonblicket med vänner på Ålands röda klippor med Bowmore som sällskap, då förståelsens mynt klirrade till, då allt förläts och förgäts och jag vann tillbaka en vän.
Ögonblicket på uteplatsen, under ljusen och i doften av kräftor.
Ögonblicket då själen berättade för mig hur den egentligen tänkte.
Ögonblicket när insikten att min intuition hela tiden varit rätt. Som en jävla käftsmäll.
Ögonblicket av ömsesidigt förtroende mellan kollegor och vänner.
Ögonblicket av beslutsamhet.
Ögonblicket av förståelse för vad som inte känns rätt.
Ögonblicket av bottenlös kärlek från änglarna.
Ögonblicket då allt ställdes på sin spets.
Ögonblicket då första tonerna från hjärtemusiken når örat.
Jag inser efterhand, att alla dessa ögonblick handlar om insikt. I mig själv - i min situation. Och i mina nära och kära. Som stöttat. Hjälpt. De andra räknar jag inte.
Mina ögonblick av insikt.
Saker försvinner
Mjahopp....alldeles snart går min finfina TV ut genom dörren...i sällskap med surroundsystemet....ps3:an och dvd:n.
Kanske skulle jag råka spilla lite oboy i nån fläkt innan dess?
Ängeln och djävulen på varsin axel har haft högljudda diskussioner idag om rätt och fel, hämnd och synd. Och i vanlig ordning så vinner ängeln. Klart jag inte ska hälla oboy i förstärkaren....klart att alla sladdar ska åka med...även de snordyra hdmi-kablarna. Klart att det är så.
Jag intalar mig att de är nyttjade och nötta. Och allt nytt som jag kommer svettas blod med kommer att vara finare, blankare och lukta nytt. Nya teknikprylar luktar så speciellt när man drar igång dem första gången. Det ser jag fram emot.
Men hur lätt är det att köpa ny TV om man inte har bil? Och inte litar på onlineshopparnas förmåga att leverera grejjerna hela och fungerande.
Aja....I-landsproblem.
Ganska angenäma sådana ändå.
Och såsmåningom tultar den stora sängen ut genom dörren också. Och mediabänken. Och vitrinskåpet.
Vad som blir kvar?
Allt annat!
Over n out
Gutfeel
Jag är en vän av magkänsla. Jag litar nämligen alltid på min och följer snarare den än framförallt hjärnan.
Jag litar på den - att den de facto kan leda mig rätt.
Jag litar på den - att den de facto kan leda mig rätt.
Och jag uppmanar andra att känna med magen och hjärtat, för de har mer kommunikation med varandra än hjärta och hjärna. Tro mig, jag kan vetenskapligt bevisa det efter alla dessa år av konstant heart-gut-map.
Och googlar man gutfeel - svenska sidor - ligger min blogg på första sidan....som sjua....mitt lyckotal..det var...annorlunda...och romantiker och skrockfull som jag är känns det som att just idag betyder det faktiskt något.
Och den här sommaren har jag uppmanat människor i min indirekta - och direkta - närhet att gå på magkänslan. I hopp och tro om att den kommer leda dem rätt. Och i tre fall av fyra har det lett till att personerna valt bort mig. Vilken bra kombo!
Å ena sidan - vad bra! De gjorde som jag sa!
Å andra sidan - va fan! Min magkänsla var ju bra!
Urs, att bli bortvald är aldrig kul. Inte när man sett fram emot att ses.
Men - den här sommaren har handlat enbart om energi och vad som ger positiv energi. Vad som ger MIG - egot - positiv energi. Och jag lägger inte ner mer tid och energi på ovanstående än detta.
Magkänslan idag är god. Jag är på bra humör - trots att det är sista semesterdagen. Trots att jag inte riktigt vet vad jag kommer jobba med i höst. Trots att det är lite halvgalet på sina håll. Trots all osäkerhet - så är magkänslan god. Allt löser sig. Jag vet ju det. Och det är rätt skönt att luta sig tillbaka och lita på det.
Det är så man orkar.
Det är så jag orkar.
Over n out dudes
