Ett skämt...
Nu läste jag just mitt senaste inlägg från helgen...om att finna balans....om att jag hade balans...
My ass.
Jag hade fel.
Fan, hur kunde jag ha så fel?
My ass.
Jag hade fel.
Fan, hur kunde jag ha så fel?
Inte tillräcklig
Det spelar ingen roll vad jag gör , har gjort eller kommer att göra.
Det är inte tillräckligt
Det spelar ingen roll om jag säger vad jag känner, eller håller inne med det
Det är inte tilräckligt
Det spelar ingen roll hur hopplöst kär jag är
Det är inte tillräckligt
Det spelar ingen roll hur sann eller falsk jag är
Det är inte tillräckligt
Jag måste göra så gruvligt många fel för att bli behandlad så här.
Vad gör jag för fel.
Berätta för mig så att jag aldrig behöver känna mig så här liten, blåst, besviken och ledsen igen.
Berätta vad!
Nog för att jag alltid gillat låten vars text är skriven här nedan, den har fått mig att tänka på A, och jag har fått ett leende på läpparna varje gång. Inte förrän nu har jag läst texten, och jävlar i min lilla låda vad bra den passade in nu.
Nu är det bestämt.
Jag ska bli celibat.
För all jävla framtid.
Finns ju inget annat alternativ när det blir så här
// Ögonblink - förbannat jävla ledsen, arg, sårad, beviken och känner sig fatalt lurad.
I'm holding on your rope,
Got me ten feet off the ground
I'm hearin what you say but I just can't make a sound
You tell me that you need me
Then you go and cut me down, but wait
You tell me that you're sorry
Didn't think I'd turn around, and say ...
It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
I'd take another chance, take a fall
Take a shot for you
And I need you like a heart needs a beat
But it's nothin new -
I loved you with a fire red-
Now it's turning blue, and you say ...
"Sorry" like the angel heaven let me think was you
But I'm afraid ...
It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
It's too late to apologize,
I said it's too late to apologize,
I'm holdin on your rope, got me ten feet off the ground ...
Tudelad tvåsamhet
Nu var det ett tag sen hon skrev. Förra veckan var en galen vecka med jobb dygnet runt. Hon kom hem till lägenheten i 5-timmarsperioder. Och då bara för att sova. Det hade blivit flygning alla hennes dagar förra veckan. Hon älskade det, men hon kunde lätt svänga med en svordom eller två över kollegor som inte riktigt höll måttet, än mindre säkerheten när de var ute med stora ekipage och körde. Det var tudelat - å ena sidan gav hon alla en chans, det är inte lätt första gången. Men å andra sidan - kan man inte framföra ett fordon säker så skall man inte ha ansvar för 20 personers liv - oavsett om det är första eller hundrade gången. Tudelat skräck och tillit.
Hon hade varit sliten när hon gick av planet i fredags. Hon skulle hälsa på A 50 mil västerut...visst hade hon varit nervös denna gång också, men grejen var den att hur mycket hon än ansträngde sig att vara si eller så, så kunde hon i alla fall bara vara sig själv. Och med det i ryggen sänktes pulsen ett par hundra och sen körde hon bara. Hon kände sig osäker och säker på samma gång. Helt säker på vad hon ville få ut av helgen, och samtidigt så osäker på sig själv. Relativt säker på vad hon själv kände, osäker på om känslan delades av A. Tudelat känsla och förnuft.
De hade myst, tagit det lugnt, ätit långa frukostar, sovit länge, umgåtts och bara varit. Höjdpunkten var lördagens GP i Speedway. Hon hade inte kunnat någonting om motorsporten innan, inte hur det gick till eller någonting. Så A fick agera frågeplank där hon hade ställt alla dumma frågor hon kunde komma på för att förstå sporten mer. Och den hade sugit tag i henne. Mullret när de körde förbi fick bröstbenet att vibrera, hon var begeistrad och kunde inte låta bli att sugas med av känslan och stämningen och ställa sig upp och ropa och heja när det var som mest spännande. Hon skulle lätt åka på flera av deltävlingarna. Lätt. Samtidigt kändes det in i märgen när de körde omkull...hon kände med de tappra förarna när de blev tvugna att avbryta tävlingen för att de kört omkull. Dels för att de skadat sig fysiskt, och dels för att det måste kännas förbannat att behöva bryta loppet, att inte kunna fortsätta. Tudelat begeistring och smärta.
Hon hade försökt att slappna av och som sagt var bara vara. Hon tänkte mycket i termer om ensamhet, tvåsamhet och vad det innebar. Hon hade alltid trott på tvåsamhet som ett sätt att leva. Att dela halva sig själv med någon annan. Att vilja att någon känner en utan och innan. Att vilja dela en vardag. Ingen av dem var där ännu, de rodde långsamt med ekan på ett än så länge rätt lugnt vatten. En varsin åra, ett årtag i taget. Det var ett jobb för båda, ett tudelat. På ett sätt ville hon dra på motorn och sätta lite fart ut mot öppet vatten, för att testa. Samtidigt som hon inte ville annat än att det skulle ta sin tid, att gro, växa och bli något stabilt med tillförsikt. Tudelad tvåsamhet.
Det hela handlade om att finna balans. Finna en balans mellan att hantera en saknad och avståndet när de inte umgicks, och att hantera tiden tillsammans varsamt när de väl träffades. En balansgång mellan osäkerhet och vilja. En balansgång mellan glädje och oro. En balans mellan tillit och aktsamhet. Många tudelade balansakter
Än så länge hade hon balansen.
Hon hade varit sliten när hon gick av planet i fredags. Hon skulle hälsa på A 50 mil västerut...visst hade hon varit nervös denna gång också, men grejen var den att hur mycket hon än ansträngde sig att vara si eller så, så kunde hon i alla fall bara vara sig själv. Och med det i ryggen sänktes pulsen ett par hundra och sen körde hon bara. Hon kände sig osäker och säker på samma gång. Helt säker på vad hon ville få ut av helgen, och samtidigt så osäker på sig själv. Relativt säker på vad hon själv kände, osäker på om känslan delades av A. Tudelat känsla och förnuft.
De hade myst, tagit det lugnt, ätit långa frukostar, sovit länge, umgåtts och bara varit. Höjdpunkten var lördagens GP i Speedway. Hon hade inte kunnat någonting om motorsporten innan, inte hur det gick till eller någonting. Så A fick agera frågeplank där hon hade ställt alla dumma frågor hon kunde komma på för att förstå sporten mer. Och den hade sugit tag i henne. Mullret när de körde förbi fick bröstbenet att vibrera, hon var begeistrad och kunde inte låta bli att sugas med av känslan och stämningen och ställa sig upp och ropa och heja när det var som mest spännande. Hon skulle lätt åka på flera av deltävlingarna. Lätt. Samtidigt kändes det in i märgen när de körde omkull...hon kände med de tappra förarna när de blev tvugna att avbryta tävlingen för att de kört omkull. Dels för att de skadat sig fysiskt, och dels för att det måste kännas förbannat att behöva bryta loppet, att inte kunna fortsätta. Tudelat begeistring och smärta.
Hon hade försökt att slappna av och som sagt var bara vara. Hon tänkte mycket i termer om ensamhet, tvåsamhet och vad det innebar. Hon hade alltid trott på tvåsamhet som ett sätt att leva. Att dela halva sig själv med någon annan. Att vilja att någon känner en utan och innan. Att vilja dela en vardag. Ingen av dem var där ännu, de rodde långsamt med ekan på ett än så länge rätt lugnt vatten. En varsin åra, ett årtag i taget. Det var ett jobb för båda, ett tudelat. På ett sätt ville hon dra på motorn och sätta lite fart ut mot öppet vatten, för att testa. Samtidigt som hon inte ville annat än att det skulle ta sin tid, att gro, växa och bli något stabilt med tillförsikt. Tudelad tvåsamhet.
Det hela handlade om att finna balans. Finna en balans mellan att hantera en saknad och avståndet när de inte umgicks, och att hantera tiden tillsammans varsamt när de väl träffades. En balansgång mellan osäkerhet och vilja. En balansgång mellan glädje och oro. En balans mellan tillit och aktsamhet. Många tudelade balansakter
Än så länge hade hon balansen.
Tröttaste
Tröttaste Oh, lite trött i ögonvrån är man allt. Denna vecka verkar jag äntligen ha lite tur med vädret och få flyga. Flög i måndags och igår, och det ser riktigt bra ut för ikväll också. Dagarna, kvällarna och nätterna springer förbi och man hänger liksom inte riktigt med. Det här med att stanna upp, tänka efter, utvärdera innan man springer vidare verkar överskattat =)
Nädå. Jag är så jädrans nöjd. Äntligen upp i luften. Jag har saknat det så enormt mycket och varje gång jag står där och riggar ballongen, här klirret från vajrarna, känner doften av den brända propanen, får en kram av någon gammal vän och kollega, så är det värt varenda minut av förlorad sömn, kalla fötter och utebliven middag. Så är det väl när man brinner för något?
Sömn och mat blir ju tyvärr lite lidande. Och nu när jag äntligen vant mig vid att äta enligt viktklubben och på rätt fasta tider så känns det av när middagen plötsligt uteblir eller enbart består av frukt. Och ikväll lär det bli flygning igen. Nice!
Kämpandet (som egentligen inte är så mycket kämpa faktiskt) med viktklubb verkar ge resultat i alla fall. Två kilo minus på två veckor och just idag kom jag i ett par gamla jeans (!) Folk har börjat kommentera det och det känns ju bra, skulle jag säga annat skulle jag ljuga.
Två dagar kvar till löning...jag fattar inte att det alltid är så mycket månad kvar i slutet på pengarna. Alltid! Ska bli skönt att fylla på lite i alla fall. Och det är bara två dagar kvar till jag åker till västkusten och umgås. Det ska bli riktigt kul. Är galet nervös och fjärilarna i magen vill liksom inte lägga sig. Det är väl positivt? Jag tar det som så i alla fall. Försöker ta ned förväntningar, känslor och luftslott till en vettig nivå för att bara kunna slappna av och njuta av helgen. Försöker att bara vara. Vara i situationen som är, vara mig själv och hoppas på det bästa. Sitta ned i båten helt enkelt =) Jag har blivit bra på det.
Nädå. Jag är så jädrans nöjd. Äntligen upp i luften. Jag har saknat det så enormt mycket och varje gång jag står där och riggar ballongen, här klirret från vajrarna, känner doften av den brända propanen, får en kram av någon gammal vän och kollega, så är det värt varenda minut av förlorad sömn, kalla fötter och utebliven middag. Så är det väl när man brinner för något?
Sömn och mat blir ju tyvärr lite lidande. Och nu när jag äntligen vant mig vid att äta enligt viktklubben och på rätt fasta tider så känns det av när middagen plötsligt uteblir eller enbart består av frukt. Och ikväll lär det bli flygning igen. Nice!
Kämpandet (som egentligen inte är så mycket kämpa faktiskt) med viktklubb verkar ge resultat i alla fall. Två kilo minus på två veckor och just idag kom jag i ett par gamla jeans (!) Folk har börjat kommentera det och det känns ju bra, skulle jag säga annat skulle jag ljuga.
Två dagar kvar till löning...jag fattar inte att det alltid är så mycket månad kvar i slutet på pengarna. Alltid! Ska bli skönt att fylla på lite i alla fall. Och det är bara två dagar kvar till jag åker till västkusten och umgås. Det ska bli riktigt kul. Är galet nervös och fjärilarna i magen vill liksom inte lägga sig. Det är väl positivt? Jag tar det som så i alla fall. Försöker ta ned förväntningar, känslor och luftslott till en vettig nivå för att bara kunna slappna av och njuta av helgen. Försöker att bara vara. Vara i situationen som är, vara mig själv och hoppas på det bästa. Sitta ned i båten helt enkelt =) Jag har blivit bra på det.
Lista
Well, jag tyckte det var lite listdags...och den här var ju ett tag sen man såg....det här med´förklarande parenteser är mitt påhitt...där jag känner att jag kanske måste förklara lite...eller förtydliga...
(x) snott den här listan från någon (japp, rakt av från svartsmurfan)
(x) skrattat så mycket att du grät
(x ) gråtit så mycket att du skrattade
(x) rökt vattenpipa
(x) rökt en cigarett
(x) rökt en cigarr (inte gott, men stämningen fick liksom avgöra)
( ) spytt i en bar
( ) exprimenterat med droger
(x) varit full
(x) blivit puttad i en pool med kläderna på
(x) blivit tillsagd av en främling att du är het
(x) varit så full ute att du inte kommer ihåg att du va ute
( ) gått på en blinddejt
( ) hånglat med någon av samma kön
( ) legat med någon av samma kön
( ) legat med en medarbetare
(x) haft känslor för någon som inte känt samma sak (jupp, och det är fan inte kul)
(x) hånglat med en främling (vad räknas egentligen som främlig? Men svaret är fortfarande ja)
(x) sovit naken
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) varit kär
( ) blivit dumpad
(x) dumpat någon
(x) varit förälskad i en lärare (har inte alla tjejer det...nån gång)
(x) träffat nån du träffat på internet (japp, flera gånger)
(x) varit kär i en av mina internetkompisar (jo det har kanske hänt...)
(x) fått sparken (tråkig del i livet som egentligen inte behöver kommenteras)
(x) ljugit för en kompis (vita lögner dras man med ibland)
(x) varit i knytnävsslagsmål (jag vann)
( ) blivit arresterad
(x) rymt hemifrån (ett antal gånger)
( ) använt ett falskt id
(x) skolkat (när våren kommer, blåsipporna blommar och det solvarma taket på bildsalen lockar mer änmatte...jajjemän)
(x) sett en del av mig själv brinna (det var lite panik inblandat också)
(x) tagit smärtstillande (alldeles för ofta)
(x) flugit (massor av gånger...fler gånger i luftballong än i plan faktiskt)
(x) fångat en fisk och sen ätit den (barndomsminnen)
(x) fångat en fjäril (så där så att deras mjöl på vingarna satt kvar på händerna och glittrade)
(x) gjort en snöängel
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en lövhög
(x) hoppat i en vattenpöl
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) tittat på en solnedgång
(x) gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna
( ) haft ett te-party
(x) fuskat när jag spelat spel (monopol är för övrigt det stora skilsmässospelet)
(x) sovit under stjärnorna under bar himmel
(x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) haft en träkoja
(x) blivit äcklad
(x) blivit rånad
(x) haft kramp
(x) hatat mitt utseende (det gör väl alla ibland?)
(x) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt mitt hjärta (varje dag)
(x) varit vilse (både i skog och i känslor)
(x) känt som om jag håller på att dö
(x) gråtit mig själv till sömns
(x) sjungit karaoke (me like)
(x) dansat på en upphöjning på en klubb (det verkade ju vara en så bra idé just då)
(x) fångat en snöflinga på tungan
(x) dansat i regn
( ) skrivit ett brev till tomten
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon jag bryr dig om
(x) gjort upp eld på en strand
( ) förstört en fest
(x) fått en önskan inslagen
( ) burit pärlor (aldrig äkta sådana...)
(x) hoppat från en bro (den var liten)
(x) sjungit i duschen
(x) burit en svart klänning
(x) drömt att den jag älskar dog
(x) vaknat av att jag gråtit
( ) limmat fast min hand i något
( ) fastnat med tungan i metall
(x) haft sex i en bil, på en skolgård eller på en strand (ler bara ler)
(x) suttit på ett tak (se frågan om skolket)
(x) väckt mig själv genom att prata i sömnen
(x) skrikit så att jag inte fått luft
( ) varit så arg å försökt ta livet av mig genom att hålla andan
( ) pratat i telefon i mer än sex timmar i sträck
(x) stannat uppe hela natten
( ) inte duschat på en vecka
(x) tatuerat eller/och piecrat dig (piercat...ett par gånger)
(x) sjungt solo i skolan
( ) haft en Britney Spears-skiva
(x) glömt någons namn (händer ju titt som tätt)
(x) inte ljugit på någon av frågorna (jag har faktiskt inte det!)
(x) snott den här listan från någon (japp, rakt av från svartsmurfan)
(x) skrattat så mycket att du grät
(x ) gråtit så mycket att du skrattade
(x) rökt vattenpipa
(x) rökt en cigarett
(x) rökt en cigarr (inte gott, men stämningen fick liksom avgöra)
( ) spytt i en bar
( ) exprimenterat med droger
(x) varit full
(x) blivit puttad i en pool med kläderna på
(x) blivit tillsagd av en främling att du är het
(x) varit så full ute att du inte kommer ihåg att du va ute
( ) gått på en blinddejt
( ) hånglat med någon av samma kön
( ) legat med någon av samma kön
( ) legat med en medarbetare
(x) haft känslor för någon som inte känt samma sak (jupp, och det är fan inte kul)
(x) hånglat med en främling (vad räknas egentligen som främlig? Men svaret är fortfarande ja)
(x) sovit naken
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) varit kär
( ) blivit dumpad
(x) dumpat någon
(x) varit förälskad i en lärare (har inte alla tjejer det...nån gång)
(x) träffat nån du träffat på internet (japp, flera gånger)
(x) varit kär i en av mina internetkompisar (jo det har kanske hänt...)
(x) fått sparken (tråkig del i livet som egentligen inte behöver kommenteras)
(x) ljugit för en kompis (vita lögner dras man med ibland)
(x) varit i knytnävsslagsmål (jag vann)
( ) blivit arresterad
(x) rymt hemifrån (ett antal gånger)
( ) använt ett falskt id
(x) skolkat (när våren kommer, blåsipporna blommar och det solvarma taket på bildsalen lockar mer änmatte...jajjemän)
(x) sett en del av mig själv brinna (det var lite panik inblandat också)
(x) tagit smärtstillande (alldeles för ofta)
(x) flugit (massor av gånger...fler gånger i luftballong än i plan faktiskt)
(x) fångat en fisk och sen ätit den (barndomsminnen)
(x) fångat en fjäril (så där så att deras mjöl på vingarna satt kvar på händerna och glittrade)
(x) gjort en snöängel
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en lövhög
(x) hoppat i en vattenpöl
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) tittat på en solnedgång
(x) gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna
( ) haft ett te-party
(x) fuskat när jag spelat spel (monopol är för övrigt det stora skilsmässospelet)
(x) sovit under stjärnorna under bar himmel
(x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) haft en träkoja
(x) blivit äcklad
(x) blivit rånad
(x) haft kramp
(x) hatat mitt utseende (det gör väl alla ibland?)
(x) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt mitt hjärta (varje dag)
(x) varit vilse (både i skog och i känslor)
(x) känt som om jag håller på att dö
(x) gråtit mig själv till sömns
(x) sjungit karaoke (me like)
(x) dansat på en upphöjning på en klubb (det verkade ju vara en så bra idé just då)
(x) fångat en snöflinga på tungan
(x) dansat i regn
( ) skrivit ett brev till tomten
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon jag bryr dig om
(x) gjort upp eld på en strand
( ) förstört en fest
(x) fått en önskan inslagen
( ) burit pärlor (aldrig äkta sådana...)
(x) hoppat från en bro (den var liten)
(x) sjungit i duschen
(x) burit en svart klänning
(x) drömt att den jag älskar dog
(x) vaknat av att jag gråtit
( ) limmat fast min hand i något
( ) fastnat med tungan i metall
(x) haft sex i en bil, på en skolgård eller på en strand (ler bara ler)
(x) suttit på ett tak (se frågan om skolket)
(x) väckt mig själv genom att prata i sömnen
(x) skrikit så att jag inte fått luft
( ) varit så arg å försökt ta livet av mig genom att hålla andan
( ) pratat i telefon i mer än sex timmar i sträck
(x) stannat uppe hela natten
( ) inte duschat på en vecka
(x) tatuerat eller/och piecrat dig (piercat...ett par gånger)
(x) sjungt solo i skolan
( ) haft en Britney Spears-skiva
(x) glömt någons namn (händer ju titt som tätt)
(x) inte ljugit på någon av frågorna (jag har faktiskt inte det!)
Misstag?
Alla gör vi våra misstag sa igelkotten och klev ned från skurborsten.
Jag gör också misstag. Även om det är tufft att erkänna dem ibland.
Jag tror att jag just har gjort ett misstag.
Jag tror att jag alldeles nyss lyckade skrämma bort en mycket fin person.
En person som gör mig glad, får mig att se ljust på livet, som inspirerar och motiverar.
Så kan jag inte hålla min trut stängd....utan jag måste prompt låta personen i fråga veta det.
Fan.
Fan fan fan.
-------------------------
Helgen har annars varit galet lugn. Luncher, fika, ingen ballongflygning tyvärr, jobbsökande och mycket funderingar. Väldigt många funderingar. Väldigt lite mat, många och långa promenader. Tanketid.
Imorgon är det vägningstajm igen. Får se vart det landar efter två veckor med viktklubb.
-------------------------
Kan inte släppa att jag är så förbannat korkad. Sumpa det så där bara...med motiveringen att jag "bara är ärlig". Visst är jag ärlig, men varför kan jag inte bara vara tyst och låta allting lösa sig av sig självt? För det gör det ju alltid, på ett eller annat sätt. Jag är inte ivrig, det är inte det. Jag är galet tålamodig vad gäller detta just för att inte sumpa det. Men fan. Fan fan fan .
---------------------------
Jag tycker om min tanketid. Jag tycker om min egen tid. Jag har inga problem med att vara ensam längre. Det är faktiskt ett riktigt stort framsteg. Såklart att sällskap alltid är trevligt, men det är inga problem att vara ensam. Även om jag tror att tvåsamhet är där jag trivs bäst, där jag skall vara. Någon gång.
--------------------------
Nu när jag tänker efter, är det verkligen ett så stort misstag att låta en annan mäniska veta att man tycker om den? Det är ju bara vad jag tycker, utan att kräva något tillbaka.
----------------------------
Jag tror att jag ska gå och lägga mig nu.
Jag kommer ingenvart idag.
Over n out
/Miss Take
Märklig dag
Idag har varit en så bedårande märklig dag. Bitterljuv. Ljuvbitter.
En mycket god vän berättade idag att hon hon väntar tillökning. Två små pyren ligger och gror i hennes mage. Och det är ren och skär lycka! Jag är så innerligt glad för henne och hennes bubbe. De förtjänar denna lycka. Det känns inte märkligt någonstans, mer än att jag kommer sakna henne galet mycket när hon inte finns i min omedelbara närhet på samma sätt framöver. Hon är ett stort stöd. En pelare att luta sig mot när det stormar. Det är ljuvt.
Samtidigt fick jag upp ögonen idag för en annan person. Någon som jag inte trodde att jag brydde mig om. Men som tydligen får mig helt ur spel. Någon jag trodde att jag inte lade någon energi på. Och ändå blir jag så ledsen, så sårad och förbannad på saker hon gör, säger, eller inte gör och inte säger. Mina val jag skrev om häromdan känns plötsligt inte så enkla längre. Inte när det gäller henne. Jag vill välja att hon inte ska påverka mig. Jag vill välja att hon inte letar sig in i mina mörkaste vrår och plockar fram mina sämsta sidor. Jag vill välja att inte ens lägga energi på henne. Men ända sen det gick upp för mig att hon inte har något till övers för mig, så har hon etsat sig fast. Jag fattar väl också att man inte kan vara älskad av alla. Jag har ju inget till övers för henne heller, Så varför bryr jag mig ens. Det är bittert.
Och jag får veta att om ekonomin räcker till så skall det stärkas på en avdelning på jobbet. En avdelning dit jag inte är tilltänkt. Vilket inte heller känns helt bekvämt. Jag vet också att jag inte är kvaliciferad nog för att göra jobbet som krävs...det är inte det. Men det känns bara...inte bekvämt helt enkelt. Undrar vart jag ska ta vägen helt enkelt.
Och bitterljuv är smaken av saknaden. Ljuv därför att den minner om något gott. Något bra. Något att utforska.
Något som bringar en känsla i kroppen min. Något jag vill ha nära, jämt. Så ljuvt, och så sött. Och så bittert att det är sådant avstånd som skapar avstånd.
Utan den bittra smaken, skulle väl den ljuva inte finnas
Utan det dåliga, skulle man väl inte märka av det bra
Utan gråten, märker man inte skratten
Utan ensamheten är det svårt att uppskatta tvåsamhet
Så det finns ju något gott i allt
Jag vill tro det i alla fall.
En mycket god vän berättade idag att hon hon väntar tillökning. Två små pyren ligger och gror i hennes mage. Och det är ren och skär lycka! Jag är så innerligt glad för henne och hennes bubbe. De förtjänar denna lycka. Det känns inte märkligt någonstans, mer än att jag kommer sakna henne galet mycket när hon inte finns i min omedelbara närhet på samma sätt framöver. Hon är ett stort stöd. En pelare att luta sig mot när det stormar. Det är ljuvt.
Samtidigt fick jag upp ögonen idag för en annan person. Någon som jag inte trodde att jag brydde mig om. Men som tydligen får mig helt ur spel. Någon jag trodde att jag inte lade någon energi på. Och ändå blir jag så ledsen, så sårad och förbannad på saker hon gör, säger, eller inte gör och inte säger. Mina val jag skrev om häromdan känns plötsligt inte så enkla längre. Inte när det gäller henne. Jag vill välja att hon inte ska påverka mig. Jag vill välja att hon inte letar sig in i mina mörkaste vrår och plockar fram mina sämsta sidor. Jag vill välja att inte ens lägga energi på henne. Men ända sen det gick upp för mig att hon inte har något till övers för mig, så har hon etsat sig fast. Jag fattar väl också att man inte kan vara älskad av alla. Jag har ju inget till övers för henne heller, Så varför bryr jag mig ens. Det är bittert.
Och jag får veta att om ekonomin räcker till så skall det stärkas på en avdelning på jobbet. En avdelning dit jag inte är tilltänkt. Vilket inte heller känns helt bekvämt. Jag vet också att jag inte är kvaliciferad nog för att göra jobbet som krävs...det är inte det. Men det känns bara...inte bekvämt helt enkelt. Undrar vart jag ska ta vägen helt enkelt.
Och bitterljuv är smaken av saknaden. Ljuv därför att den minner om något gott. Något bra. Något att utforska.
Något som bringar en känsla i kroppen min. Något jag vill ha nära, jämt. Så ljuvt, och så sött. Och så bittert att det är sådant avstånd som skapar avstånd. Utan den bittra smaken, skulle väl den ljuva inte finnas
Utan det dåliga, skulle man väl inte märka av det bra
Utan gråten, märker man inte skratten
Utan ensamheten är det svårt att uppskatta tvåsamhet
Så det finns ju något gott i allt
Jag vill tro det i alla fall.
Att göra val
Varje morgon när jag vaknar har jag ett val
Jag kan välja att låta det bli en bra dag.
Eller jag kan välja att låta dagen bli en dålig dag.
Varje dag när jag kommer till jobbet har jag ett val.
Jag kan välja att göra allt med ett leende.
Eller jag kan välja att tycka allt är trist.
I varje möte med en annan människa har jag ett val.
Jag kan välja att låta människan påverka mig.
Eller jag kan välja att inte låta mig bli påverkad.
Vi har bara två måsten i livet.
Vi måste välja.
Vi måste dö.
Vi måste inget annat.
Jag väljer att göra dagen till en bra dag.
Jag väljer att le.
Jag väljer att inte låta andra människors svaghet påverka mig och mitt humör.
Jag väljer att leva.
Och det är det enda jag kan styra över.
Mina val.
Jag kan inte påverka någon annans val.
Jag kan inte råda övar andras val.
Jag önskar att jag kunde.
Men det enda jag kan göra är att själv se till att välja rätt.
Mitt val är enkelt.
Är ditt?
Nya dofter
Dofter nimmer om saker som varit. Det finns inget som så starkt förknippas med saker som dofter.
Idag när jag var ute på min numera sedvanliga kvällstur gick jag förbi gräsplanen. Och där hade klipparen just varit och tuggat sönder de frodiga gröna bladen.
Doften av nyklippt gräs.
Jag tvangs stanna och bara insupa doften. Låta minnena flöda och utan att ens tänka på det gick jag leendes vidare. Leendes genom hela promenaden. Leendes hemåt för att leendes söka jobb.
Det är det jag gör nu. Söker jobb. Några vet om det, andra misstänker nog och några anar väl antagligen ingenting. Misstolka mig rätt, jag tycker om mitt jobb. Jag trivs. Men det tär på mig att gå plus/minus nolll varje månad. Det tär på mig att göra en och en halv tjänst. Det tär på mig att inte räcka till nästa nivå. Jag vet ju inte om jag ens kommer att få något annat erbjudande, men jag måste ju testa. Hur ska jag vet om jag inte testar?
Nu är det inte så långt kvar till semester. Jag behöver den. Men vad skall semestern innebära denna sommar? Jag har inga planer alls. Inga tankar om aktiviteter. Inga planer....herregud....ni som kände mig för ett par år sen hade inte trott era öron, att jag...Ögonblink inte hade några sommarplaner. Någon gång måste väl vara den första. Men vadå, jag vet massor av saker jag vill göra...jag vill bara inte göra dem ensam. Inte så kul att fjällvandra och bestiga Kebnekaise själv. Kan lätt bli lite kallt på natten och att inte kunna dela upplevelsen med någon verkar ju lite som att kasta tid och ork i sjön. Jag vill kitesurfa i varberg. Men det verkar lite tråkigt att göra själv, vem ska då skratta åt mina fadäser?
Nä, jag får ta det som det kommer. Steg för steg. Dag för dag. Så får vi se.
Men nu ropar boken från sängkanten. Jag skall förkovra mig lite mer i manlig och kvinnlig kommunikation. Rätt intressant faktiskt, för att inte säga väldigt intressant. Det senaste jag lärt mig är att män måste få vara som gummiband i deras relationer....vara nära nära, för att sedan sträckas ut så mycket det går och få distans och egentid...för att sedan komma tillbaka nära igen, och då med full kraft. Tål att tänkas på faktiskt.
Idag när jag var ute på min numera sedvanliga kvällstur gick jag förbi gräsplanen. Och där hade klipparen just varit och tuggat sönder de frodiga gröna bladen.
Doften av nyklippt gräs.
Jag tvangs stanna och bara insupa doften. Låta minnena flöda och utan att ens tänka på det gick jag leendes vidare. Leendes genom hela promenaden. Leendes hemåt för att leendes söka jobb.
Det är det jag gör nu. Söker jobb. Några vet om det, andra misstänker nog och några anar väl antagligen ingenting. Misstolka mig rätt, jag tycker om mitt jobb. Jag trivs. Men det tär på mig att gå plus/minus nolll varje månad. Det tär på mig att göra en och en halv tjänst. Det tär på mig att inte räcka till nästa nivå. Jag vet ju inte om jag ens kommer att få något annat erbjudande, men jag måste ju testa. Hur ska jag vet om jag inte testar?
Nu är det inte så långt kvar till semester. Jag behöver den. Men vad skall semestern innebära denna sommar? Jag har inga planer alls. Inga tankar om aktiviteter. Inga planer....herregud....ni som kände mig för ett par år sen hade inte trott era öron, att jag...Ögonblink inte hade några sommarplaner. Någon gång måste väl vara den första. Men vadå, jag vet massor av saker jag vill göra...jag vill bara inte göra dem ensam. Inte så kul att fjällvandra och bestiga Kebnekaise själv. Kan lätt bli lite kallt på natten och att inte kunna dela upplevelsen med någon verkar ju lite som att kasta tid och ork i sjön. Jag vill kitesurfa i varberg. Men det verkar lite tråkigt att göra själv, vem ska då skratta åt mina fadäser?Nä, jag får ta det som det kommer. Steg för steg. Dag för dag. Så får vi se.
Men nu ropar boken från sängkanten. Jag skall förkovra mig lite mer i manlig och kvinnlig kommunikation. Rätt intressant faktiskt, för att inte säga väldigt intressant. Det senaste jag lärt mig är att män måste få vara som gummiband i deras relationer....vara nära nära, för att sedan sträckas ut så mycket det går och få distans och egentid...för att sedan komma tillbaka nära igen, och då med full kraft. Tål att tänkas på faktiskt.
Bränd...på riktigt...med blåsor och allt
Oh vilken helg.
Det blev inte alls som tänkt eller planerad men antagligen desto bättre. Jag var helt slut i fredags...helt slut i kropp och själ så det blev en hemmakväll med favoritserierna, ny god mat från viktklubben och en hel del sömn.
Och för första gången på länge vaknade jag runt 08,30 och kände mig helt utsövd på lördagen. Det händer ungefär två gånger per år, så nu får jag bocka av den första gången. Jag satt länge med en gigantisk frukost, fortfarande efter VK´s alla regler. Tidningen i handen och med strålande sol. Jag bara älskar min uteplats så här års!
Sen skulle det fejjas på gården. Vi var ett gäng ivriga kreatörer som skulle fixa iordning grill, stolar, blommor, rabatter och allt inför sommaren. Riktigt trevligt att träffa lite grannar och påta i jorden. Oj oj, vad många vuxenpoäng jag drog in där...men det var trevligt. Jag smet dock lite tidigare, dels för att jag hade blåsor överallt som gjorde att jag inte kunde sopa eller kratta mer, och dels för att jag såg fram emot en timme i solen före flygning. Men flygning blev det ingen....det blåste för mycket tyvärr. Jag som var så tokladdad.
Men det blev bra ändå, mötte upp "Brao" och gänget på Djurgården och drack lite öl....helt
emot VK´s alla regler. Men jag bestämde mig för att lördagen skulle jag strunta helt i det...jag var ledig, var i goda vänners lag och med god dricka. När solen kommit förbi Historiska museet drog vi oss hemåt till Brao för att lira lite guitarhero (herregud så roligt det spelet ärlite Buzz och lite Burnout revenge. Bara favvospel och ännu mer dricka.Det blev inte så sent, men huvudvärken i morse vittnade om att Braos Eristoff-flaska inte är helt full längre...Jmen huvudvärken lade sig efter en frukost imorse i sällskap med min trogne soffnötare F. Alltid lika trevligt och dagen idag förflöt minst lika trevligt.
Jag har träffat en gammal brevvän från tiden då man fortfarande skrev brev för hand...vi har inte setts på många många år men just idag var han i staden. Och vi har umgåtts hela eftermiddagen. Helt sjukt vad tiden kan flyga iväg när man har så trevligt. Och det är fantastiskt roligt att man kan sitta i flera timmar och bara prata och prata och prata om allt och inget, trots att så lång tid har gått och trots att vi egentligen inte känner varandra idag. Häftigt. Och riktigt roligt. Det kommer bli flera gånger!
Och nu sitter jag här...sönderbränd på armar och dekoltage...med små blåsor som börjar poppa upp på överarmarna. Jag älskar solen, och den älskar mig...men min hud säger inte detsamma. Men, imorgon blir det brunt och första linneränderna får man alltid jobba extra hårt för att få bort. Så det blir nog bra!
I fredags var en av de bättre kvällarna på längre. Min trötthet till trots och min ickeexisterande ekonomi till trots så fälldes det ett gäng glädjetårar. Min älskade guddotter L fick en liten syster för ett par veckor sen. Och jag blev tillfrågad om jag ville bli gudmor för lillskruttan också. Jag blev så oerhört glad, stolt, lycklig och rörd att jag började gråta. Därför att förra gången jag blev tillfrågad var det kanske mer självklart. Då vad jag gift, hade ett stabilt liv tillsammans med A, och han och jag blev gudföräldrar tillsammans. Då var det mer korrekt eller vad man ska säga.
Nu, nu lever jag ensam, med enormt mycket kärlek att ge och förhoppningsvis någon att ge den till, jag är väl enligt konstens alla regler inte lika "korrekt" längre...lever kanske inte lika "säkert" i jämförelse. Men jag blev tillfrågad därför att jag står familjen nära, för att de vet hur mycket jag älskar L och för att de vet hur mycket hon tycker om mig, för att de vet att oavsett vad som händer så kommer vi alltid ha kontakt. För att de litar på mig. Och det kändes så förbannat bra i hjärteroten. Det kändes som att det är något jag har skapat helt själv!
Så med tårarna i halsen tackade jag ödmjukast ja. Och jag längtar faktiskt till dopdagen då jag får bära fram henne =) Urs så stolt jag är! Sen måste jag vara ärlig... det var rätt gött att jag blir gudmor men att A/Guuben inte blev tillfrågad om han ville bli gudfar. Bittenfittan i mig vaknade till liv...den där bittra maran som dyker fram ibland när det gäller honom. Och detta kändes bra för den bittra delen av mig. Urs, jag är inte bara stolt, jag är hemsk också. Urs.
Nu blir det lugna puckar denna kväll. Ingen flygning idag heller och mer sol pallar jag inte. Så, kanske lite bubbelvatten och bröd till middag före invägning imorgon. (urs vad dåligt det kommer att ha gått)
Ta hand om er, älskade vänner
/Eder Mxx
Vår, sol, promenade och skum vecka
Imorgon är det fredag igen. Jag fattar inte riktigt vart tiden tar vägen. Det är alltid bara måndag - fredag.
Men, det ska bli skönt med helt i alla fall. Är rätt sugen på att få sova en del, sömn var ju lite bristvara förra helgen...
Veckan har varit helt galen.
Viktklubben går väl bra...tror jag...har inte vägt mig och ämnar inte göra det förrän på måndag då man ska göra det...är väl lika bra att köra hela vägen ut liksom och inte fuska någonstans. Den enda man lurar i sådant fall är ju bara sig själv. Och det är jag lite trött på om jag ska vara ärlig. Men det känns att jag äter hälften så mycket som förut. Bara synen av maten på tallriken gör att jag inser att jag tidigare ätit alldeles för mycket. Men man blir ju lite lätt rabiat. Vad jag än ens tänker att jag ska stoppa i munnen...så tänker jag kalorier och hur det kommer påverka min statistik och mål. Bra på ett sätt kanske. Och jävligt korkat på ett annat sätt.
Egentligen är jag förvånad över mig själv att jag gick med. Man är ju skrämmande nära gamla tankar hela tiden. De är liksom bara runt hörnet. Det handlar ju om exakt samma kontroll, samma uppfattning om sin kropp, samma spegelbild och samma känsla inför att äta. Fast denna gång med en vettigare metod, en sund metod kanske? Jag vet inte. Tror inte att jag kommer köra på efter midsommar. Det beror lite på.
Hur som helst. Old stuff och punkt för det.
Jobbet är helt galet just nu. Jag har helt tappat inspirationen och lusten. Och det är första gången på 2,5 år jag känner så. Kanske har det att göra med den icke-existerande löneförhandlingen som ägde rum för ett par veckor sen. Kanske har det att göra med att folk bara tar och tar och tar men aldrig ger något tillbaka. Kanske har det att göra med att jag läser alla platsannonser jag kommer över. Jag vet inte...jag trivs ju. Jag gör ju faktiskt det. Men det är motigt just nu och svårt att hitta en morot för att orka fortsätta ge lika mycket. Kanske det går över...kanske inte...men jag fortsätter i alla fall att läsa annonserna. Man vet ju aldrig vad som an dyka upp.
Och fjärilarna lever och frodas i min mage. Jag har en helt underbar känsla i kroppen som jag vill ska stanna kvar. Jag saknar och längtar om vartannat, och allting blandas samtidigt upp med ovisshet och rädsla. Men jag sitter lugnt i båten och bara är just nu. Jag har flytvästen på mig och om den är flytduglig återstår att se. Jag kan inte göra så mycket annat än att bara vara och låta tiden ha sin gång. Som en kär vän sa en gång "Tiden är den bästa domaren". Och så är det ju. Lugn och fin helt enkelt.
Men nu är det dags att nanna sängen. Den ropar på mig.
Imorgon blir det upp igen, lite tidigare för att hinna gå min morgonpromenad och insupa vårens alla dofter. Och sen är jag förbannat trött också.
Så...jag säger godnatt min skatt.
Vi ses i drömmen.
Uj, vilken helg
Ja jösses, vilken helg. Jag är helt slut.
Jag som skulle ha en lugn helg med bara massa pyssla-om-mig-själv-tid osv. Det blir ju aldrig som man tänkt sig.
Fredagen bjöd tyvärr på pissväder vilket gjorde att det planerade ballongjobbet ställdes in. Man är van vid det här laget. Efter sex år har man börjat lära sig vädret faktiskt, så jag var rätt inställd på det. Även om det såklart är tråkigt att inte få komma ut och flyga.
Men, fredagen blev en lugn hemmakväll istället. Tog ett bad, kollde på film och bara var.Jag har funderat mycket kan jag säga. I och för sig inget ovanligt. Men det känns som att funderingarna är mer reella nu än tidigare, mer realistiska, eller åtminstone det som kommer ut av funderingarna. Ett par beslut är tagna, ett par steg är tagna åt lite olika håll och ja...just nu känner jag mig ganska tillfreds faktiskt. Det var ett par tunga dagar torsdag-fedag av flera anledningar. Jag kände mig...liten, förvirrad och allmänt nere och fundersam.
Såg som sagt lite film på fredagen i min ensamhet. Rätt skönt faktiskt. Även om jag inte för mitt liv kan förstå mig själv när jag väljer att busa hem en skräckis/thriller som skrämde vettet ur mig. Tack och lov för sockersöta slut som gör att man glömmer bort det där andra hemska som var i mitten av filmen. Började även kolla på en film baserad på en bok jag läste i vintras. En otroligt bra och gripande bok, och ja...filmen var absolut inte lika bra. Många bottnar saknades, många personligheter kom aldrig fram och jag saknade parallellhandlingen som funnits i boken. Men bra var den ändå. Tårarna strömmade och när jag kom till den punkt att jag tyckte alldeles för synd om mig själv så stängde jag av och gick och la mig istället.
Sov oroligt den natten, vilket antagligen var anledningen till att jag ens vaknade av ett sms runt 04,30. Jag svarade på messet och efter en stund hade jag pratsällskap i en timme. En och annan filosofisk tanke reddes ut. En och annan känsla förmedlades och det var helt enkelt ett riktigt trevligt vänsamtal, som jag faktiskt saknat sista tiden.
Sen försvann lördagen i en rasande fart. Jag fick jrodens ryck och tokstädade hela lägenheten. Gick tom och käpte en ny mopp för att kunna svabba golven (!!!) Hur många vuxenpoäng är inte det då... Under dagen telefonsamtal som förvirrade mig ännu mer och tog ned mig lite grann men energin lade jag istället på att få snyggt här hemma. När jag var klar doftade det äpple i hela lägenheten, all tvätt var vikt och inlagd och maten stod på bordet.
Jag skulle få lite besök på kvällen av ballongherrarna, men de dök inte upp förrän tolvtiden och innan dess hade ja hunnit ut och promenera 1,5 timme. Jag bara gick och gick, planlöst och egentligen utan mål. Men det var så fantastiskt skönt att rensa tankarna. Det behövdes. Jag undrar om jag varit lite övertänd den sista tiden, haft för mycket i hjärnan, tänk för många "tänk om" och "ifall" eller "hoppas att". Jag försökte få ut det, bit för bit för varje steg jag tog och när jag kom hem igen ringde som på beställning telefonen. Och all hopplöshet och nedstämdhet jag känt tidigare var som bortflugen. Hoppet återkom, känslan var skönare och samtalet riktigt roligt. Faktiskt :P
Sen kom ballongherrarna och ett par timmar senare drog tre av oss iväg på en morgonflygning. Det var årets första för min del och jag var inte med och jobbade. Utan bara var där, njöt och myste...kände doften av gasen, hörde prasslet av ballongtyget, jag stod där på startfältet och bara anddades in allting. Äntligen var det igång igen. Jag har saknat det.
Sen har dagen inte varit annat än jobbig. En baksmälla som nu har satt sig i huvudet, endast 40 minuters sömn på ett dygn....det tar på kroppen. Så nu är det snart dags för sängen kan jag säga. Men först vill jag berätta att jag idag har gått emot alla mina principer och övertygelser...
Jag har gått med i viktklubb.se med målet -4 kilo till midsommar. Det verkar så enkelt när man får hjälpen man får från dem....det återstår att se hur det funkar. Jag tror faktisit på det och med den motivationen jag känner i kroppen så känns det helt realistiskt. Jag fick inte gå ner mer heller tyckte de...jag satte 5 kilo som målvikt...men då kom en stor röd text som sa att det var inte speciellt bra...så fyra kilo it is! Jag har nyss provätit ett av recepten, och jag är positivt överraskad. Det här kommer bli bra!
Oj...vad lång det blev....well well.
Så är det ibland.
Jag som skulle ha en lugn helg med bara massa pyssla-om-mig-själv-tid osv. Det blir ju aldrig som man tänkt sig.
Fredagen bjöd tyvärr på pissväder vilket gjorde att det planerade ballongjobbet ställdes in. Man är van vid det här laget. Efter sex år har man börjat lära sig vädret faktiskt, så jag var rätt inställd på det. Även om det såklart är tråkigt att inte få komma ut och flyga.
Men, fredagen blev en lugn hemmakväll istället. Tog ett bad, kollde på film och bara var.Jag har funderat mycket kan jag säga. I och för sig inget ovanligt. Men det känns som att funderingarna är mer reella nu än tidigare, mer realistiska, eller åtminstone det som kommer ut av funderingarna. Ett par beslut är tagna, ett par steg är tagna åt lite olika håll och ja...just nu känner jag mig ganska tillfreds faktiskt. Det var ett par tunga dagar torsdag-fedag av flera anledningar. Jag kände mig...liten, förvirrad och allmänt nere och fundersam.
Såg som sagt lite film på fredagen i min ensamhet. Rätt skönt faktiskt. Även om jag inte för mitt liv kan förstå mig själv när jag väljer att busa hem en skräckis/thriller som skrämde vettet ur mig. Tack och lov för sockersöta slut som gör att man glömmer bort det där andra hemska som var i mitten av filmen. Började även kolla på en film baserad på en bok jag läste i vintras. En otroligt bra och gripande bok, och ja...filmen var absolut inte lika bra. Många bottnar saknades, många personligheter kom aldrig fram och jag saknade parallellhandlingen som funnits i boken. Men bra var den ändå. Tårarna strömmade och när jag kom till den punkt att jag tyckte alldeles för synd om mig själv så stängde jag av och gick och la mig istället.
Sov oroligt den natten, vilket antagligen var anledningen till att jag ens vaknade av ett sms runt 04,30. Jag svarade på messet och efter en stund hade jag pratsällskap i en timme. En och annan filosofisk tanke reddes ut. En och annan känsla förmedlades och det var helt enkelt ett riktigt trevligt vänsamtal, som jag faktiskt saknat sista tiden.
Sen försvann lördagen i en rasande fart. Jag fick jrodens ryck och tokstädade hela lägenheten. Gick tom och käpte en ny mopp för att kunna svabba golven (!!!) Hur många vuxenpoäng är inte det då... Under dagen telefonsamtal som förvirrade mig ännu mer och tog ned mig lite grann men energin lade jag istället på att få snyggt här hemma. När jag var klar doftade det äpple i hela lägenheten, all tvätt var vikt och inlagd och maten stod på bordet.
Jag skulle få lite besök på kvällen av ballongherrarna, men de dök inte upp förrän tolvtiden och innan dess hade ja hunnit ut och promenera 1,5 timme. Jag bara gick och gick, planlöst och egentligen utan mål. Men det var så fantastiskt skönt att rensa tankarna. Det behövdes. Jag undrar om jag varit lite övertänd den sista tiden, haft för mycket i hjärnan, tänk för många "tänk om" och "ifall" eller "hoppas att". Jag försökte få ut det, bit för bit för varje steg jag tog och när jag kom hem igen ringde som på beställning telefonen. Och all hopplöshet och nedstämdhet jag känt tidigare var som bortflugen. Hoppet återkom, känslan var skönare och samtalet riktigt roligt. Faktiskt :P
Sen kom ballongherrarna och ett par timmar senare drog tre av oss iväg på en morgonflygning. Det var årets första för min del och jag var inte med och jobbade. Utan bara var där, njöt och myste...kände doften av gasen, hörde prasslet av ballongtyget, jag stod där på startfältet och bara anddades in allting. Äntligen var det igång igen. Jag har saknat det.
Sen har dagen inte varit annat än jobbig. En baksmälla som nu har satt sig i huvudet, endast 40 minuters sömn på ett dygn....det tar på kroppen. Så nu är det snart dags för sängen kan jag säga. Men först vill jag berätta att jag idag har gått emot alla mina principer och övertygelser...
Jag har gått med i viktklubb.se med målet -4 kilo till midsommar. Det verkar så enkelt när man får hjälpen man får från dem....det återstår att se hur det funkar. Jag tror faktisit på det och med den motivationen jag känner i kroppen så känns det helt realistiskt. Jag fick inte gå ner mer heller tyckte de...jag satte 5 kilo som målvikt...men då kom en stor röd text som sa att det var inte speciellt bra...så fyra kilo it is! Jag har nyss provätit ett av recepten, och jag är positivt överraskad. Det här kommer bli bra!
Oj...vad lång det blev....well well.
Så är det ibland.
När orden blir överflödiga
Varje dag börjar världen om
Jag behöver göra detsamma
Varje gryning är ett löfte
Jag alltid önskar hålla
Men nu är ord överflödiga
Jag låter tiden stå still
Två steg framåt, och ett tillbaka
Jag väntar, så länge du vill
Patetisk
Ibland kände hon sig så jävla patetisk.
Patetisk och naiv.
Hon var nog det också, ibland.
Som nu.
Nu var hon patetisk.
Så därför stänger hon ner nu å går å sover istället.
Då går tiden fortare.
Patetisk och naiv.
Hon var nog det också, ibland.
Som nu.
Nu var hon patetisk.
Så därför stänger hon ner nu å går å sover istället.
Då går tiden fortare.
Vintern rasat ut....
Valborg.
Jag minns det som igår. Min första fylla. Den var just på valborg. Inte ens 12 år hade jag hunnit bli, men jag ville så gärna hänga med de äldre, passa in och självklart utmana ödet (läs föräldrarna) Det var rätt varmt ute och vi tog cyklarna ned till Sätra. Det var där man skulle vara om man var kvar på ön. Det var där man skulle vara om man var någon. Det var där ön samlades. Brasa, majtal och sång som ingen brydde sig om. Det enda viktiga var att hålla sig varm tills alla vuxna gått hem.
Flaskorna var taffliga och det är ett under att vi inte blivit både blinda, döva och lama på kuppen. Pet-flaskorna var fyllda med något ljusgult. Hemmagjort mjöd kallades det visst och alla var så ivriga att dricka det att ingen ens tänkte tanken på att ta ut de överjästa russinen som skalpade runt. Nån drog fram en glasflaska med något rött surt i, och det halsades. Och det sjöngs. Och halsandet fortsatte.
Första cigaretten röktes även denna kväll. Munbloss hade jag hört var för töntar, och hur svårt kunde det vara att dra ett halsbloss? Som om det var den naturligaste saken i världen drog jag ett bloss för fulla lungor. Och blåste ut röken. Syrran häpnade över att jag inte ens hostade. Vad enkelt det var, minns jag att jag förvånat tänkte.
På traktorvagnen satt vi halva natten, tills brasans glöd inte värmde längre och tills drickat var slut. Fumliga pojkhänder som ville utforska. Fnittrande tjejer som tyckte allt var lite spännande men som ändå inte ville. Och pojkarna respekterade. Allting slutade i en vinglig cykelfärd hem, att vi smög in genom tvättstugans olåsta och tysta dörrar och ett oläsligt dagboksinlägg senare somnade jag med huvudet oskyldigt på kudden.
Igår var det valborg igen. Nu är man vuxen och det hör lite till att oja sig över "ungdomarna" som super skallen i bitar. Valborgsmässoafton tillbringades i fantastiskt trevligt sällskap, med god dricka (sådär vuxet måttligt mycket) fantastisk mat, underbar miljö och omgivningar. Regnet som alltid strilar just denna dag bekom mig inte. Det var bara härligt att få se brasan, lyssna på sången, minnas ungdomsåren och känna att man har gått vidare.
Någon sa att det alltid blåser kring mig. Att det stormade i mitt liv. Att det alltid hände något. Jag tolkade det som något negativt. Att jag aldrig kunde komma till ro. Att det var tvära kast. På ett sätt blev jag ledsen, därför att jag inte vill att folk ska uppfatta mig som så. Därför att jag inte tycker att det är en rättvis bild. Därför att jag upplever inte själv att det stormar kring mig. Jag behöver inte försvara mig, men jag vill.
Allt jag gjort har jag gjort i en övertygelse.
En övertygelse om att det varit rätt.
En överygelse om att det varit fel.
En överygelse om att det kunde bli bra.
En övertygelse om att det aldrig kunde bli bättre.
Kanske har det blivit tvärt nu på slutet.
Kanske har jag gjort ett lappkast. Men inte med nonchalans eller oaktsamhet.
Utan med en uppriktig tro och vilja. Och en magkänsla, en magkänsla som hjärta och hjärna just nu håller på att hinna ikapp. Som en kvittens på att känslan är rätt. För det är jag övertygad om. Och då kan jag inte stå och se tillfället passera mig förbi. Därför att en liknande känsla eller tillfälle kommer aldrig igen.
Det är jag övertygad om.
<---här är mitt tänkarställe...där tankar som de ovan väcks...å släcks...
Jag minns det som igår. Min första fylla. Den var just på valborg. Inte ens 12 år hade jag hunnit bli, men jag ville så gärna hänga med de äldre, passa in och självklart utmana ödet (läs föräldrarna) Det var rätt varmt ute och vi tog cyklarna ned till Sätra. Det var där man skulle vara om man var kvar på ön. Det var där man skulle vara om man var någon. Det var där ön samlades. Brasa, majtal och sång som ingen brydde sig om. Det enda viktiga var att hålla sig varm tills alla vuxna gått hem.
Flaskorna var taffliga och det är ett under att vi inte blivit både blinda, döva och lama på kuppen. Pet-flaskorna var fyllda med något ljusgult. Hemmagjort mjöd kallades det visst och alla var så ivriga att dricka det att ingen ens tänkte tanken på att ta ut de överjästa russinen som skalpade runt. Nån drog fram en glasflaska med något rött surt i, och det halsades. Och det sjöngs. Och halsandet fortsatte.
Första cigaretten röktes även denna kväll. Munbloss hade jag hört var för töntar, och hur svårt kunde det vara att dra ett halsbloss? Som om det var den naturligaste saken i världen drog jag ett bloss för fulla lungor. Och blåste ut röken. Syrran häpnade över att jag inte ens hostade. Vad enkelt det var, minns jag att jag förvånat tänkte.
På traktorvagnen satt vi halva natten, tills brasans glöd inte värmde längre och tills drickat var slut. Fumliga pojkhänder som ville utforska. Fnittrande tjejer som tyckte allt var lite spännande men som ändå inte ville. Och pojkarna respekterade. Allting slutade i en vinglig cykelfärd hem, att vi smög in genom tvättstugans olåsta och tysta dörrar och ett oläsligt dagboksinlägg senare somnade jag med huvudet oskyldigt på kudden.
Igår var det valborg igen. Nu är man vuxen och det hör lite till att oja sig över "ungdomarna" som super skallen i bitar. Valborgsmässoafton tillbringades i fantastiskt trevligt sällskap, med god dricka (sådär vuxet måttligt mycket) fantastisk mat, underbar miljö och omgivningar. Regnet som alltid strilar just denna dag bekom mig inte. Det var bara härligt att få se brasan, lyssna på sången, minnas ungdomsåren och känna att man har gått vidare.
Någon sa att det alltid blåser kring mig. Att det stormade i mitt liv. Att det alltid hände något. Jag tolkade det som något negativt. Att jag aldrig kunde komma till ro. Att det var tvära kast. På ett sätt blev jag ledsen, därför att jag inte vill att folk ska uppfatta mig som så. Därför att jag inte tycker att det är en rättvis bild. Därför att jag upplever inte själv att det stormar kring mig. Jag behöver inte försvara mig, men jag vill.
Allt jag gjort har jag gjort i en övertygelse.
En övertygelse om att det varit rätt.
En överygelse om att det varit fel.
En överygelse om att det kunde bli bra.
En övertygelse om att det aldrig kunde bli bättre.
Kanske har det blivit tvärt nu på slutet.
Kanske har jag gjort ett lappkast. Men inte med nonchalans eller oaktsamhet.
Utan med en uppriktig tro och vilja. Och en magkänsla, en magkänsla som hjärta och hjärna just nu håller på att hinna ikapp. Som en kvittens på att känslan är rätt. För det är jag övertygad om. Och då kan jag inte stå och se tillfället passera mig förbi. Därför att en liknande känsla eller tillfälle kommer aldrig igen.
Det är jag övertygad om.
<---här är mitt tänkarställe...där tankar som de ovan väcks...å släcks...