Upp upp och iväg
Jag tror att jag kommit på varför jag gillar det här med ballonger så mycket. De kära luftballonger som jag lägger en del tid på. Att det inte är för pengarna visste jag redan från början, för när jag började med den här karusellen för åtta år sen (oh my god...åtta år!!!) blev det inte ens fyra fingrar som symboliserade antalet hundralappar man fick. Netto.
Nej det är något annat.
Ballongerna har alltid uppfyllt något annat syfte. Olika vid olika tillfällen.
I början för att det var coolt. Ett ballt sommarjobb att skryta med.
Sen kom jag att uppskatta ballongerna och dess egenheter. Och så folket såklart. Ballongfolket. Ett helt eget släkte. En brokig samling av alla de slag som får en att känna mycket och många olika känslor.
Syftet med att fortsätta göra detta år efter år har växlat mellan att ...
...dämpa min tristess och rastlösa person
...finna nya vänner
...göra roliga saker (för det växer ju fram fler kul grejjer än ballonger ur den där verksamheten)
...släcka den inre törsten efter nya perspektiv
...stilla den aldrig sinande hungern efter att så se mer, träffa mer olk
...tillgodose något slags ego
...trösta
...agera tillflykt undan livet en stund
Och varje gång jag står där i ballongen, omgiven av leende människior som upplever det för första gången, under brännarna som droppar svartsotig skållhet kondens i hårbotten på mig, bredvid en pilot vars händer jag lägger mitt liv i för en timme, ljudlöst svävande ovanför mark, vatten och bebyggelse, i doften av propan och kvällssolen i ögonen...då funderar jag alltid varför jag står ju där idag.
Vilket syfte fyller ballongeriet för mig - just den dagen - där och då.
Det gör att det betyder lite mer för varje gång jag flyger.
Upp - upp - å iväg
Så många tänka tankar
Hej...
Det var en stund sen....
Jag tar mig inte tid att skriva så mycket längre. Trots att det antagligen skulle göra mig gott. Det är så många tankar i huvudet just nu. Många tankar som samlas och ska försöka samsas om utrymmet och känslorna.
Men jag har världens bästa vänner.
Tack och lov.
De lyssnar på tankarna när jag väl lyckas sätta dem i ord. Och bäst av allt så lyssnar de på tystnaden när jag inte får fram orden.
För orden kommer alltmer sällan ur munnen. Jag som alltid tänkt mig själv som en öppen person som nästan vräker mig själv över vänner och okända. Så är det inte riktigt längre. Vet inte om jag blivit bränd - för att använda en sliten klyscha - men det tar lite längre tid innan jag lyckas samla tankarna och uttala dem i ord.
Jag aktar mig för vad jag säger till vem. Blottar inte mitt innersta på samma sätt som jag kanske alldeles för lättvindligt gjorde förr.
Men det behöver väl inte vara negativt...egentligen?
Så finns det guldkorn - stunder och vänner - när jag känner att jag själv glimmar till. Människor som tar fram det allra bästa hos mig. Sådana människor vill jag klona...eller trolla ned i miniatyrformat och stoppa i jackfickan...för att alltid ha med mig.
Abrakadabra.
Grått - å rätt trist
Det är disigt ute.
Grått, blött och rätt trist.
Ungefär som mitt humör då.
Har hamnat i nån trist nedåtspiral där ingenting funkar, känns bra eller kul.
Då blir jag lättretlig, och stör mig på allt och alla.
Och då är det få som vill umgås eller prata med mig.
Och då blir jag surare, lite mer lättstött och ledsen.
Och så blir det ännu färre som kan tänka sig umgås.
Och så håller det på
Och världens sämsta sambo är jag också. Som puttrar, muttrar och kanske mest av allt bara gnäller.
Inte så konstigt att det blir knas då.
Kan någon vänlig själ sparka ut mig från den här dumma dumma cirkeln?
Tick, tack
Vilken härlig helg. Och jobbig.
Valborg i fredags – och tänk vad viktigt det var när man var yngre att man var på rätt plats, med rätt personer, i rätt tid och med rätt dricka i ryggan. Det känns som evigheter sen. Valborg innebar min första fylla i alldeles för unga år. Knappt 12 år gammal raglade jag efter nån halv pava vin och hemmagjort mjöd runt i buskarna. Det var första gången jag rökte också. Halsbloss givetvis – för man ville ju inte vara nån mespuffare.
Ja jösses.
Och detta år var det lugnare än någonsin. Lite grill och de sista LOST-avsnitten och sen kallade kudden för två fredagströtta arbetare.
Lördagen bjöd på brunch med finaste A&A och Co som jag ska åka på Peace And Love med. Himla trevligt – både brunchen och sällskapet och faktumet att biljett till festivalen i Borlänge är inhandlad.
Direkt från brunchen till Enköping och trettioårspartaj. Massa blandat folk – de flesta har jag träffat tidigare och det var hur kul som helst. God mat, god dricka, härliga människor och småprat inpå småtimmarna. En fulländad skiva med andra ord. Dock ett men. Och även om jag inte brukar fokusera på det lilla tråkiga – så var det oundvikligt denna gång. Och känslan har hängt med ända fram till idag, och den kommer nog inte släppa i första taget heller – det vet jag ju.
Vi var 18 pers – 9 par. Och det enda paret som inte är föräldrar är Tman och jag. Inget fel i det, och inget konstigt att det är så mycket barn kring oss heller. Men ur mitt egoistiska perspektiv var det en riktig prövning. Det är ingen hemlighet att jag vill ha barn – helst igår. Och att då sitta hela kvällen och natten med 16 andra som inte hade något annat att prata om än deras ögonstenar – det blev för mycket helt enkelt. Jag blev tvungen att gå därifrån. Var nära att ta en cigg trots mitt totala tobaksuppehåll sen augusti förra året.
Jag missunnar dem inte deras barn eller familjelycka. Verkligen inte. Tvärtom. Men förbannade-jävla-skit-helvete vad jobbigt det är att sitta mitt i smeten ibland, utan att vara del i det. Inte för att jag inte kan tillföra något i samtalen om blöjor och konstiga upptåg – för jag har ju galet mycket barn omkring mig, utan för att jag sörjer så innerligt att jag själv inte är där.
Undrar när klockorna kommer synkas. Om de någonsin gör det.
Tick tack.
