Ålderdom!
Ibland blir man liksom ikappsprungen av såväl gågna år som gårdagen, som man liksom redan glömt. Den senaste veckan har varit minst sagt innehållsrik. Mycket prat med Tman om allt och inget. Mycket sova och ta igen sig. Mycket bra film. Mycket god mat och dricka. Mycket träningsvärk. Och sen en och annan underlig händelse.
Till att börja med...detta facebook...när man tror att alla i hela världen har hittat en på facebook, eller i alla fall de som man tror att man vill ha kontakt med...och man liksom börjar slappna av lite och kanske till och med tröttna lite på det där plejset. Då plötsligt dyker det upp som gubben i lådan människor som man inte alls vill ha kontakt med (läs exmannens nya fru) och sen händer det att en och annan förlorad vän från förr även visar sig.
I det första fallet blev jag till en början lite paff. Varför i hela friden namn vill hon vara "vän" med mig på facebook? Av uppriktigt intresse för att lära känna personen som hennes man varit tillsammans med i åtta år, eller för att snoka. Eller var det rent utan ett misstag? Ja, tankarna hann bli ganska många innan förståndet hann ikapp. Delat konto. Hon och exet delar konto på fejjan. Vilket känns lite opraktiskt och går emot hela idén med facebook. Det var således exet som ville bli vän med mig. Jag har inte accepterat det - ännu. Undrar om jag ska göra det ens. Jag tycker nog att det skulle vara lite för wierd att jjust hon då skulle se den lilla delen av mitt liv där, som för övrigt mest består av fyllebilder upplagda av andra. Kanske är jag fånig, men jag är inte intresserad av närmare kontakt med henne.
I det andra var det just en förlorad vän som dök upp. Eller det kanske var jag som hittade henne. Och det är som jag skrev i tidigare inlägg - något som värmer i själen. Vi sågs för promenad och fika igår och det var så jäkla roligt. Inte bara roligt, utan det var skönt att se henne, prata med henne, intressant att lyssna på hennes berättelser om de senaste åren när vi itne haft någon som helst kontakt, träffa hennes bedårande dotter och ja, att bara vara. Precis som att inga år har gått - och samtidigt massor sen vi var så där tajta. Allt och inget var liksom förändrat. Tryggt och hemtamt och samtidigt nytt och spännande. En ganska cool upplevelse.
Det gav mig mycket ur mitt egoistiska perspektiv. Jag har lärt mig mycket om mig själv bara den senaste veckan. Och DET mina vänner. Det är bra det!
Betyder det att man är vuxen...eller pensionär kanske?
Jag kände mig rätt gammal när jag i helgen var hos favoritfamiljen och änglarna (guddöttrarna mina) och jag på skämt säger att jag är "Tant Ögonblink". LIlla treåringen som snappar upp precis allt man säger och gör snappade upp även detta och gick sen runt och ropade "Tant" till mig hela eftermiddagen. Hade jag inte åldersnojja innan, så har jag nog fått det nu. Jag tror minsann att ett hårstrå eller tre blev gråa på kuppen också.
Nejdå, jag har ingen åldersnojja...jag är inte stressad över att jag närmar mig trettio och fortfarande inte har hund och barn. Jag vet att det kommer, i sinom tid. Och dessutom...det är så otroligt mycket barn i min närhet just nu, så bäbisbehovet blir uppfyllt utan att jag har egna.
Och samtidigt som jag har dessa egotankar så vet jag personer som har det förbannat jävla pisstungt nu. Personer vars änglar lämnat in alldeles alldeles för tidigt och personer i deras närhet som sörjer. Hur går man vidare från något sådant? Så förbannat jävla orättvist. *skickar tankar och energi till dem*
Over n out dudes
Sjuk - men upplyft
Idag är jag hemma och tycker synd om mig själv.
I halsen sitter en tennisboll av sandpapper som gör det stört omöjligt att prata - eller ens svälja.
I huvudet sitter den sedvanliga huvudvärken - denna dag förflyttat fram till bihålorna och ovanför öronen.
Och i kroppen värker varenda muskel och led.
Så jag stannade kvar i sängen imorse.
Även om jag har en sväng av latrofobi så måste jag klappa mig själv på axeln då jag igår ringde och fick en tid direkt hos en specialist. En neurolog. Känns jätteläskigt. Neurologen - nerver, huvud, skallskador och så vidare. Men något fel är det ju. Konstant huvudvärk ska man ju inte ha i fyra månader. Synen är utesluten efter optikern hade sagt sitt. Spänningshuvudvärk är uteslutet sedan naprapaten sade sitt. Vad är kvar då?
Det blir nog bra.
Det är nog inget farligt.
Blodtrycksförändringar har jag läst kan vara orsaken.
Men men, det visar sig. Nu lämnar vi det.
Igår fick jag en liten uppenbarelse. Jag träffade folk från mitt gamla liv. Människor som stårr mig oerhört nära i flera år, och som jag inte sett på många år därefter. Jag var livrädd när jag åkte dit. Jättenervös. Visste inte vart vänskaperna hade slutat eller riktigt varför. Bara att de runnit ut i sanden. Fanns det mycket otalt? Skulle det slängas ord? Skulle det finnas bitterhet?
Men svaren blev nej, nej och nej. Det var verkligen jätteroligt och inte konstlat eller svårt på något sätt. Visst finns det säker mycket jobbigare saker att prata om än den direkta uppdateringen som liksom måste ske. Men jag fick en liten kick av det. Dels över att jag utmanade min egen rädsla och töntighet, och dels över resultatet - varm i själen.
Mer sånt.
Over n out dudes
Jorå-näemen-såatte-åbilengårbra?
Vad mer kan man göra? Jag vet själv inte riktigt.
Föräldrar har en inbyggd försvarsfunktion för sina barn, hur gamla barnen än må vara - så ska de inte utsättas för något ont. Och det resulterar i att mina föräldrar inte berättar något för oss barn, utan håller sina problem innanför den heliga föräldrasfären. Och då får det väl vara så då.
Tydligen är det inte första gången vare sig pappa eller de båda har trubbel. Och jag vet inte, jag får väl lita på det de säger att det löser sig, att de pratar med varandra och så vidare. Vad mer kan man göra?
Jag vet inte.
Jag vet så lite nuförtiden.
Men med mig är det helt ok. Lite stressad över saker på jobbet. Inte att det är mycket att göra, utan snarare avsaknaden av processer, arbetssätt och stöd så att jag kan jobba vidare på eget initiativ. Om det har med ny chef, in nya roll eller att jag brister i min kompetens - det har jag inte klurat ut ännu. Men löneförhöjning fick jag i alla fall - en rätt rejäl sådan - och kanske är det det som stressar mig. En morot att leva upp till....hur ska jag leva upp till den nudå?
Jag kanske bara är lite off. Men lite energi gav helgen ändå. Eller mycket rättare sagt.
Inte bara det att älskade J fick sin efterlängtade dotter, utan även att min kära syster gick och sade ja! De hade barndop i lördags, alla vi som kom dit, kom i tron om att Theo skulle döpas. Och visst gjorde han det. Men innan häpnades alla när det spelades en bröllopsmarch som intåg, och syster höll i en bukett...helt underbart. Och efter vigsel och dop intog vi den förnämna övervåningen i Taxinge slott för att fika och fira.
Tredubbel lycka får man kanske säga. Och pappa verkade tycka det var roligt att träffa oss alla också.
Det kändes skönt att se honom le och skratta på riktigt.
Over n out dudes
Tio saker du inte ska säga på jobbet...?
Så, jag klickar in mig för att läsa mer. Och det här var nog den löjligaste artikel jag läst. För det första var du tvang att klicka dig vidare som en steg-för-steg-guide genom de tio sakerna du inte får prata om. En och en. Otroligt enerverade, framförallt eftersom varje punkt bara innehöll en eller tre rader text. Inte så svårtläst med andra ord. Men hur som helst., jag måste delge dessa tips här. Jag lovar att ni längst ned får länken till artikeln i sin helhet. Men nu...till mina alldeles egna, subjektiva kommentarer.
1. Snacka inte skit
2. Prata inte om dina karriärplaner
Nähä, vem ska jag prata med det om då? Kollegorna är ju närmast till hands för att få stöttning eller kanske rent utan lite coachning för att stanna kvar i företaget och se utvecklingsmöjligheterna intern istället. Och om man inte kan prata karriärplaner med sin chef...då är det ju riktigt illa...men att sitta i fikarummet och bräka ut att man ska klättra....mnje...vanligt bondförnuft det med?
3. Tala inte om tidigare sjukdomar
Sjukdomar...varför skulle man vilja prata om det? Nu menar de att man inte ska prata om sjukskrivningar osv. Men det är ju ingen hemlighet för arbetsgivaren om man har varit sjukskriven innan man fick tjänsten...eller? Ju mer hyschpysch det blir om allting, desto värre arbetsmiljö känner jag att det skapar. Men ja, ljug då och säg att du varit ledig och gjort en inre resa till indien...verkar mycket vettigare...eller hur?
4. Sprid inte konfidentiell information
5. Skryt inte om ditt priviligierade leverne
Men om man varit på en golfresa på mauritius i helgen, och ngn frågar hur helgen varit...ska man då återigen ljuga? Jag förstår också att det inte är så svartvitt som jag framställer det här. Gråzonen att inte gnugga in ens framgångar i andras fejs är ju rätt självklar...eller är det bara jag?
6. Undvik skvaller!
Jo jo, visst...det är ju jättelätt....eller hur? Visst kan man låta bli att sprida saker vidare, och visst kan man låta bli att sprida dynga...men ändå.
7. Diskutera inte religion
Det var nog här jag lackade ut på riktigt. Vadå inte prata religion? Och förklaringen är att "Det kan vara lika känsligt som politik". Helt ärligt...jag skulle aldrig vilja vara på en arbetsplats där man inte kan diskutera religion och politik. Alla människor som bor i sverige är inte kristna, alla är inte sossar. Och fy fan vad platta konversationer det skulle vara om man medvetet skulle undvika att diskutera religion och politik. jag kan säga att jag alderig lärt mig så mycket om judendomen sen en tjej fick anställning. Jättespännande!
8. Terapisamtal i fikarummet undanbedes
Och här menar skribenten att det som sägs hos terapeuten eller psykologen borde stanna där, kollegorna får ju nämligen inte betalt för att lyssna på dina problem. Nu undrar jag då vad som hände med mänskligheten och kontakten med människor runt omkring en. Människor som man i många fall tillbringar mer tid tillsamman med än nära vänner, släkt och familj. Stackars sate som en tänker så och som känner att den inte kan lufta ett problem med en kollega.
"Du vill väl inte framstå som personen som inte vet när det är dags att sluta babbla" är första förklaringen av denna punkt. Babbla och bli för privat går för mig inte hand i hand, det är inte samma sak. "För närgågna frågor undanbedes" är nästa förklaring till punkten - och visst är det så. Många männsikor tycker att det är jobbigt med för privata relationer på jobbet. Jag kanske är annorlunda (tack och lov för det) men jag har någar riktigt nära och bra vänner - som är mina kollegor. Vi är både privata ochpersonliga med varandra och de är en mycket stor del till varför jag trivs så bra på jobbet. Så jag håller inte med. Bli privat med de du känner att du kan och vill vara det med. Men återigen - förnuftet säger väl oss alla att inte kräka ur oss varje intim detalj om våra liv för vilken kollega, eller vilken person som helst för den delen.
10. Håll dina skämt rumsrena
Ja, det kanjag nog hålla med om till större del. Vet man inte på vems tår man kan riskera trampa så är det bättre att hålla skämten på en vettig - och rumsren - nivå.
Kontentan av denna artikel nu då om jag ska hårddra det:
Håll tyst, och om du ska öppna munnen och prata med dina kollegor - väg då dina ord i en vågskål av guld.
Bra, då vet vi... ;)
Länk till artikeln
Lilla Pappa
Stora starka pappa som alltid funnits där och ställt upp och fixat och varit den bästaste pappa man kan ha.
Nu har hans värld rasat. Allt som höll honom uppe har krossats och inget håller honom längre upprättstående.
Murarna har fallit och i splittret ligger pappa i fosterställning.
Och då rasar min värld också.
Jag står handfallen. Vet inte vad jag ska göra.
Vet inte vad jag kan göra.
Att stötta en vän är en sak.
Men att stötta sin pappa till att orka resa sig upp igen och tycka att livet är värt varenda morgon att vakna till - hur gör man det?
Stora starka pappa.
Som blev så liten, så liten.
Hur blev det så här?
Hemlighuset
Hon fick vänta lite på sin tur och med benen i kors passade på att göra sig hörd genom att kommentera våra coola dörrhandtag som lyser rött när det är upptaget. Sen hoppade hon lite fram och tillbaka för att till slut dra en ljudlig suck när handtaget slocknade och det blev hennes tur.
Om hon ville vara lite anonym och inte berätta för hela världen att hon skulle gå å toa så misslyckades hon katastrofalt. För att dämpa alla aktiviteter där inne för omvärlden hade hon diverse knep för sig (som ändå hördes ända till receptionsdisken) och om hon inte ville att någon utanför skulle förstå att hon skulle göra tvåan så misslyckades hon om möjligt ännu mer då hon
1. Tog massor av papper från den gnisslande toapappershållaren - ljuddämpare eller?
2. Sätter igång vattenkranen på full fräs - en annan typ av ljuddämpare?
3. Ännu mera papper *gnissel gnissel gnissel från den osmorda hållaren*
4. Spolar två gånger med stora knappen, snyggt ackompanjerat från den fortfarande forsande vattenkranen
5. Gör slut på odörsprayen i ett moln av siréndoft
När hennes lilla session var slut slocknade det röda handtaget och hon lämnade plats för näste person i kön med följande kommentar:
- Ja, ursäkta att det tog lite tid, men det var nödvändigt.
Underfundigheten i hennes ordval var omedveten, och därför så fantastiskt rolig.
Hur som helst. Vad är min kontenta av detta då?
Varför ska det vara så pinsamt att gå på toaletten för att bajsa? Alla gör det!
Men, om ni nu skulle tycka att det var så pinsamt med ljud och lukt - så har ni ju fem heta tips här ovanför. Och använder ni allihopa så är det INGEN som kommer lista ut vad du gör därinne ;)
Over n out dudes
Den här snön...
Misstolka mig rätt nu...jag gillar snö...när den ligger kvar, fortfarande är vit (å inte färgad av hundar eller trafik) och när den inte tränger in i skorna.
Min arbetsplats ligger på tionde våningen mitt i city - och jag kan säga att jag sett en och annan snöskyfflargubbe på taken idag. Ingen fastighetsägare vill bli skyldig till några skador pga tung snö som trillar ned. Jag hade lite tur imorse minst sagt. Tidigt imorse innan alla snöskyfflargubbar vaknat var jag ute och slirade. Jag hade 8 meter kvar till ingången när jag halkar till och får ta några snygga danssteg för att hålla balansen. Precis när jag fått fäste igen hör jag ett stort BLAFF bakom mig...gissa vad?
Japp. Snö. Uppifrån taket. Jag undrar om jag ska ta en sovmorgon imorgon och låta snöskyfflargubbarna få jobba lite innan jag ger mig ut.
Att min bostadsrättsförening inte har snöröjt inne på gården ännu gör att man måste pulsa för att komma till tvättstugan. Då får man snö i skorna, och det vill jag ju inte...så det blir inget tvättande idag. Åh så tråkigt.
Dagens lycka - en sproilans ny jacka...Haglöfs....softshell...svart....snygg....den ska med till Åre! Och till Kebben. Om den inte är för varm. Men snygg är den i alla fall =) Är det inte det som är det viktigaste?
Nej ni, nu måste jag röra på mig. Imorgon kommer tjejerna och det vore en skymf mot lägenheten att visa upp den i befintligt skick. Jag har en timme på mig, sen börjar Lie to me. jag inbillar mig att jag kan lära mig något gemom att se den serien.
Over n out dudes
Dåååålig
Korta drag::
- Jag är tillbaka på min vanliga tjänst på heltid, receptionen är slut.
- Chefen har slutat och nya chefen har tagit vid. Vi söker roller, sätt att samarbeta och det går hittills rätt bra.
- Många bra samtal med vd:n om framtid, projekt och annat smått och gott.
- Löneförföjning med 3200 kr. Tjingtjing sa det i kassan och smilet har åkt upp till öronen igen.
Annars knatar det på. Jag tränar, jobbar, går hem i tid, lagar mat, umgås med älsklingen, kollar på massor av bra film och bara njuter av livet.
Såg Män som hatar kvinnor i helgen. Och tusan i mig, den var ju riktigt bra. Och det är ett gott betyg för att komma från en tjej som tokälskar böckerna! Riktigt bra måste jag säga. Jag rekommenderar den varmt.
Annars är det inte så mycket nytt under solen faktiskt. Jobbet går bra, jag läser allt jag kommer över om SEO och låter den nya världen öppna sig framför mig. Jag mår ganska bra överlag. Tränar ganska mycket med sliten ljumske som följd, men det är inte värre än så. Rätt skönt faktiskt.
Ska köra ett par veckor med lite kalorikoll nu, det funkade bra förra året, och nu är det verkligen dags igen. Klarar jag målet blir det ett par nya jeans - precis vilka jag vill oavsett om de kostan två loppor.
Snart går ballongesäsongen igång också. Jag tänkte vara med på den lilla uppstarten, men sen om det blir så mycket mer vete sjutton. Det blir inte som tidigare år i alla fall. Sakta sakta fasas jag ur =) Den nya, unga, pigga och glada generationen tar över. De som brinner lika mycket som jag själv gjorde för snart sju år sen. Då fanns det inget viktigare än ballongerna och det umgänget. Nu prioriterar jag annorlunda.
Och snart får bästaste Ostronrumpa en liten dotter. Jag längtar. Alla graviditeter till trots, så längtar jag verkligen efter att få lära känna "Lilla räkan" - som nog kommer få namnet Nike. Underbart.
Nej, nu ska jag hoppa i säng. Gymet väntar tidigt imorgon bitti. Tman är på ö-dygn och jag är alldeles alldeles ensam. Skittråkigt. Men men, det är ju bara att somna så går tiden fortare.
Over n out dudes
