Malplacerad
Jag gillar att hänga på söder. I barerna. På klubbarna. På torgen. I parkerna. Har alltid gillat det.
Inte för att jag är någon regelrätt söderböna med mystofflor, personliga second handfynd och rödvin och psykadelisk indiemusik på fredagsmenyn.
Eller ja…indiemusik är ju trevligt…. och rödvin är ju gott….tofflor kan vara skönt…. och mitt senaste inköp (cykeln) var ju faktiskt second hand….
Men…söderböna eller inte… jag och käre L var oerhört malplacerade igår. Vi äntrade Södra Teatern i hopp om kall öl och givande samtal och hamnade mitt i något som L refereade till som ”Söder när det är som sämst”.
Runt nio bjöds det upp till dans. Dragspel och dramatiska tangotoner. Vi satt kvar. Flinade lite åt den blandade färggranna skaran av ung och gammal som stuttade runt med tillsnörpta munnar.
En timme senare hade salen fyllts. Det skulle visst hända något på scen. Bohemerna framför oss verkade spända av förväntan och lyckades smitta av sig med lite nyfikenhet till oss i alla fall.
Det var tydligen en ”släppfest” för en bok där tangon spelade huvudrollen. Författaren – som titulerar sig som både doktorand, feminist,forskare, sociolog, författare, musiker och betänksam tangodansare inleder med orden ”Jag började dansa tango som en outtalad revolt mot intellektuellt arbete… och D-Ä-R försvann L och jag ut genom bakdörren.
Fnittrande som de barndomsvänner vi är styrde vi kosan mot ett annat söder. Ett söder där vi kände oss mer hemma. Där inga tangotoner hördes på lång väg. Där ölen var ännu lite billigare och folket lite som vi. Eller vi lite mer som dem.
Mer öl åt folket
Små små själar
Jag blir sällan arg på människor. Visst kan irritation slippra igenom och en eller annan svordom. Men den starkaste känslan jag brukar känna inför någon som gör mig eller närstående ont är ”Stackars dig".
Jag tycker synd om den personen som måste trampa på andra för att framhäva sig själv.
Det är synd om den som inte är tillräckligt stark och säker i sig själv för att ta egna beslut och ha egna åsikter.
Och jag tycker så innerligt synd om den person som inte kan göra gott för en annan människa utan att manifestera sin egen vinning.
Stackars dessa människor med så små så små själar.
Det är det enda sättet jag kan hantera att människor är elaka, spydiga och dumma mot någon annan.
Det är synd om dem, som inte förstår bättre eller har mer vett.
Stackars di små
Dagarna efter
Måndag efter jobbets vårfest.
En riktigt trevlig tillställning blev det till slut. Får man säga det trots att man själv arrade det hela?
Nivån kändes lagom, stället mysigt, maten fantastiskt god, en bra inhyrd bartender (som visade sig vara en ballongkollegas son…)
Vi ramlade därifrån vid tvåtiden och tog det briljanta beslutet att köra en efterfest hos närmast boende kollega. Jag somnade sött sittandes på golvet med huvudet i snälla A´s knä. Då var det dags att ta sig hemåt.
Ett fylleprat dit, ett sms dit och sen blev det sängläge. Ända tills lördag kväll. Då började allting om med grillparty, whiskey och öl. Fast jag höll mig till mirakelmedlet pepto bismol - denna gudagåva från staterna som suddar bort allt vad illamående och upprörd mage heter. Helt ovärderligt för en makismage helt enkelt. Smakar som Jenka och har en galen amerikansk reklamkampanj>>
Men kvällen förflöt bra vid midnatt drog vi tjejer iväg på lite nattlig geocaching. Tre fnissande tjejer med varsin ficklampa i galet mörka skogar. Vi hade en specifik cache vi skulle ta via ett reflexspår – och det måste man ju göra på natten. Vi kände oss rätt modiga när vi stolpade rakt ut i skogen över stock och sten utan att bry oss om att leta efter stigar. Jag är glad att jag inte är mörkrädd – för det var riktigt kompakt mörker där mellan granarna.
Och söndagen fick snällt flyta iväg som den ville. Jag gav mig iväg och cyklade ett par mil, tog ett par cacher till i skogen och upplevde riktig nostalgi. Inte bara hela grejjen med att ta sig fram per cykel – utan jag hittade vägar och skogar där jag aldrig varit förut som påminde så oerhört mycket om min barndom. Jag blev nästan lite sorsgen mitt i all glädje över att jag vuxit upp.
Och idag hör jag alla historier från i fredags, gnuggar mig i ögat pga den sena timmen även igår och undrar vad som ska hända nu.
Mer kuligheter åt folket!
Imorrn smäller det
Vårfest på jobbet och i vanlig ordning har jag roddat ock fixat så mina kära kollegor ska få en kul fest.
Ringde ägaren av stället igår och möttes i luren av sirener och högljudd spanska - min stressnivå ökade en aning, måtte inte festen gå åt fanderns nu pga det där jävla askmolnet.
Men P skrattade lugnt och meddelade mig med att mail och telefon funkar – aska till trots. Den idiotförklaringen var faktiskt precis vad jag behövde där och då – i djupet av min stresskon.
Och två samtal senare var allt på banan igen, enligt plan.
Jag gillar mitt jobb – men jag har ju en hemlig dröm om vad jag skulle vilja göra om ett par år. Gjorde ett karriärstest häromdan och fick både en beskrivning av mig som person och förslag på bra karriärvägar att ta. Resultatet komemr här ::>
Personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
Urs vad träffande
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare – övervägde det starkt en gång i tiden. Men dåvarande svärmor (lärarinna) gjorde att jag fick ett behov av revolt och inte göra som hon tyckte…
Konsulter – inom vaddå?
Psykologer – Har också övervägt – gör det fortfarande
Socialarbetare – Ville jag bli i gymnasiet – men inte längre
Personalvetare – Skulle vara sjukt kul
Präster – Nej nej - prästfru en gång i tiden räcker
Affärsbiträden – Har varit – gör det inte igen
Säljare – Har varit – gör det inte igen
HR-personal – Verkar störtkul
Direktörer – De tjänar bra med pengar har jag hört – så visst!
Eventkoordinatorer – Här kom drömmen…
Politiker - Nope
Diplomater - Absolut
Skribenter – Jag blev inge bra på det trots utbildning
Skådespelare – Verkar kul – men far away från vad jag kan
Designers – Jag kan rita streckgubbar…
Hemmafruar/hemmamän – Som käraste Å sa – hur ska en person som inte gillar att vara ensam trivas som hemmafru?
Musiker – Absolut – ge mig en bra trummis så kör vi!
Jag har inga planer på att byta jobb – trivs rätt bra faktiskt.
Men skulle jag sadla om vet jag precis vad jag skulle göra.
Trillar hit och dit
Jag har med vilje trillat tillbaka i träningen.
Ett träsk som får mig att må bra på många sätt, som får mig att orka mer, sova bättre och gå med något rakare rygg. Men som väcker känslor som jag insett att jag får leva med, och därför lärt mig deala med.
Jag har ofrivilligt trillat ner i ett stort svart ångestmoln
Ett moln som antagligen har att göra med åldern, framtiden och min oerhört fertila omgivning
Jag har med glädje trillat in i ballongkarusellen även detta år
En karusell som ibland mest liknar ett dagis, eller en klassresa i femman. Det är rätt snurrigt, man blir rätt snurrig. Men det är ju trots allt fantastiskt roligt.
Jag har med hjälp utifrån trillat in i en ny musikvärld
En värld fylld av nya toner som får kroppen att brisera av känslor som jag inte kan beskriva i ord. De bara är där.
Och samtidigt som jag trillar in i alla dessa saker – så känns det som om min själ trillar ur mig ibland. Då det känns tomt och ganska ledsamt. När trösten känns för avlägsen för att kunna trösta. När inget hjälper. Förutom hoppet.
Hopp om att det vänder.
Hopp om att efter regn kommer sol.
Hopp om förståelse.
Hopp helt enkelt.
Någon sa att ”Det är ångesten som driver oss”
Jag vägrar tro på det.
Det är hoppet som driver oss.
Det är hoppet som får oss att trilla tillbaka på banan
Det är hoppet som aldrig lämnar människan
Hopp
En till liten en
...har just kommit hem från finaste K&J och deras lilla nykomlig E. Två veckor gammal och något av det finaste jag sett.
Hela kroppen min tar ett skutt.
För det är så ljuvt att se den nya lilla familjen. Det är så ljuvt att se J&K så avslappnade och coola. Det är så ljuvt att sitta med lillskruttan i famnen. Det är så ljuvt att se lyckan i allas ögon.
Jag har svårt att tänka mig att någon kärlek kan övervinna kärleken till ens barn.
Kärlek är bra. Mer kärlek åt folket.
Upp och ner
Upp känns det när
... jag rodde i hamn allting til vårfesten idag
... jag prelbokade stockholms vackraste lokal för sommarfesten
... mina vänner hör av sig - bara för att
... jag vaknar av en gosig katt två minuter före klockan ringer
... hostan släppt och jag börjar bli frisk igen
... vd:n aka min närmaste chef och jag pratade idag
... jag tittar på den hemmasnickrade dvd:n från Åre
... jag fick cykla hem cykel i lera och regn - jag kände mig levande
Ner känns det när
... jag smäller i dörrn när jag går hemifrån
... jag fastnar i nedåtspiraler
... folk frågar hur det är av nyfikenhet och inte av omtanke
... folk frågar och jag inte orkar berätta
... jag känner att tiden bara går och går och här står jag rastlös kvar
Uppgivet känns det när
... samma historia vevas om och om igen
... väggarna kryper inpå mig
... rastlösheten driver mig bort
Dumma dumma elaka sjukdom
Påsk är en trevlig ledighet. En massa röda dagar, vårkänslor i luften och släkt och familj som samlas.
Igår samlades en del av släkten hos mormor och morfar. Och det var så bitterljuvt. Ljuvt att träffa gamlingarna, få krama dem och uppdatera dem om det senaste i ens liv. Ljuvt att äta all påskmat och ljuvt att träffa alla härliga kusiner som jag ibland glömmer bort att jag har.
Men så bittert. Så bittert att mormor vet att "det är nåt som gnager på hjärnan". Så bittert att hon "inte kan förstå varför hon känner sig så konstig". Så bittert att hon "hellre faller knall fall än utsätter alla andra för henne".
Hon är så medveten om sin sjukdom. Och den gör henne så deprimerad. Och orolig.
Vi satt bredvid varandra och åt, och skålade och skrattade åt hennes humor som nu mer än någonsin kommer fram. Men i skratten hinner hon glömma varför hon skrattar, och varför alla är där, och vilken dag det är.
Alzheimers är en så jävla grym sjukdom. Grym mot alla drabbade. Sjuk som anhörig. Och fort går det.
Hennes bra dagar kommer mer sällan. Morfar ler inte lika mycket längre. Mamma och alla hennes syskon kämpar. Vi barnbarn stöttar, torkar tårar -säger att hon är världens bästa mormor med eller utan sjukdomen. Då ler hon. Och frågar för sjuttonde gången vem man är.
Så jäkla tröstlöst.
