Har turen vänt?
I slutet av förra veckan undrade jag om inte turen vände lite för mig. Det kändes som om sommarbrisarna blåste åt mitt håll och bara för mig!
I torsdags fick jag en inbjudan till en helkväll på Tender mat/catering/fest med vinprovning, mingelbuffé och ett coolt liveband. Redan anmäld och klar - tack för att jag vågade ge bort lite visitkort den där dagen!
I fredags fick jag en uppriktig klapp på axeln fär bra utfört jobb av chefen (den kändes faktiskt riktigt bra) I torsdags fick jag även veta att jag vunnit första pris i en tävling på ticnet där man med 50 ord skulle beskriva sitt bästa evenemangsminne. Mitt minne räckte till 2 000 kr i presentkort på ticnet. Man tackar och bockar! Det kom lägligt.
Och helgen har varit helt underbar. Den bästa på länge faktiskt. Skumpa och grillning i fredags. Geocaching, stor kall på restaurang J i solen, promenad, picknick i det gröna i lördags. Hemmagjord söndagsbrunch på uteplatsen i gassande sol och härligt sällskap, följt av umgänge med bästa vänninnan och hennes femveckors. Det var mycket prat helgen igenom. Och mycket skratt. Och mycket allvar. Men mest skratt faktiskt. Å en och annan fräken.
Och idag på jobbet, är jag fräsch, brun och fräknig och faktiskt riktigt pigg. Jag känner mig utvilad för första gången på länge och även om jag inte tycker att det är så himlarns roligt att gå till jobbet just nu, så är det så mycket annat som är värt ett leende. Och det känns lättare att tänka ja ja ja och hurra och bra bra bra istället för suck, stön, pust och piss. Så jag försöker.
Over n out dudes
I torsdags fick jag en inbjudan till en helkväll på Tender mat/catering/fest med vinprovning, mingelbuffé och ett coolt liveband. Redan anmäld och klar - tack för att jag vågade ge bort lite visitkort den där dagen!
I fredags fick jag en uppriktig klapp på axeln fär bra utfört jobb av chefen (den kändes faktiskt riktigt bra) I torsdags fick jag även veta att jag vunnit första pris i en tävling på ticnet där man med 50 ord skulle beskriva sitt bästa evenemangsminne. Mitt minne räckte till 2 000 kr i presentkort på ticnet. Man tackar och bockar! Det kom lägligt.
Och helgen har varit helt underbar. Den bästa på länge faktiskt. Skumpa och grillning i fredags. Geocaching, stor kall på restaurang J i solen, promenad, picknick i det gröna i lördags. Hemmagjord söndagsbrunch på uteplatsen i gassande sol och härligt sällskap, följt av umgänge med bästa vänninnan och hennes femveckors. Det var mycket prat helgen igenom. Och mycket skratt. Och mycket allvar. Men mest skratt faktiskt. Å en och annan fräken.
Och idag på jobbet, är jag fräsch, brun och fräknig och faktiskt riktigt pigg. Jag känner mig utvilad för första gången på länge och även om jag inte tycker att det är så himlarns roligt att gå till jobbet just nu, så är det så mycket annat som är värt ett leende. Och det känns lättare att tänka ja ja ja och hurra och bra bra bra istället för suck, stön, pust och piss. Så jag försöker.
Over n out dudes
Döden finns tydligen
Döden har för mig alltid varit väldigt relativ, om den ens har existerat. Om döden ens KAN existera.
I min värld har den varit så frånvarande att jag stundom tvivlat på att den ens finns. Det är något sånt där som är så otänkbart, och något som bara andra råkar ut för. Inte jag. Inte mina nära och kära. Inte min familj. Det händer inte mig! När pappa brakade samman och förlorade livlusten betänkte jag döden för första gången på många många många år, kanske för första gången på riktigt någonsin.
Tankar som hur begravningen skulle vara, och hur julafton skulle vara utan pappa blandades med mer religiösa tankar som vad händer sen? Men, pappa kom på fötter och återigen var det otänkbart att någon i min närhet skulle lämna jordelivet.
Åsså sitter jag och kan inte tänka på annat än farfar komande begravning, sista gånger vi träffades och jag för allt för att faktistk tänka på annat. Allt för att inte fokusera på det tråkiga. Någon gång framöver kommer jag kanske kunna vända fokus till goda minnen och härliga minnesbilder av farfar. Men just nu behöver jag putta bort allt. Bara blåsa bort det liksom, med en suck. Jag är inte riktigt kompis med döden.
Igår försökte jag med det genom att baka/laga piroger. Det gick sådär. Därför att det enda jag kunde tänka på var lilla farmor som gå gärna ville baka något till begravningen. Pirogerna blev förvisso grymt goda, men det måste varit för att de kryddades med kärlek och tårar.
Ja, jag får försöka få någon form av utifrånperspektiv och tänka att det är inte jag som har det värst. För hur jävligt man än har det, så finns det alltid de som har det värre. I detta fall farmor, pappa och fastrarna.
Det är för dem jag får finnas.
I min värld har den varit så frånvarande att jag stundom tvivlat på att den ens finns. Det är något sånt där som är så otänkbart, och något som bara andra råkar ut för. Inte jag. Inte mina nära och kära. Inte min familj. Det händer inte mig! När pappa brakade samman och förlorade livlusten betänkte jag döden för första gången på många många många år, kanske för första gången på riktigt någonsin.
Tankar som hur begravningen skulle vara, och hur julafton skulle vara utan pappa blandades med mer religiösa tankar som vad händer sen? Men, pappa kom på fötter och återigen var det otänkbart att någon i min närhet skulle lämna jordelivet.
Åsså sitter jag och kan inte tänka på annat än farfar komande begravning, sista gånger vi träffades och jag för allt för att faktistk tänka på annat. Allt för att inte fokusera på det tråkiga. Någon gång framöver kommer jag kanske kunna vända fokus till goda minnen och härliga minnesbilder av farfar. Men just nu behöver jag putta bort allt. Bara blåsa bort det liksom, med en suck. Jag är inte riktigt kompis med döden.
Igår försökte jag med det genom att baka/laga piroger. Det gick sådär. Därför att det enda jag kunde tänka på var lilla farmor som gå gärna ville baka något till begravningen. Pirogerna blev förvisso grymt goda, men det måste varit för att de kryddades med kärlek och tårar.
Ja, jag får försöka få någon form av utifrånperspektiv och tänka att det är inte jag som har det värst. För hur jävligt man än har det, så finns det alltid de som har det värre. I detta fall farmor, pappa och fastrarna.
Det är för dem jag får finnas.
Döden kryper för tätt inpå
Och verkligheten kom till slut ikapp.
Ungefär i detta nu slog den mig med en fet påk.
Efter ett par helt underbara dagar i Åre med skarpa lagg, solsken, iskall Jäger, massor av offpist, träningsvärk, goda skratt och gemytlig stämning så är jag hemma igen. Det känns lite som att man levt i någon form av parallellvärld under helgen. Det verkliga livet här hemma har liksom inte existerat riktigt.
Men nu kommer sorgen ikapp mig. Den där dunkla och rätt tunga dimma som jag lyckats blåsa iväg hela helgen har lagt sig runt mitt huvud nu.
Min farfar gick bort i torsdags.
Superstarka, underbara, vänliga, intelligenta, omtänksamma farfar finns inte längre. Inte på vår jord i alla fall.
Och ja, visst var han gammal, 90 bast hann han bli.
Och ja, visst han han se sina barn och barnbarn växa upp.
Och ja, visst har han levt ett helt fantastiskt liv in i det sista.
Men den trösten är klen just nu. Förbannat klen.
Hur gammal han är blev, och hur bra liv han än levt, så är han borta. Vi får aldrig mer träffa honom.
Lilla farmor finns ju fortfarande, och hon har just förlorat sin livskamrat sedan 70 år tillbaka.
Hon är inte sig själv just nu.
Ingen i familjen är det.
Jag har inte förlorat så många anhöriga, jag har varit förskonad tidigare.
Så nu undrar jag - hur gör man?
Ungefär i detta nu slog den mig med en fet påk.
Efter ett par helt underbara dagar i Åre med skarpa lagg, solsken, iskall Jäger, massor av offpist, träningsvärk, goda skratt och gemytlig stämning så är jag hemma igen. Det känns lite som att man levt i någon form av parallellvärld under helgen. Det verkliga livet här hemma har liksom inte existerat riktigt.
Men nu kommer sorgen ikapp mig. Den där dunkla och rätt tunga dimma som jag lyckats blåsa iväg hela helgen har lagt sig runt mitt huvud nu.
Min farfar gick bort i torsdags.
Superstarka, underbara, vänliga, intelligenta, omtänksamma farfar finns inte längre. Inte på vår jord i alla fall.
Och ja, visst var han gammal, 90 bast hann han bli.
Och ja, visst han han se sina barn och barnbarn växa upp.
Och ja, visst har han levt ett helt fantastiskt liv in i det sista.
Men den trösten är klen just nu. Förbannat klen.
Hur gammal han är blev, och hur bra liv han än levt, så är han borta. Vi får aldrig mer träffa honom.
Lilla farmor finns ju fortfarande, och hon har just förlorat sin livskamrat sedan 70 år tillbaka.
Hon är inte sig själv just nu.
Ingen i familjen är det.
Jag har inte förlorat så många anhöriga, jag har varit förskonad tidigare.
Så nu undrar jag - hur gör man?
Hemma å sjuk :(
Så...det var den påsken!
Förutom att jag varit sjukt hela helgen har den varit riktigt bra, det blir en snabbresumé:
Torsdag: Jobba jobba jobba. Trängas med alla andra i påsktrafiken. Efter 4 timmar framme i Borås där vi tillbringade natten hos M&M och i deras nyrenoverade hus. HUR mysigt som helst och ja...vi blev väl lite hussugna om ärligheten ska fram.
Fredag: Frulle tillsammans med M6M samt L&N, helt otippat att de också kom förbi, men vi var glada för vi vete sjutton hur vi annars skulle hinna träffa dem. Öl i solen, påskgodis och en massa pratprataprat. Mysigt! Sen iväg till Kungälv och Tmans pappa med familj. Middag, vin i all oändlighet, kortspel, prat och massa mys.
Lördag: Lång frukost. Strålande sol ute och ett besök hos J med familj gav några fräknar. Sen vidare till Tmans mamma som bjöd på galet god mat. Påskfika intogs på klipporna nere vid havet. Helt udnerbart att sitta och njuta av havsdoften (den har vi ju inte i Sthlm på samma sätt) och när vi ändå var där passade vi på att geocacha lite. Sen toffade tåget vidare till den gode A innan vi strandade i Kungälv igen för nattsömn.
Söndag: Upp tidigt och tillbaka till J för att äta frukost tillsammans, och sen bar det hemåt Stockholm och upp till mina föräldrar och familj för påskmiddag.
´
Så en väldigt intensiv helg med måga människor att träffa och prata med och det är ju inte så konstigt att min hals och röst gav upp :)
Idag är det onsdag och jag är hemma och sjuk. Jag provade gå till jobbet igår, men det gick inte. Världen snurrade för mycket, hostan gav aldrig med sig och ja...det var inte värt det. Och idag är jag också hemma. Något bättre faktiskt. Bara huvudvärken, hosta och snörvel kvar nu.
Och imorgon sticker jag till Åre. Det ska bli riktigt roligt faktiskt att få åka lite skidor och njuta av den sista vintern däruppe. Vi är ett gäng från jobbet som åker i privat regi - och det ska bli riktigt riktigt roligt. Hoppas bara jag är frisk nog. Fast å andra sidan....jag kommer åka oavsett.
Ja, helgen var riktigt bra, vi har väl lärt oss en hel del om varandra och vår framtid. Man pratar ju lite hus, lite barn och hund och så vidare. Inte för att vi har bråttom någonstans, utan mest för att det är rätt skönt att beröra det i alla fall.
Det enda vi verkligen väntar på nu är beskedet från Polishögskolan, om Tman kom in eller inte. Jag ber till alla Gudar som finns och hoppas verkligen att han kommer in. Om inte i höst, så till nästa vår. Det är ju det han vill. Det enda han vill.
Håll en tumme...oki?
Förutom att jag varit sjukt hela helgen har den varit riktigt bra, det blir en snabbresumé:
Torsdag: Jobba jobba jobba. Trängas med alla andra i påsktrafiken. Efter 4 timmar framme i Borås där vi tillbringade natten hos M&M och i deras nyrenoverade hus. HUR mysigt som helst och ja...vi blev väl lite hussugna om ärligheten ska fram.
Fredag: Frulle tillsammans med M6M samt L&N, helt otippat att de också kom förbi, men vi var glada för vi vete sjutton hur vi annars skulle hinna träffa dem. Öl i solen, påskgodis och en massa pratprataprat. Mysigt! Sen iväg till Kungälv och Tmans pappa med familj. Middag, vin i all oändlighet, kortspel, prat och massa mys.
Lördag: Lång frukost. Strålande sol ute och ett besök hos J med familj gav några fräknar. Sen vidare till Tmans mamma som bjöd på galet god mat. Påskfika intogs på klipporna nere vid havet. Helt udnerbart att sitta och njuta av havsdoften (den har vi ju inte i Sthlm på samma sätt) och när vi ändå var där passade vi på att geocacha lite. Sen toffade tåget vidare till den gode A innan vi strandade i Kungälv igen för nattsömn.
Söndag: Upp tidigt och tillbaka till J för att äta frukost tillsammans, och sen bar det hemåt Stockholm och upp till mina föräldrar och familj för påskmiddag.
´
Så en väldigt intensiv helg med måga människor att träffa och prata med och det är ju inte så konstigt att min hals och röst gav upp :)
Idag är det onsdag och jag är hemma och sjuk. Jag provade gå till jobbet igår, men det gick inte. Världen snurrade för mycket, hostan gav aldrig med sig och ja...det var inte värt det. Och idag är jag också hemma. Något bättre faktiskt. Bara huvudvärken, hosta och snörvel kvar nu.
Och imorgon sticker jag till Åre. Det ska bli riktigt roligt faktiskt att få åka lite skidor och njuta av den sista vintern däruppe. Vi är ett gäng från jobbet som åker i privat regi - och det ska bli riktigt riktigt roligt. Hoppas bara jag är frisk nog. Fast å andra sidan....jag kommer åka oavsett.
Ja, helgen var riktigt bra, vi har väl lärt oss en hel del om varandra och vår framtid. Man pratar ju lite hus, lite barn och hund och så vidare. Inte för att vi har bråttom någonstans, utan mest för att det är rätt skönt att beröra det i alla fall.
Det enda vi verkligen väntar på nu är beskedet från Polishögskolan, om Tman kom in eller inte. Jag ber till alla Gudar som finns och hoppas verkligen att han kommer in. Om inte i höst, så till nästa vår. Det är ju det han vill. Det enda han vill.
Håll en tumme...oki?
Happy New Påsk....
Åsså var det påsk igen!
Den här påsken tänkte vi invadera Göteborg och njuta lite av våren därnere. Ikväll bär det av med pärlan (läs Volvon) och för första gången på två veckor blir det lite qualitytime med Tman....i bilen....men det är ju bättre än inget alls!
Jag har rännt runt så mycket senaste veckorna att vi knappt hunnit träffats på kvällarna. Det har varit fika med kompisar, geocaching, poker, vårfest, tjejkväll, ännu mer fika med vänner från förr och Gud vet allt. Det blev lite kopmrimerat under kort tid, men det har ju gått bra, och roligt har det varit också. Bara för att man är sambos så behöver man ju inte göra allting tillsammans jämt - tvärtom - egna liv är ett måste!
Läkarbesöket gick bra. Det var väl egentligen inga nyheter, det största var nog att jag ens gick dit. Spänningshuvudvärk antagligen, och efter en massa blodprov och tester och undersökning så fick jag remiss till en sjukgymnast för avslappningsövningar med mera. Och det är ju bra antar jag. Men hon tog mig och min huvudvärk på största allvar och frågade om jag ville ha magnetröntgen - men jag menar dels att jag inte är SÅ orolig, dels att det finns andra som behöver den röntgen hundra gånger mer än jag, och sen känns det rätt att börja i änden att försöka slappna av.
Jag har inte ringt på remissen ännu, tar det efter påsk tror jag.
Från det ena till det andra...Igår var jag på den bästa showen jag sett i mitt liv. Vi åkte ut till Kistamässan för att se favoriten Jeff Dunham, och det var så STÖRT BRA! Jag är inte den som brukar skratta rakt ut åt shower och uppträdanden, mest le och tycka att punchlinen var riktigt bra. Men den här gången var det äkta skratt i 2,5 timme utan paus! Rappt, träffande, underhållande, fantastiskt roligt och imponerande. Så jag är så nöjd så nöjd! Det här kommer jag leva på länge.
Direkt efter showen anslöt jag till vårfesten på jobbet. Svårt att komma ikapp när man ligger 5 timmar efter, så jag försökte inte ens. Men en trevlig kväll med mycket musikprat, Ouzo (stavas det så??) och Skärtorsdagen till ära är jag lite halvschleten med pannknack och tröttveck under ögonen.
Härligt!
Så, en massa kul har hänt, och en massa kul ligger framför.
Men det finns såklart tråkiga saker som händer också - det senaste är väl farfar som ligger inne nu...utan att äta och svag som en vandrande pinne. Han ser nog snart ljuset och följer det. Även om han är gammal och man förstår att det snart är dags för honom att lämna in - så är det förbannat svårt att mentalt förbereda sig på att han snart in kommer finnas med oss längre. Jobbigt för farmor, och för pappa, och för alla. Urs.
-----
Nu är det lunchdags - resten från grillpartyt igår och ut på stan för att inhandla diverse påsk-gå-bort-presenter. Jag veeeeeet att man kanske bör sikta in sig på påskägg....men det är ju liksom lite tråkigt..så det blir nog ngt skoj från designtorget istället.
Nu tar vi kvastarna och sticker till Blåkulla
Over n out Dudes
Nervös
Urs.
Läkare å vita rockar å allt sånt.
Jag måste ta mig dit idag. Till neurologen på Sofiahemmet. Jag vill inte, men måste nog. Tror inte ens jag kan boka av det nu - sådär ett par timmar innan.
Hon kommer väl bara titta på mig. Fråga samma frågor som sköterskan i telefonen och sen säga eller ge sken av att jag är oviktig och upptar hennes jätteknappa tid. För så har läkare alltid varit mot mig. Det är därför jag inte tycker om dem.
Jag tror inte att jag kommer få några svar idag. Huvudet är en komplex manick. Men hon kanske har några idéer om vad det kan vara, några tankar eller nåt. Hon som är specialist på huvudet borde ju vara intresserad av att hitta problemet.
Urs.
Jag är i alla fall jättenervös. Inte för någon dom eller diagnos - för jag tror inte att det är ngt allvarligt - utan mer för att bemötas av likgiltighet och känna sig oviktig och ovälkommen.
Urs.
Jag stålsätter mig.
Over n out
Läkare å vita rockar å allt sånt.
Jag måste ta mig dit idag. Till neurologen på Sofiahemmet. Jag vill inte, men måste nog. Tror inte ens jag kan boka av det nu - sådär ett par timmar innan.
Hon kommer väl bara titta på mig. Fråga samma frågor som sköterskan i telefonen och sen säga eller ge sken av att jag är oviktig och upptar hennes jätteknappa tid. För så har läkare alltid varit mot mig. Det är därför jag inte tycker om dem.
Jag tror inte att jag kommer få några svar idag. Huvudet är en komplex manick. Men hon kanske har några idéer om vad det kan vara, några tankar eller nåt. Hon som är specialist på huvudet borde ju vara intresserad av att hitta problemet.
Urs.
Jag är i alla fall jättenervös. Inte för någon dom eller diagnos - för jag tror inte att det är ngt allvarligt - utan mer för att bemötas av likgiltighet och känna sig oviktig och ovälkommen.
Urs.
Jag stålsätter mig.
Over n out
