Over n out

...en månad senare och ingenting kunde vara bättre just nu!
Så jag slutar med bloggen här och nu.
På topp.

När allting går i en positiv uppåtspiral - är det inte då man ska sluta.
Så blir det.

Over n out dudes - for real.

Vad är det som gör...

Vad är det som gör att du måste vara anonym? Feghet?
Var är det som gör att du kände att du behövde kommentera på det där sättet? Avundsjuka?
Vad är det som gör att du ens läser här? Nyfikenhet?
Vad är det som gör att du inte kan unna mig att vara lycklig? Bitterhet?
Vad är det som gör att du tycker du kan döma mig? Trångsynthet?
Vad är det som gör att du måste göra mig ledsen? Elakhet?
Vad?
Vad är det som gör att du måste vara anonym? Feghet?

Var är det som gör att du kände att du behövde kommentera på det där sättet? Avundsjuka?

Vad är det som gör att du ens läser här? Nyfikenhet?

Vad är det som gör att du inte kan unna mig att vara lycklig? Bitterhet?

Vad är det som gör att du tycker du kan döma mig? Trångsynthet?

Vad är det som gör att du måste göra mig ledsen? Elakhet?

Vad?

Jag bara undrar.

Lägeskoll

Läget är bra. Förbannat bra faktiskt. Dagarna försvinner fort mellan jobb, träning och umgänge med finingen. Magkänslan är tokigt bra. Jag har nog gått under jord lite grann.

Så där bra att jag alldeles för ofta slås av hur det kan vara möjligt? Får man ha det så här bra? Får man må så här bra? Får man känna sig så här omtyckt? Livrädd att vakna upp och inse att jag drömmer. Livrädd för att det ska ta slut. Det här härliga – som liksom precis har startat.

Vi pratar mycket. Och ofta. Och länge. Om stora saker och känslor. Och om små vardagliga ting och funderingar. Om dåtid och nutid. Och att framtiden står oss bi. Ingen brådska någonstans. Bara vara i nuet. Det där braiga nuet.


Lite tänker jag tillbaka på vart jag har varit förr, och hur det känts förr. Med andra människor. Andra partners. Hur lurad jag känt mig, hur komplicerat allting kunde vara och hur ouppskattad jag känt mig. Och sen ler jag – för det här är något annat. På riktigt något annat.

På riktigt.


Upp upp upp

Jag är omringad av en massa moln. Bra moln. För sådana finns det. Rosa moln till exempel. Känner mig löjligt lätt och glad just nu. Eller inte just nu. Utan hela året faktiskt. Så länge det nu har varat.

Ett par veckor? Är det så? Jag vet inte. Kunde inte bry mig mindre heller. Tid känns oviktigt.

Jag går runt med en konstant cirkus i magen. Det spelas på pukor och cymbaler där inne och fjärilarna dansar ikapp med kolsyrebubblorna.

Jag går runt med ett konstant leende. Ett sånt där från öra till öra. Träningsvärk i konstiga kindmuskler och det är nästan att jag utvecklat skrattgropar.

Jag är hes. Inte bara för nån löjlig förkylning. Utan för att jag pratat oerhört mycket detta år. Om stort och smått. Läskiga saker och självklara ting. Om våren, sommaren och saker att göra. Om spruckna förhållanden och ömsesidig längtan.

Jag är trött. För dygnet har för få timmar för att jobba, träna och umgås med kärleken.

Oj… kärleken. ..
Sa jag det högt?

Det var ju en hemlis ;-)


Lycklig omtumlad i relationerna

Jag hann inte riktigt med hösten. Eller förvintern heller för den delen. Jag vet inte om de bägge försvann i soliga varma minnen från spanien, i trötthet över misslyckade dejter eller om det var jobbet som åt upp mig.

En intressant resa har det varit i alla fall, på många sätt och vis. Det inser jag när jag läser årets lista i föregående inlägg. Även om jag blivit en hel del insikter rikare, så har jag också körts ett par varv i tumlaren. Konstaterar gör jag dock att 2010 handlade om relationer.

Egentligen gör det väl alltid det, eftersom det är människor och relationen med dem som driver i alla fall mig framåt. Men 2010 känns speciellt ändå ur relationsperspektiv.

Jag var i en partnerrelation jag inte mådde bra av. En relation full av osäkerhet, besvikelse och dolda agendor där min naiva och hopplösa tro på människan spelade mig ett spratt. Jag bröt mig ur den relationen. Lite lätt kantstött men med övertygelse om att det var det bästa.

En vänskap som legat på lut ett par år fick utrymme att blomma. Och den blommar än. En relation som etsat sig fast och in i själ och hjärta. En ömsesidig närhet och tillit. En oerhört unik och speciell vänskap jag inte förstår hur jag klarat mig utan tidigare.

En annan vänskapsrelation har ställt sig i skuggan detta år. I skuggan av vuxenliv, i skuggan av olika liv, i skuggan av olika leverne och prioriteringar. Självklart synd, men samtidigt är jag helt trygg. Jag vet att det är så. Jag vet att den relationen ändå förblir vad den alltid varit. Nära. Och nära på håll. Och jag vet att den kommer fram igen. Lagom med solen.

Jobbrelationerna har förändrats de också. På gott och ont. Med mitt karriärkliv ebbade några ut, och andra stärktes med ytterligare ett band. Insikten om att relationer verkligen förändras över tid och rum blev oerhört påtaglig.

Och ytterligare relationer har under året ställts på sin spets. Men bara för att stärkas och befästas ytterligare. Bara för att kännas ännu viktigare. Bara för att ta ett djupare steg.

Alldeles för många relationer kring mig har tagit abrupta slut dock. 2010 känns som det går till historien som the break up year. Sorgligt på många sätt, och kanske lika bra på andra sätt.

Och själv står jag nu här. Precis i starten. Med något brusande i ådrorna och fladdrande i magen. Ibland nyper jag mig själv i armen för att förstå det. För att förstå vad som håller på att hända och hur. Kär tror jag namnet är.

Relationer är som blommor. Vattnas de inte dör de. Och om gräset alltid känns grönare på andra sidan – så har man inte vattnat sitt eget tillräckligt.

Så nu ska jag hem och så fler frön. På min egen gräsmatta av relationer. Och jag ska vattna dem allihopa. Var och en på sitt eget sätt. Med speciell anpassad näring för var och en. Med äkta regnvatten och ingen konstbevattning.  De ska ansas och pysslas med och framförallt – pratas med.

Kram fina ni


Årets lista 2010

I vanlig ordning dagarna krig nyår delger jag föregående års lista. Ni vet, en snabb summering av året som gått. Här kommer The List 2010

Årets resa: Oktoberresan till Spanien med Å. Tänk vad enkelt allt kan få vara ibland och vad underbart att få åka åsnetaxi, uppleva Gibraltar och dricka sangria.

Årets bästa köp: Mitt nya bohag!

Årets film: Inception – lagom rubbad historia med sjukt bra skådespelare – helt i min smak!

Årets fest: A&A´s bröllop på nyårsafton tar hem segern detta år!

Årets uttryck: Ish, toppen

Årets nygamla vänskap: Bästaste Anar, ”känt” varandra i 5 år men som först nu kommit nära i hjärta och själ och som alltid – och då menar jag alltid – funnits där.

Årets glädjebesked: A&A´s bröllop och att ärtan var på väg

Årets sorg: Två sorger detta år. Mormors sjukdom som bryter ner hennes hjärna dag för dag. Och att mina änglars pappa bestämmer sig för att lämna dem och familjen.

Årets låt:VNV Nation – Illusion, John Me – Love is my drug, Robyn – Dancing on my own

Året konsert: Jag har ju sällan en enda konsert…eftersom jag ser 30-talet konserter per år. Men topp fem blir: Kent på Arvika, Ed Kowalzcyk, Johnossi på Cirkus, Mika, Amanda Jensen. Schysst spridning av musik!

Årets frekvent spelade nykomlingar i lurarna: Johnossi, JohnMe, Oskar Linnros. Nomy, Muse

Årets upplevelse: Att följa ljusdekorationer åt helt okänt håll på spanska solkusten och hamna på det största och sjukaste tivolit jag varit med om. 

Årets ångest: Vakna upp i lägenheten i Spanien och inte veta vart man varit, hur man kom dit, vem som följde med eller varför. 

Årets saknad: Bil! Inget år mer än detta har jag saknat en bil.

Årets besvikelse: Att inse att man inte har varesig backup eller stöd i människan man delar sitt liv med.

Årets insikt: Jag är värd mer

Årets äventyrliga inslag: Geocaching i gammal militär kraftstation/uppställningsplats för tåg. Mörkt, förbjudet, högt, gammalt och jävligt coolt.

Drink: Whiskeytoddy eller Spritzer....svårt att välja

Download:
Google chrome

Besut: Brytet med Tman (som ju inte var Tman….)

Galenkap: Trance Dance – åkattraktionen i spanien


NYGAMLA kategorier

Årets karriärdrag: Upp ett steg på jobbet till avdelningschef

TV-serie: Lost gick i graven, och vid tog Dexter

Place-to-be: Hjärtats bar på Söder

Missade konsert: Muse – av den simpla anledningen att jag inte trodde at jag gillade dem DÅ. Men nu….sorg i hjärtat!


NYA kategorier

Humorprogram: Solsidan

Bedrift: Vasaloppet – I did it!

_________________

UTGÅR

Årets puh
Årets sämsta köp
Årets sport
Årets ballongfärd
Årets överraskning

 


Jul som jul alltid är

Jul är som jul alltid är. Vi är jättemånga i min familj och om inte på julafton, så på juldagen lyckas vi samlas allihopa. Idag var vi 18 pers runt bordet. Och då är det bara min närmaste familj, dvs mamma, pappa och syskon med familjer. Och en hund eller två. Galet.

Jul är som jul alltid är. Förväntningar från barnen. Sockerstinna lekar som alltid slutar i gråt. Högljudda leksaker. Färrgsprakande inferno av krullade paketsnören och knyckliga papper. Köttbullar som åker fram och tillbaka mellan kyl och matbord. Granbarr i raggsockorna man för sjätte året i rad får i julklapp från farmor.

Jul är som jul alltid är. Med sällskapsspel inpå småtimmarna. Nya regler som hittas på vartefter och bättre eller sämre förlorare/vinnare. Marinerade i mörkt öl och rödvin. Smågnabb, knäck som flyger över bordet och mången skratt.

Jul är som jul alltid är. Nytillkomlingar i famljen som ska undersökas, kramas på och frågas ut. Nyfödda eller halvvuxna. Hur gammal är Lilleplutt nu. Vad jobbar du med. Hur länge har ni varit tillsammans egentligen. Var bor ni nu. Är ni sugna på en till.

Jul är som jul alltid är. Och denna jul var inget undantag. Alls. Hus har köpts. Barn har fötts. Nån har nytt jobb och nån annan har träffat en ny. En fjärde meddelar bröllopsdatum. Och det gör mig inget att allt är likadant. Egentligen. Det enda som känns vid högtider som dessa är ensamheten. Den där känslan av ensamhet trots att man sitter i ett rum fyllt av varma själar. Och hur tomt det är att inte ha någon att prata om allt detta, när man kommer hem.

Känner mig tragisk som längtar hem till katten. För att göra henne nöjd med 3 kilo strömming i julklapp. Känner mig tragisk som blir en sån som inte lyckats. Känner mig tragisk som känner mig ledsen. Känner mig tragisk som hittar tröst i datorn. Jultragisk.

Men det vändet. Det vet jag ju. För precis som att jul är som julen alltid är. Så är våren som våren alltid är. Ljus. Ljummen. Uppsprickande leenden. Murveldjuren vaknar. Och där någonstans kanske det finns en mullvad för mig också.

Jag har ett nyårslöfte också. Jag ska inte sluta röka, ej heller sluta äta lakrits eller något annat fånigt som handlar om avhållsamhet. Istället för att välja bort saker, ska jag välja RÄTT saker och människor som får mig att må bra. Det är ett löfte.

Over n out


God jul?

Julstämningen har inte infunnit sig.

Kan inte fatta att det är julafton i morrn.

Vill lägga mig ner under granen och titta upp på allt glitter. Helst med en knäck i gommen. Leka att livet är som en Disneysaga. Men finner ingen ro. För mycket tankar. För mycket känslor. 

Så istället packar jag en väska med kläder. En med mat. En annan med sprit. En fjärde med spel. En sjätte med julklappar. 

För julen kommer ju, oavsett vad.

Åsså pussar jag Trasselsuddet här hemma hej på en dag eller två. Ont i hjärtat på matte att lämna henne ett dygn. 

Jul på er, god jul.

Me and my winter


Jag myser i vintern. Älskar snön och vad den gör med mitt sinne. Friskt. Knirrigt. Jag kan inte rå för det. Nog för att jag fryser, men det är inte vädrets fel, utan min dumsnålhet.

Med vintern kommer alla aktiviteter – eller jag menar lekar – för det finns inget som tar fram barnet så mycket i mig som en riktig vinter. Med mjuk snö. Jag menar… pulkaåkning i kolmörker, tokhoppande ner i diken täckta av snödrivor för att se hur högt upp på kroppen snön når, snöbollskrig, snölyktor. Allt det där man gjorde som barn – skäms jag inte för att göra som vuxen.

Skidorna står i hallen och suktar efter lite valla. Täckbrallorna är impregnerade och klara. Raggisarna uppvärmda. Mössan stickas i detta nu (inte va mig tack-å-lov) Slalomnerven rycker.

I´m ready
Come get me


Hört i höre

Förutom att jag själv, i en trettio minuters lång  tretton-minusgrader-frusen väntan på bussen hörde i höre flertalet gånger och trodde att bussen verkligen kom, så har jag lyssnat utåt idag och fått lite input om livet.

På bussen imorse  - två ungdomar pratar om vad de ska önska sig i julklapp. Varpå den ena tjejen säger ”Fast jag önskar mig liksom ingenting, jag har ju allt”. Vad vackert, tänkte jag….hon tycker att hon har allt, vilken lycklig unge. Och sen kom käftsmällen och uppvaknandet från min mormorsgamla tanke när hon i nästa andetag säger ”Ja, men alltså, jag har ju en dator, en bra mobil, moppe och eget hus på tomten”.

Uhuuuu….på min tid önskade jag minsann en ”fristajl”. Eller en mössa. Helst stickad av farmor.

En parentes….det här med Höra i höre. Har ingen på riktigt hört det förr? Jag använder det ofta. Men eftersom ingen fattar vad jag menar när jag säger det, måste jag förklara det med att ”Det är som att höra i syne”. En hörselhallucination. Ser i syne. Hör i höre. Slut parentes.

På jobbet hörde jag även att mitt ord admunalen fastnat. En manual för jobbets administration – det måste ju blir en admunal. Eller hur?

Jag har även fått höra en mobilblottare berätta om sina senaste bravader i toakön på Stures i helgen, hört grannen nysa, julmusik i affärerna och busschauffören svära åt ”snöhelv-e-tet”.

Själv har jag mest varit tyst. Tänk vad mycket man får höra när man själv är tyst. Som sina egna tankar exempelvis. Eller sitt eget blod. Eller tinnitus.

Det här var riktigt underhållande. Det måste jag göra fler gånger.


Länge sen

12 dagar sen sist här på bloggen. Kanske minst det dubbla i händelser. Högt och lågt. Smalt och brett. Kul och okul.

Kryssningen till jag-vet-fortfarande-inte-vart-båten-åkte går väl till historien som en av de längsta, och roligaste. Fler än väntat bytte hytter, hade bortamatcher och hånglade friskt på dansgolvet. Sådär som man bara kan och kanske får göra på en kryssning.  Dessutom förlängde vi festen med et dygn till när vi väl kommit i hamn i Tokholm igen. Ut på Värmdö och bada bubbelpool, dricka mer öl, bada bastu och självklart var jag tvungen att ta årets sista bad också.

Jag har fått två ärofyllda uppdrag också. Två uppdrag som ligger mig oerhört varmt om hjärtat och som jag med glädje och ödmjukhet tackat ja till. Dels ska finaste A&A gifta sig – och jag har fått uppdraget att vara Bestgirl åt min Brao. Jätteläskigt, jättekul och jättehäftigt. Bröllopet ska dessutom ske på nyårsafton – två slipsar i en liksom. Kan inte bli bättre!

Mitt andra ärofyllda uppdrag har med samma fina familj att göra. A&A väntar lilla Ärtan – som jag kommer få vara stor del av då de tillfrågat mig om jag vill bli fadder/gudmor åt honom. Titeln är mindre viktig. Uppdraget oerhört viktigt. En ära även detta.

Veckorna har även innehållit oerhört mycket prat. Om stort och smått. Om saker som berör. Om musik. Om framtiden. Långa kvällar med ett glas bubbel i handen har inte löst världsfreden, men lugnat mina sinnen och ingett hopp i hjärtat på mig.

Veckornas dejting har uteblivit. Jag gav upp det där. Det är så felvridet och inte till min fördel. Jag vågar tro på hjärtevännen som sa att ”Du är ju som klippt och skuren för att upplevas”. Och så är det nog. Jag må vara bra på att skriva långa mail. Men jag vinner på att träffas. Framförallt vinner JAG på att träffa personen och få känna något. Känna en gnista, en hopplöshet, en avsmak eller vad som. Jag kan inte avgöra det i texter över nätet. Nu hänger jag med livet istället. Det som dyker upp , eller ner framför mig, gör det.

SMS-trafiken under dessa veckor har ökat markant. Jag älskar sms. Det direkta sättet att uttrycka sig. Att så mycket kan få plats i så få tecken. Senast idag kom det ett sms som började med orden ”Hey Bus”. Med tanke på avsändaren visste jag direkt vad han menade, vad de orden innebar, bara för oss liksom. Ett leende senare svarade jag med ”Hey partner” och vet att han log lika mycket som jag.

ch mitt i allt roligt, så händer det att sorgen slår ned. Att mattan vi går på kallad livet liksom rycks undan för oss utan förvarning. Mina älskade änglars föräldrar ska separera. Eller gör väl i detta nu. Han har träffat någon annan och lämnar fästmö och barn vind för våg. Känslorna är många och upprörda, stormen påtaglig. Jag får stå som ett vindskjul för barnen och bara finnas.

Och träningen går framåt. Nu är det varannan dag som gäller. Löpning varvat med styrka. Vasaloppet närmar sig. För det har jag ju anmält mig till också. Ska bli kul i år också. Nu blir det till att satsa på en bättre tid än förra gången. Det ska väl gå? Klart det går!

Projekten i hemmet får nog vänta lite. Sovrumsväggen är målad och klar. En snygg väggmålning ska upp nu bara, men jag har inte hittat färgerna för det ännu. Eller tiden. De andra får kanske vänta lite granna med tanke på att jag blivit brutalt räkningsvåldtagen alldeles nyss. Inte mycket kvar i botten av spargrisen. Så ett par saker får vänta tills nästnästa lön. Som enligt mina beräkningar ska vara lite högre.

Geocaching har det blivit en del av också. Och konsert! Johnossi för tredje gången detta år i bästa sällskapet på Cirkus. De berör, förför.

Jag gillar mitt liv just nu. Väldigt mycket faktiskt. Det enda jag saknar är någon att dela det med.

 


Rökandet

I augusti förra året bestämde jag mig för att sluta röka helt och hållet. Inte ens feströka. Det var nån löjlig sak på nån fest som gjorde att jag gick iväg en timme och rökte tills jag inte kunde andas länge. Och då fick det vara nog.

Och sen dess har det varit så. Vattenpipa lite då och då förvisso. Men målet var att sluta dagröka, feströka och framförallt tycka-synd-om-mig-röka. Den senaste varianten kanske var mest frekvent förekommande.

För det mesta går det bra. Jag är inte ens sugen. Jag tycker att det luktar väldigt illa när någon röker och ja...jag ser ju såklart bara fördelar med att inte röka.

Men så ibland, så går liksom skaren man går på sönder. Idag gjorde den det.

Idag var första gången 1 år å 3 månader som jag kände ett sug efter att bara ta ett par cigg på min uteplats. Insvept i en filt. Omgiven av ljus. Och bara tycka lite synd om mig själv. Sitta där som "förr" och komma fram till hur jag ska lösa en situation eller en annan. Älta lite med mig själv för att gå vidare. Rulla tankarna lite i såväl tistelspån som bomull och komma fram till mitt nästa steg.

Konsigt, att min första tanke för att hantera mig själv just ikväll var att röka en cigg. Röka upp problemet liksom.

Nu gjorde jag inte det. Och frestelsen att frossa i en påse gulkladdiga bågar motstod jag också.

Imorgon är en annan dag. En ny dag. Som blir vad jag gör den till.

Utan cigg. Utan ostkroks. Men med poker. Goda vänner. Glögg och whiskey.
Over n out

Listorna

Jag älskar listor.
De gör mig trygg. Låter mig känna mig duktig när jag får bocka av efterhand. Får mig att inte krivera av alla grejjer man måste hålla i huvudet.

Jag kan göra listor för dagen. För kvällen. För året. Månaden. Alla listor är bra. Jag har redan nu börjat fundera på "Årets lista" som är ett återkommande inslag här på bloggen kring årsskiftet.

Just nu formulerar jag två listor i huvudet, som jag borde skriva ner. Sen borde jag rangordna lite.....kvällens lista ser ut så här:

1. Avsluta dejtandet med R
2. Avsluta dejtandet med R
3. Avsluta dejtandet med R
4. Avsluta dejtandet med R
5. Avsluta dejtandet med R

Så - det är väl dags att ta den dära tjuren vid hornen och vara den ärliga människa jag vill vara, och försöker vara. Främst mot mig själv. 

Och hemmets lista - men grejjer jag ska göra innan jul
- Väggen i sovrummet (renoveringstapetserad och förberedd) ska målas och dekoreras
- Specialskuren spegel skall beställas och sättas upp på vald plats i hallen
- Lampor ska införskaffas till vardagsrummet
- Nya kort till ramarna ska väljas ut, snyggas till, printas ut och sättas in

Detta är ju inte orimligt någonstans.....jag ska ju bara....

Hur ska man veta

och hur ska man våga testa?

Jag har tappat lusten för det här med nätdejting. Trots de få antalet dejter som varit. Är redan nu trött på att börja om och om och om igen. Jag minns inte vad jag sagt till vem eller vilket knep som verkade funka på vem.

Jag kanske skulle ta och simma ut i haven av bekanta och kolla läget lite istället. Det kan väl inte vara så att alla singelkillar är slut...?

Eller är det så att jag är omöjlig att matcha ihop med någon?

Ja jösses.

Jag vill ju tro att han den där - trillar ner framför näsan på mig när jag minst anar det. Men då kanske jag ska sluta leta.

Over n out

Tillhörighet

Här om dan skulle man enligt en facebookgrupp --> bära något lila. För att ge en uppåtpuff, ett "it gets better" för alla HBT-ungdomar och vuxna i Sverige som ännu inte har mod att vara öppna.

Jag gick med i gruppen. Och jag bar min allra lilaste halsduk.

Jag är heterosexuell - såvitt jag vet - men det kändes bra att den dagen se andra som tänkte likadant oavsett bakgrund eller läggning, ålder eller kön. Man fick en tillhörighet, och nickade instämmande till varandra på tunnelbanan.

Det var lila örhängen, scarfar, mössor, kragar, väskor, byxor. Överallt fanns det lila.

Då slog det mig - att det säkerligen fanns någon lilaklädd i detta hav som inte manifesterade något, som liksom bara hade klätt sig som vanligt på morgonen. Och som säkert undrade om han/hon blivit Stockholms nästa trendsetter.

Jag hade tur - lila är ju trots allt min favoritfärg.

Äventyr

Wikipedia: ”Ett äventyr är en aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall, och som ofta ställer krav på deltagarna. Gemensamt för äventyr är att de ger starka upplevelser, antingen positiva (flow) eller negativa (skräck)

Mina äventyr faller inom ramen för ovanstående. 

Varje dag på jobbet är ett nytt äventyr. Jag vet aldrig riktigt vad som kommer hända eller hur dagen kommer sluta. Frustration blandas med glädje, skratt och kollegor som tillsammans försöker nå målet. Ett äventyr. Varje dag.

Dejtingen är också ett stort äventyr. Nya deltagare och rätt mycket risker och osäkert utfall. Har träffat ett par stycken nu. Trevligt, ingen skräckupplevelse (ännu) och på lördag ser jag mycket fram emot dejt nummer två med någon som satt sig fast ordentligt i sinnet, minnet och magen. Jag återkommer om detta, måste se om känslan lever vidare efter en träff till. Hoppas hoppas hoppas.

Geocachingen är ett underbart äventyr i sig. Senast igår äntrade vi detta ställe --> Så oerhört häftigt, en övergiven kraftstation från andra världskriget. Kompakt mörker, regn utanför, unket. De stora kedjorna och hänglåsen utmanade min rättrogenhet och pliktkänsla…men in kom vi och då jag vare sig är mörkrädd eller höjdrädd var det en perfekt plats för mig och mina kumpaner att klättra omkring i för att hitta ledtrådar till gömman. Lite pirr i magen, en hel del risker och fantastiskt starka minnen!

Mitt största äventyr idag var att få hem alla kassar med mat utan att gå av på mitten.
Mitt äventyr imorgon blir att få ihop jobbet här hemma. 

Jag gillar mina äventyr.
Ska du med på nästa?

 


Berg- och dalvana

Folk i min närhet är vana. Mitt liv är som en berg- och dalbana. Uppåt, nedåt, höger, vänster, ut och in, framåt bakåt. Hela tiden.

Det är därför jag älskar mitt liv. Det har så många nyanser. Många känslor.

Men visst är det jobbigt ibland. Visst är det jobbigt att i början av veckan komma frisk, pigg, utvilad och solbränd redo att ge järnet. För att i mitten av veckan nudda botten och i slutet av veckan ligga i dragget och kräla. Visst är det jobbigt och inte ett dugg kul att behöva vänja mina älskade änglar vid detta.

Änglarna som stöttar upp och duckar om vartannat. Och det är därför jag älskar dem innerligt. För att de låter mig vara precis sådan. Sådan som jag är.

Jag är alltid helt på, eller helt av. Det är tretusenfemhundrafyrtio procent som gäller, eller inga alls. Jag kan inte halvträna när jag är på gymet. Jag måste utmana. Jag kan inte gå in halvhjärtat i något. Inga genvägar. Och vill jag inte, så vill jag inte. Då är det helt av.

Inte konstigare än så. Egentligen.

Men konstigt blir det för mig själv när jag gör detta. Går in för allting med själ och hjärta, med hela min person. Det är då dalarna blir så djupa när jag blir besviken. Jobbet är ett sådant exempel. Jag har jonglerat förbannat bra hela veckan med möten, uppgifter, beslut, samtal och uppgifter då chefen varit sjukskriven. När det blir misskommunikation, missförstånd och tråkigheter på andra håll i företaget – blir jag ledsen och besviken och tar det personligt. Logiken säger att det inte är mitt fel. Alla andra säger att det inte har med mig och göra. Jag vet själv också – någonstans - att jag inte är en del i konflikten. Ändå tar det så förbannat djupt i själen min.

Konstigt blir det också när jag bestämmer mig för att inte gå in med alla känslor och hela själen direkt i detta dejtande. Självklart gör jag inte med av ren självbevarelsedrift. Jag vet att det hör till att bli ”dissad”. Även om jag ännu inte blivit det riktigt - så vet jag att det kommer. Det hör ju till liksom. För att inte glana iväg i nån förälskelse hit eller dit – är jag istället jättekritisk. Det får jag vara. Jag vill inte ”nöja” mig. Inte nu. Inte sen.

Men det gör att känslorna inför dejterna är rätt svala. Kanske lite likgiltiga. Livrädd för att just det ovan ska inträffa. Att jag SJÄLV inte ska duga till. Men vad är det då för mening med detta träffande hit och dit? Är det inte just precis här jag ska släppa på känslorna och leva därefter?

Jag tar mig själv på ett alldeles för jävla stort allvar. Därför blir det höga berg, och djupa dalar. Jag är van. Jag kan hantera det. Vet hur jag ska hantera det – framförallt dalarna. Vet att det går över, och att krönet efter uppförsbacken inte är så långt bort.

Berg- och dalvana helt enkelt. Minst 166 cm lång för att få åka med :-)

 


Laddat batterier

Vi drog iväg. En vecka för att ladda batterierna. Med sol. Prat. Skratt. Värme. Ost. Skinka. Sangrias. Cervezas. Varma människor.  En lägenhet som väntade. Uppvärmd pool. Sensommarkänsla. Flipflops. Sand mellan tårna.

Vi behövde det så innerligt. Piff och Puff. Å och jag. Ena dagen var någon Piff och tänkte till. Andra dagen var rollerna ombytta.

Vi tog dagen som den kom, följde magkänslan för vart vi skulle styra stegen. Ena dagen hamnade vi i en bergsby. En annan på Gibraltar. En tredje på en spansk festival. Nån dag på stranden. En annan på ett dansgolv.  Och ytterligare en på balkongen hemma med  ”egengjord” sangria.

Oerhört mycket skratt och härliga minnen. Och framförallt känns batterierna fulla av energi igen.

Visst har det funnits en tanke hem hit med jämna mellanrum. Till goda vänner.  Till de fina själarna som hjälpte mig med just henne.  Men inget jobb. Och det var i alla fall mitt främsta mål med resan. Att få andas lite från jobbet. Bara två gånger hörde de av sig.

Å ena sidan vill jag tillbaka ner dit. Till det bekymmersfria livet. Till sorlet i restaurangkvarteret. Till de ljumma kvällarna med skaldjur. Till det underbara folket. Så enkelt allt kan vara.

Å andra sidan finns det väl ett och annat att ta tag i här hemma. Lite renovering står på listan. Lite dejting. Lite geocaching. Massa jobb. Lite yttre förändring. Massa träning. 

Så nu kör vi


Genvägar


Jag tar sällan genvängar när jag ska göra saker. Jag vill att det ska vara på riktigt. Göras på riktigt. Med tretusenåttahundrasjuttionio procents engagemang.  Och lite trött blir man ju på sig själv.

Att städa på en halvtimme går inte – för då ska jag alltid sortera allting, slänga återvinning, rensa garderob och fan å hans moster.

Att laga enkel mat verkar jobbigt – när jag ändå slabbar ner i köket kan det väl vara för riktig mat och hundra matlådor?

Att köpa en golvlampa borde ju inte vara så svårt – men tre veckor senare och femhundra sajter senare har jag fortfarande inte helt bestämt mig.

Att träna en halvtimme duger inte för mig – det känns för kort – och folk säger att jag ska vara nöjd med att jag tagit mig till gymet. Min nivå ligger inte riktigt där. 

Men så ibland – så måste jag ta till de där genvägarna.

När jag inte orkar gå runt – så tar jag den mörka puckliga stigen genom skogen.  Mobilens videoljus leder mig bra.

När jag inte hittar vägen till skrattet – eller förmår mig till att le för alla goda ting – så hjälper dessa mig

När jag inte kan somna in, när tänderna gnisslar och musklerna spänner – så är en varm kurrande katt min genväg till John Blund.

När jag inte hittar lugnet, på jobbet eller här hemma så är detta min genväg till lite inre frid. 

Mina genvägar.
Vad vore jag utan dem?


Elden


Mina ben bränner på bandet, på spinningcykeln, på geocachingrundorna. Det känns rätt.
Mina fingrar bränner när de springer fram över tangentbordet för mail och konversationer. Det känns rätt.
Mina pengar brinner, som på bål. De tar slut hela tiden. På bra saker, på sämre saker. Och det känns ändå rätt.
Min micro bränner allt. Jordens urankälla verkar den vara. Två frysta kardemummabullar – kolsvarta på en minut. Det känns fel.
Mitt engagemang brinner. Det har aldrig varit svagt. För något jag vill. Gå genom eld känns både rätt, bra och korkat.
Min hjärna bränns vid ungefär en gång om dagen. Fullkomlig kortslutning pga missförstånd, misskommunikation. Det känns fel.
Mitt hjärta brinner – starkt och varje dag. Brinner av vilja. Det känns helt ok.

Energi är till för att förbrännas. Så är det ju. Men den måste läggas och brännas på rätt saker. De rätta känslorna. De rätta stunderna. Jag brinner för att få det jag vill ha. För att få den jag vill ha.

”Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp. Drömmarna och vindarna hjälps åt”

Over n out //Eder Pyroman

Tidigare inlägg
RSS 2.0