Ögonblink

Alltid inför stora saker i mitt liv, stora prestationer eller stora test av något slag - sågår jag upp i det. Läser allt jag kan komma över om ämnet. Pluggar tills hjärnan blöder. Förbereder mig otroligt långt i förväg och "Det här stora" är alltid närvarande i tanken. Vad jag än gör förknippar jag med detta.

Jag sätter mål. Slutgiltigt mål, delmål och deldelmål. Och alltför ofta är det stora målet just alldeles för stort. Jag vet det - men ändå sätter jag det.

Ju närmare dagen för "Det stora" jag kommer - och ju fler delmål jag klarat av på vägen, desto mer likgiltig blir jag inför uppgiften och det faktiska resultatet. Jag tvivlar sällan - för att inte säga aldrig - på min förmåga att klara vad jag tänkt. Men jag bli likgiltig - och tänker "Det får gå hur fan som helst - bara jag slipper det här nu".

Inför varje tenta var det så. Inför varje fotbollsmatch. Inför varje stor sak jag tog mig för. Men jag tackar mig själv för likgiltigheten. För jag tror banne mig att det är den som får mig att klara mina höga mål. Jag slappnar av, låter nervositeten rinna ur mig, och kvar är ett pannben, åsnevilja och trots allt - resultatet av alla förberedelser.

Och så klarar jag målet.

Det stora nu är givetvis Vasaloppet. Före jul hade jag aldrig stått på ett par längdskidor. Trodde att valla - det kunde man väl göra med en ljusstump. Ord som spann, vallaväck, blåkristall och bakhalt var som grekiska för mig.

Och nu står jag här, tre dagar före loppet. Med 11.5 mil i benen - någonsin. Fullt utrustad med kläder och energibarer. Jag äter galet mycket kolhydrater (men skippar Vitargo aka elefantsperma) och laddar mentalt.

Jag har passerat likgiltigheten, förlikat mig vid uppgiften. Insett att det kommer göra förbannat ont och vara sjukligt plågsamt.

Men jag vill känna känslan av att ha klarat det. Jag vill känna känslan ända in i märgen när jag ser Mora och inser att jag kommer grejja det. Jag vill känna känslan av att ha genomfört världens största, längsta och äldsta skidlopp. Jag vill klara det. Jag kommer klara det.

Så är det bara.

Over and out
/Edert startnummer 2134

Idag har jag:
Tagit tre geocacher
Krypit på Västerbron
Jobbat alldeles för många timmar
Gått en lunchpromenad på 40 minuter
Lett mot solen
Fotograferat vid strömmen
Nanobloggat två gånger
Berättat en av mina hemligheter
Pulsat i månbelyst snö
Sett en halv fotoutställning
Sett herrernas spännande stafett

Snart ska jag
Gå upp snortidigt
Jobba som en gris
Tacka nej till afterworkölen
Åka Vasaloppet
Fixa mina fötter
Bli ersatt
Börja på ny jobbkula
Planera nästa helg
Komma igång med fotograferandet igen
Åka slalom

Fast jag egentligen bara vill
Sova
Äta chips
Älska
Planera framtid
Köra bil i på kolsvart motorväg
Ut till öarna
Fixa en fest
Prova långfärdskdirskor
Gråta en skvätt
Komma framåt i mitt liv

...skriva ett inlägg om våra stupade i Afghanistan. Om att T-man kände dem och hur viktigt det är med vårt fortsatta närvaro därnere.

...skriva ett inlägg om alla hjärtans dag - och hur alla dagar på året borde vara det.

...skriva ett inlägg om hur ledsen jag varit den senaste tiden, hur tungt vissa delar av livet alltid tycks vara.

...skriva ett inlägg om min hobby - geocaching och varför jag sysslar med det.

...skriva ett inlägg om sällskapsspel och min förkärlek till spelkvällar.

...skriva ett inlägg om hur jag íbland saknar det som var förr - så där så att det gör ont i hjärtat.

...skriva ett inlägg om Vasaloppet och uppladdningen.

Men det blev inget av ovanstående. De fastnade tanken. Något annat kom hela tiden emellan. Et samtal. Ett träningspass. En geocache. Ett mail. Ett parti Bezzerwisser. En middag. Ett sms. Ett sällskap. En promenad. Och jösses vad skönt det känns att jag prioriterade det istället.

Over n out