Identifikation
Vad viktigt det är med identifikation, och att bli identifierad med det ena eller det tredje.
Jag minns när jag en gång i tiden (oh my GOD vad gammal jag lät) skulle gifta mig och därmed byta efternamn. Det var en riktigt identitetskris för mig. Länge funderade jag på dubbelnamn, om vi kunde hitta något nytt osv. Men hans namn var redan påhittat och taget, så det var rätt unikt. Så unikt så att det bara finns en handfull av dem. Jag hade alltid identifierat mig med mitt efternamn, och framförallt på ön där jag är uppvuxen så var jag dotter till "Kjell XXXXX " osv. Mitt efternamn var en stark identifikationsfaktor, både för mig själv och för andra. Idag heter jag mitt vanliga namn igen, det känns viktigt.
Jag läste någonstans att är man osäker på sina förmågor, vad som utmärker en, vad man känner att man gör nytta osv så stöter man förr eller senare på identifikationsproblem. Då är det lättare att hitta din identitet i det externa, i miljöer, trender, materiella saker och sociala miljöer. Och det ligger nog något i det.
För ett par år sen tog jag min identitetsflykt in i ätstörningsträsket. Osäker på mig själv, på vad jag ville och vad jag betydde för folk och vad folk uppfattade mig som, så såg jag min identitet i "Hon som är så smal". Jag ville bli identifierad som "hon som är så smal" eller "Hon som tränar så mycket". Och det blev viktigaste i livet just där och då. Folk skulle inte i första hand komma ihåg mig som en glad och trevlig tjej. Utan det var livsviktigt för mig att sätta prägeln som "hon som är så smal".
Varje vettig människa vet ju att det är ett sjukt beteende och alla som vet något om ätstörningar vet också att det inte gör gott för vare sig kropp eller själv. Förutom för stunden. De små stunderna av lycka som infann sig när någon refererade till "Hon som är så smal". Men det var inte värt det.
Hela den här tankebanan började häromdan när jag funderade på om jag skulle klippa av mig håret. Eftersom jag har hår en bra bit ned på ryggen så skulle en drastisk klippning väcka uppseende hos nära och kära. Jag började fundera på varför jag tvekade och om det bottnade i tanken på att folk kanske beskriver mig som "Hon med det långa bruna håret". En ny identifikation. Fast en identifikation jag inte vill ha denna gången.
Och för första gången insåg jag att, att vara normalbyggd, med långt hår och med vanliga kläder, gör att jag förhoppnignsvis av andra identifieras med och associeras till några av mina personliga egenskaper istället. Inte de yttre. De positiva egenskaperna såklart. Som glad, trygg, smart och omtänksam. Och gör jag det, så är det helt okej, för att inte säga riktigt bra att vara just normalviktig. Varför fick jag inte den insikten för 8 år sen? Krävs det 8 år av eftertanke och facit i handen för att inse en sådan simpel sak?
Eller kanske är det inte förrän nu jag kan titta tillbaka på det med ett vettigt facit i handen och förstå varför det blev si eller så.
Så vad vill jag ha för identifikation nu då? Jo, eftersom jag ser mig som en ytterst normal tjej fysiskt, normalbyggd, normalhår och det är precis vad jag vill vara...så tänker jag mig att min personlighet kan få stå ut istället och folk kan minnas mig för något som jag står för, något jag lärt dem, eller att jag betytt något för dem. "Hon den glada, den trygga, den empatiska, den roliga, den ambitiösa eller liknande.
Det blir min strävan i alla fall. För mycket tid har lagts på sjuka och konstiga tankar.
Först nu förstår jag att förändringens vind blåst kring mitt huvud ett tag. Först nu lyssnar jag.
Over n out dudes
Jag minns när jag en gång i tiden (oh my GOD vad gammal jag lät) skulle gifta mig och därmed byta efternamn. Det var en riktigt identitetskris för mig. Länge funderade jag på dubbelnamn, om vi kunde hitta något nytt osv. Men hans namn var redan påhittat och taget, så det var rätt unikt. Så unikt så att det bara finns en handfull av dem. Jag hade alltid identifierat mig med mitt efternamn, och framförallt på ön där jag är uppvuxen så var jag dotter till "Kjell XXXXX " osv. Mitt efternamn var en stark identifikationsfaktor, både för mig själv och för andra. Idag heter jag mitt vanliga namn igen, det känns viktigt.
Jag läste någonstans att är man osäker på sina förmågor, vad som utmärker en, vad man känner att man gör nytta osv så stöter man förr eller senare på identifikationsproblem. Då är det lättare att hitta din identitet i det externa, i miljöer, trender, materiella saker och sociala miljöer. Och det ligger nog något i det.
För ett par år sen tog jag min identitetsflykt in i ätstörningsträsket. Osäker på mig själv, på vad jag ville och vad jag betydde för folk och vad folk uppfattade mig som, så såg jag min identitet i "Hon som är så smal". Jag ville bli identifierad som "hon som är så smal" eller "Hon som tränar så mycket". Och det blev viktigaste i livet just där och då. Folk skulle inte i första hand komma ihåg mig som en glad och trevlig tjej. Utan det var livsviktigt för mig att sätta prägeln som "hon som är så smal".
Varje vettig människa vet ju att det är ett sjukt beteende och alla som vet något om ätstörningar vet också att det inte gör gott för vare sig kropp eller själv. Förutom för stunden. De små stunderna av lycka som infann sig när någon refererade till "Hon som är så smal". Men det var inte värt det.
Hela den här tankebanan började häromdan när jag funderade på om jag skulle klippa av mig håret. Eftersom jag har hår en bra bit ned på ryggen så skulle en drastisk klippning väcka uppseende hos nära och kära. Jag började fundera på varför jag tvekade och om det bottnade i tanken på att folk kanske beskriver mig som "Hon med det långa bruna håret". En ny identifikation. Fast en identifikation jag inte vill ha denna gången.
Och för första gången insåg jag att, att vara normalbyggd, med långt hår och med vanliga kläder, gör att jag förhoppnignsvis av andra identifieras med och associeras till några av mina personliga egenskaper istället. Inte de yttre. De positiva egenskaperna såklart. Som glad, trygg, smart och omtänksam. Och gör jag det, så är det helt okej, för att inte säga riktigt bra att vara just normalviktig. Varför fick jag inte den insikten för 8 år sen? Krävs det 8 år av eftertanke och facit i handen för att inse en sådan simpel sak?
Eller kanske är det inte förrän nu jag kan titta tillbaka på det med ett vettigt facit i handen och förstå varför det blev si eller så.
Så vad vill jag ha för identifikation nu då? Jo, eftersom jag ser mig som en ytterst normal tjej fysiskt, normalbyggd, normalhår och det är precis vad jag vill vara...så tänker jag mig att min personlighet kan få stå ut istället och folk kan minnas mig för något som jag står för, något jag lärt dem, eller att jag betytt något för dem. "Hon den glada, den trygga, den empatiska, den roliga, den ambitiösa eller liknande.
Det blir min strävan i alla fall. För mycket tid har lagts på sjuka och konstiga tankar.
Först nu förstår jag att förändringens vind blåst kring mitt huvud ett tag. Först nu lyssnar jag.
Over n out dudes
Visa leg
Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.
Man börjar väl komma upp i ålder (och utseende) tillräckligt långt nu för att inte automatiskt visa leg överallt.
Förra veckan när jag var ute med tjejerna så beställde vi från bordet in en varsin stor stark. Det tog en herrans tid tyckte vi och undrade lite om en rätt unda tjejen till servitris kanske var ny eller nåt. Tilläggas skall också att detta är ett av stockholms värsta sunkhak...en riktigt...kvarterskrog med ett par år av illa rykten i ryggen.
När servitrisen väl svischade förbi vårt bord nästa gång gjorde vi henne återigen uppmärksamma på att vi var lite törstiga, varpå hon säger:
- Ja, alltså...ni har leg med er allihopa? För har ni inte det kommer jag få skit sen och ja...
Vi alla tittade på varandra, först oförstående och sen roat. Jag fyller i hennes mening med:
- Ha ha, så du tog det inte på rynkorna?? Jag tar det i alla fall som en komplimang.
Vi i sällskapet var alltså 27, 22 och 22. Jag äldst givetvis...och rynkigast.
Men vid närmare eftertanke var det kanske inte mig hon åsyftade...jag menar...jag ser ju ut som minst 34! Men...man blir ju inte äldre än vad man gör sig....*flinar*
/Ogonblink
Trevlig och otrevligt
Trevligt var det med alla hjärtans dag i lördags. Även om min Tman är riktigt duktig på att uppmärksamma mig varje dag, så tycker jag om att blir lite extra speciellt den dagen, och jag tycker om att upppmärksamma de jag tycker om just på den dagen =) Kommersiellt jippo eller inte. Kärlek bör spridas!
Trevligt var det också att gå ut och äta en bit mat i söndags och träffa härligt folk. Otrevligt var beskedet att min hårddisk är för skadad för att fixa. Så nu blir det till att rota fram alla (alla typ inga...) säkerhetskopior man gjort under åren (not...) Trevligt var det att få hem en liten tissetass, lilla lynniga Isa har huserat hos oss ett par dagar medans riktiga matte och husse är i London.
Trevligt är det att den nya serien "The Mentalist" var riktigt bra, eller kan bli något bra. Det måste vara svårt att göra premiäravsnitt som verkligen fastnar och får folk att vilja fortsätta se den. Men jag gillade den, och jag kommer fortsätta följa den.
Otrevligt är också min förbannade huvudvärk, som släpper taget lite grann då och då, men bara för att hämta energi och återkomma med en än större kraft. Jag är lite trött på det. Och nej, det är inte synen. Det gjorde min optiker klart för mig i januari.
Trevligt var det också att se det absolut första avsnittet på min absoluta favvoserie - Greys Anatomy - häromkvällen. En skön nostalgitripp.
Trevligt var det att få en behandling av naprapaten igår. En redig massage och knäckande av diverse knutar och annat samlat skrot i axlar och rygg. Och faktiskt är även träningsvärken därefter riktigt trevlig den också.
Otrevligt är det att jag inte har någon energi. Ingen lust. Ingen glädje i att jobba just nu. Det bara trallar på, med problem efter problem som jag förväntas lösa. Jag börjar undra om jag är fel person på fel plats, fel tjänst. Jag börjar fundera på om jag verkligen grejar detta.
Trevligt är det att komma hem efter jobbet på dagarna, då jag är lite less, nere och allmänt plågotrött, då är det trevligt att ha ens bättre hälft vid sin sida som kramar, masserar och säger uppmärksammande ord.
Trevligt är det att det dessutom är torsdag, och då är det snart helg. Och den ska bli mer än trevlig!
Se där, åtta trevligt och bara tre otrevligt.
Än finns det hopp!
Trevligt var det också att gå ut och äta en bit mat i söndags och träffa härligt folk. Otrevligt var beskedet att min hårddisk är för skadad för att fixa. Så nu blir det till att rota fram alla (alla typ inga...) säkerhetskopior man gjort under åren (not...) Trevligt var det att få hem en liten tissetass, lilla lynniga Isa har huserat hos oss ett par dagar medans riktiga matte och husse är i London.
Trevligt är det att den nya serien "The Mentalist" var riktigt bra, eller kan bli något bra. Det måste vara svårt att göra premiäravsnitt som verkligen fastnar och får folk att vilja fortsätta se den. Men jag gillade den, och jag kommer fortsätta följa den.
Otrevligt är också min förbannade huvudvärk, som släpper taget lite grann då och då, men bara för att hämta energi och återkomma med en än större kraft. Jag är lite trött på det. Och nej, det är inte synen. Det gjorde min optiker klart för mig i januari.
Trevligt var det också att se det absolut första avsnittet på min absoluta favvoserie - Greys Anatomy - häromkvällen. En skön nostalgitripp.
Trevligt var det att få en behandling av naprapaten igår. En redig massage och knäckande av diverse knutar och annat samlat skrot i axlar och rygg. Och faktiskt är även träningsvärken därefter riktigt trevlig den också.
Otrevligt är det att jag inte har någon energi. Ingen lust. Ingen glädje i att jobba just nu. Det bara trallar på, med problem efter problem som jag förväntas lösa. Jag börjar undra om jag är fel person på fel plats, fel tjänst. Jag börjar fundera på om jag verkligen grejar detta.
Trevligt är det att komma hem efter jobbet på dagarna, då jag är lite less, nere och allmänt plågotrött, då är det trevligt att ha ens bättre hälft vid sin sida som kramar, masserar och säger uppmärksammande ord.
Trevligt är det att det dessutom är torsdag, och då är det snart helg. Och den ska bli mer än trevlig!
Se där, åtta trevligt och bara tre otrevligt.
Än finns det hopp!
En öl, eller två
Snart blir det en öl på det sunkigaste haket jag känner till. Men ölen är okeybillig och det ligger nära.
Jag ska träffa tjejerna ikväll. De gosiga tjejerna lite från förr. Känns det som i alla fall, därför att när det är vinter så träffs vi inte lika ofta. För att inte säga aldrig. Vi träffas aldrig. Och så blir det ibland.
Och ibland så är vi duktiga och går samman över en öl eller två och uppdaterar oss om vad som händer i de andras liv.
Det ska bli roligt ikväll, jag ser fram emot det.
Även om det bara några dagar efter lön ekar ödsligt tomt i plånboken så kommer det vara värt det. Kreditkort är bra ibland.
Och ingen Tman finns där hemma heller. Han är borta hela veckan...i sena arbetspass, övningsdygn och gud vet allt... så jag är gräsänka denna vecka. Då passar det ypperligt bra med lite tjejsällsis.
Oven n out dudes
/Ögonblink - som fortfarande funderar över det här med prickfria möten
Jag ska träffa tjejerna ikväll. De gosiga tjejerna lite från förr. Känns det som i alla fall, därför att när det är vinter så träffs vi inte lika ofta. För att inte säga aldrig. Vi träffas aldrig. Och så blir det ibland.
Och ibland så är vi duktiga och går samman över en öl eller två och uppdaterar oss om vad som händer i de andras liv.
Det ska bli roligt ikväll, jag ser fram emot det.
Även om det bara några dagar efter lön ekar ödsligt tomt i plånboken så kommer det vara värt det. Kreditkort är bra ibland.
Och ingen Tman finns där hemma heller. Han är borta hela veckan...i sena arbetspass, övningsdygn och gud vet allt... så jag är gräsänka denna vecka. Då passar det ypperligt bra med lite tjejsällsis.
Oven n out dudes
/Ögonblink - som fortfarande funderar över det här med prickfria möten
Prickfria möten?
Prickfri....
Det kan ju innebära så fantastiskt många olika saker.
När jag gick på låg- och mellanstadiet så riskerade man att få en "prick" i frökens lista om man inte uppförde sig ordentligt. När man hade samlat på sig tre prickar, så blev det kvarsittning.
Eller så kan man ha en prick i registret efter en olycklig och olaglig fortkörning eller liknande. En prick.
Eller om man är ute till sjöss så finns det väl olika sorters sjöprickar. Västprick, sydprick och sen den roligaste av dem alla: Ostprick.
Ostprick - kan det annars vara ett annat ord för hålen i ostarna...de ser väl ut som större eller mindre små prickar?
Eller ni vet såna där teckningar man hade som barn, där man skulle dra en linje från prick till prick för att det till slut skulle bli en teckning/figur.
Eller en prick i ansiktet - en finne, en leverfläck...en prick.
Eller en prick persinofierad - när man säger "Han är allt en lustig liten prick"
Och nu senast att beskåda i tunnelbanan - en annons för Skåvsjöholm konferens. En vacker gård i skärgården som erbjuder det mesta man kan tänkas behöva. Och prickar behöve man tydligen inte.
PRICKFRIA MOTEN går deras annons ut på. Alla å, ä, ö och i har förlorat sina prickar och man får koncentrera sig lite för att "läsa rätt". Och dessa prickfria texter blandas med en dalmatiner som tappat prickarna eller annat liknande.
Då undrar jag...vaddå prickfria möten?
Min första tanke är internationalisering, då prickarna över våra nordiska å, ä och ö försvinner. Men i då?
Min andra tanke var just att man inte prickas för att vara där på konferens (det är fritt fram att ha sin konferens hur man vill, de sköter all pappersexercis. Okej, det lät kanske lite väl laglöst...men ni kanske förstår ändå ) Tredje tanken....en lista som man prickar av har man pfta på en konferens...slipper man ha den listan nu, för att de sköter den..eller?
Jag anser mig själv vara en relativt allmänbildad tjej, som läst en del kommunikationsvetenskap, som är väldigt intresserad av reklam och kommunikation i olika medier...men jag förstår ändå inte och känner mig därför rätt korkad...hjälp...någon?
Undrar om jag ska ta och maila deras tillförordnade marknadsansvarige Tomas Olers och fråga...det värsta man kan få är ju ett "Hur dum får man vara" - och den risken har jag ju redan tagit i och med att jag skriver dtta inlägg.
Over n out dudes
//Ogonblink som har ett par ensamma kvällar nu då Tman är ute på Ö-dygn :(
Puff
Puff
Nu har luften gått ur mig helt. Puff sa det bara igår kväll. Inte ens poff med lite stuns i, utan ett slappt puff. Som en mesig fis.
Det strular en del på jobbet, med hemsidan och dumma importer från vårt administrationssystem som inte vill sig. Och hela företagets frustration samlas i en hink som sedan hälls ut över mig. Problemet är att jag är oförmögen att göra något åt det, därför att just de delarna av hemsidan kan jag inte hantera. Jag kan inte koden, jag har inte kompetensen. Men det finns de personer som har det, och som hjälper mig. Men någon måste ta slaskhinken, och det får jag göra som på ett sätt "äger" hemsidan. Så är det ju.
Men det tar energi. Det tar lust. Det tar vilja.
Sen fick vi ett riktigt riktigt tråkigt besked igår. Min chef ska sluta. Den chefen som jag tycker otroligt mycket om, den chefen som är den bästa jag haft i mitt yrkesverksamma liv. Hon slutar på företaget efter åtta år med pendelavstånd, mycket arbete och ännu fler anledningar som jag inte tänker gå in på här. Och det är så förbannat jävla skittråkigt. Jag förstår hennes beslut, och jag accepterar det. Men det är inte utan att jag fällde ett par tårar i går kväll. I rädsla. I någon form av sorg. I frustration.
Hon är den som alltid trott på mig. Det är tack vare henne jag sitter där jag gör idag. Det är tack vare henne jag kunde ta ett kliv i karriären. Och det är tack vare henne jag så smått började tro på mig själv. Och nu...så klart får jag en ny chef. Jag har haft en del att göra med honom tidigare, och jag har ingenting emot honom. Han är riktigt rolig och kompetent på sina områden. Men mitt tvivel ligger i att jag inte tror att han tror på mig. Jag tvivlar på att han ser potentialen jag har, det som hon såg.
Det är min rädsla.
Stämningen i min kropp, själ och huvud är väldigt låg just nu. Det känns inte bra i maggropen. Och det känns inte bra i mitt huvud som har brottats med en energisurplande huvudvärk i ett par veckor nu. Jag borde få magsår på kuppen så mycket smärtstillande med acetylsalicylsyra i som den har tagit hand om.
Ja jösses.
Det blir nog bra såsmåningom.
Vi säger så.
Nu har luften gått ur mig helt. Puff sa det bara igår kväll. Inte ens poff med lite stuns i, utan ett slappt puff. Som en mesig fis.
Det strular en del på jobbet, med hemsidan och dumma importer från vårt administrationssystem som inte vill sig. Och hela företagets frustration samlas i en hink som sedan hälls ut över mig. Problemet är att jag är oförmögen att göra något åt det, därför att just de delarna av hemsidan kan jag inte hantera. Jag kan inte koden, jag har inte kompetensen. Men det finns de personer som har det, och som hjälper mig. Men någon måste ta slaskhinken, och det får jag göra som på ett sätt "äger" hemsidan. Så är det ju.
Men det tar energi. Det tar lust. Det tar vilja.
Sen fick vi ett riktigt riktigt tråkigt besked igår. Min chef ska sluta. Den chefen som jag tycker otroligt mycket om, den chefen som är den bästa jag haft i mitt yrkesverksamma liv. Hon slutar på företaget efter åtta år med pendelavstånd, mycket arbete och ännu fler anledningar som jag inte tänker gå in på här. Och det är så förbannat jävla skittråkigt. Jag förstår hennes beslut, och jag accepterar det. Men det är inte utan att jag fällde ett par tårar i går kväll. I rädsla. I någon form av sorg. I frustration.
Hon är den som alltid trott på mig. Det är tack vare henne jag sitter där jag gör idag. Det är tack vare henne jag kunde ta ett kliv i karriären. Och det är tack vare henne jag så smått började tro på mig själv. Och nu...så klart får jag en ny chef. Jag har haft en del att göra med honom tidigare, och jag har ingenting emot honom. Han är riktigt rolig och kompetent på sina områden. Men mitt tvivel ligger i att jag inte tror att han tror på mig. Jag tvivlar på att han ser potentialen jag har, det som hon såg.
Det är min rädsla.
Stämningen i min kropp, själ och huvud är väldigt låg just nu. Det känns inte bra i maggropen. Och det känns inte bra i mitt huvud som har brottats med en energisurplande huvudvärk i ett par veckor nu. Jag borde få magsår på kuppen så mycket smärtstillande med acetylsalicylsyra i som den har tagit hand om.
Ja jösses.
Det blir nog bra såsmåningom.
Vi säger så.
Update
Över en vecka sen sist. Och vad har hänt sen dess egentligen?
Vi hann med en kväll på Norra Brunn förra fredagen med komiker som Batra, Rhenborg och Brontén. Batra var riktigt bra, och Brontén (heter han så...den gamle polisen...?) likaså. Men Rhenborg....han var tyvärr en besvikelse.
Kanske är det att jag lever kvar i komik såsom NileCity, Percy tårar osv. Hans gamla godingar. Kanske var det att det var honom jag hade högst förväntningar på eftersom det var länge sen jag såg eller hörde något av honom. Men han var helt klart sämst den kvällen. En 25 minuter lång historia om hans anala operation fick mina öron att gråta. Tyvärr inte av skratt. Utan mer av pinsamhet och äckel. Kiss- och bajshumor kan gå hem, men den här gången lyckades han inte med mina skrattknölar i alla fall.
Men den kvällen var himla trevlig ändå. Goda drinkar, god mat och det bästate sällskapet. Och förra veckan löpte på i sedvanliga 280km/h. Men nu...när den externa och riktiga lanseringen är gjord ska de nog lugna ned sig lite och jag ska nog få tillbaka en vettig arbetsvardag. Det känns skönt. Förbannat skönt faktiskt.
Och nu i fredags var vi ute igen och brände en massa pengar på god mat, färgglada drinkar och härligt sällskap. Vi intog Ballbreaker på Gärdet. Som en lekstuga för vuxna minst sagt. Galet bra mat, öl serverat i en meter långa rör med egen tapp (bara en sån sak) bra bowlingbanor, rolig bilbana, och en massa kul hockey, amerikansk fotboll och bilspel. En helkväll minst sagt. Och jäkligt roligt! Mitt lag vann bowlingen =) - en sån sak känns "viktig".
Hela kvällen avslutades med en vinglig promenad hem i sommarskor, vilket självklart resulterade i en praktvurpa på berget. Jag tyckte jag var smart som tog en genväg . Det jag inte riktigt såg i suset och bruset var den finfina ishinna, täckt av ett par cm nysnö, som lagt sig över hela berget. Aj aj. Det gjorde det inte så ont just då, men den blå färgen på knät och oförmågan att böja det dagen efter vittnade lite annorlunda.
Lördagen försvann i ynklighet. Jag pga min mensvärk som höll mig vaken från 05 på morgonen, och sambon pga förkylning. Så det blev tre filmer, en del glass och en och annan ostbåge den dagen kan jag villigt erkänna. Tycker man synd om sig själv så gör man! Så det så.
Söndagen var lite piggare dock med en riktigt bra brunch (kan verkligen rekommendera Jimmys Steakhouse) i trevligt sällskap, följt av den ultimata kampen i Buzz. Och sen stannade grabbarna kvar och spelade krigsspel medan jag satte mig och jobbade. Så det blev en rätt bra helg ändå =)
Och idag är det tisdag. Lanseringen har som sagt gått bra - so far. (knackar i bordet allt vad hon kan). Nu kan jag börja strukturera lite i mail och anteckningar igen och snart vara på banan för att ta nya tag.
Träningen går strålande. Nu kör jag stenhårt tre dagar i veckan med 40 minuter kondis följt av 30 minuter i gymet. Aj aj aj. Träningsvärk är bra - då vet man att man gjort något. Men aj aj. Ont gör det.
Och denna vecka kommer försvinna pang-svisch. Ikväll blir det shopping för fulla muggar. Presenter till Tman som fyller år i helgen och mat till samma tillfälle. Onsdag försvinner med jobbet - då vi ska ut med gruppen och förena nytta med nöje. Torsdag är vi utbjudna av Tmans pappa. Fredag blir det utgång för att fira födelsedagen med Tmans kompisar. Lördag kommer svärmor och då blir det alltifrån besök på museum till trerätters och rödvin. Söndagen blir en lugn stund för Tman och mig att ägna oss lite åt varandra. Härligt!
Så, det är fullt upp i vanlig ordning.
Men det är rätt kul faktiskt.
Jag trivs. Som gammelgäddan i vassen :)
Over n out dudes
/Ögonblink
Vi hann med en kväll på Norra Brunn förra fredagen med komiker som Batra, Rhenborg och Brontén. Batra var riktigt bra, och Brontén (heter han så...den gamle polisen...?) likaså. Men Rhenborg....han var tyvärr en besvikelse.
Kanske är det att jag lever kvar i komik såsom NileCity, Percy tårar osv. Hans gamla godingar. Kanske var det att det var honom jag hade högst förväntningar på eftersom det var länge sen jag såg eller hörde något av honom. Men han var helt klart sämst den kvällen. En 25 minuter lång historia om hans anala operation fick mina öron att gråta. Tyvärr inte av skratt. Utan mer av pinsamhet och äckel. Kiss- och bajshumor kan gå hem, men den här gången lyckades han inte med mina skrattknölar i alla fall.
Men den kvällen var himla trevlig ändå. Goda drinkar, god mat och det bästate sällskapet. Och förra veckan löpte på i sedvanliga 280km/h. Men nu...när den externa och riktiga lanseringen är gjord ska de nog lugna ned sig lite och jag ska nog få tillbaka en vettig arbetsvardag. Det känns skönt. Förbannat skönt faktiskt.
Och nu i fredags var vi ute igen och brände en massa pengar på god mat, färgglada drinkar och härligt sällskap. Vi intog Ballbreaker på Gärdet. Som en lekstuga för vuxna minst sagt. Galet bra mat, öl serverat i en meter långa rör med egen tapp (bara en sån sak) bra bowlingbanor, rolig bilbana, och en massa kul hockey, amerikansk fotboll och bilspel. En helkväll minst sagt. Och jäkligt roligt! Mitt lag vann bowlingen =) - en sån sak känns "viktig".
Hela kvällen avslutades med en vinglig promenad hem i sommarskor, vilket självklart resulterade i en praktvurpa på berget. Jag tyckte jag var smart som tog en genväg . Det jag inte riktigt såg i suset och bruset var den finfina ishinna, täckt av ett par cm nysnö, som lagt sig över hela berget. Aj aj. Det gjorde det inte så ont just då, men den blå färgen på knät och oförmågan att böja det dagen efter vittnade lite annorlunda.
Lördagen försvann i ynklighet. Jag pga min mensvärk som höll mig vaken från 05 på morgonen, och sambon pga förkylning. Så det blev tre filmer, en del glass och en och annan ostbåge den dagen kan jag villigt erkänna. Tycker man synd om sig själv så gör man! Så det så.
Söndagen var lite piggare dock med en riktigt bra brunch (kan verkligen rekommendera Jimmys Steakhouse) i trevligt sällskap, följt av den ultimata kampen i Buzz. Och sen stannade grabbarna kvar och spelade krigsspel medan jag satte mig och jobbade. Så det blev en rätt bra helg ändå =)
Och idag är det tisdag. Lanseringen har som sagt gått bra - so far. (knackar i bordet allt vad hon kan). Nu kan jag börja strukturera lite i mail och anteckningar igen och snart vara på banan för att ta nya tag.
Träningen går strålande. Nu kör jag stenhårt tre dagar i veckan med 40 minuter kondis följt av 30 minuter i gymet. Aj aj aj. Träningsvärk är bra - då vet man att man gjort något. Men aj aj. Ont gör det.
Och denna vecka kommer försvinna pang-svisch. Ikväll blir det shopping för fulla muggar. Presenter till Tman som fyller år i helgen och mat till samma tillfälle. Onsdag försvinner med jobbet - då vi ska ut med gruppen och förena nytta med nöje. Torsdag är vi utbjudna av Tmans pappa. Fredag blir det utgång för att fira födelsedagen med Tmans kompisar. Lördag kommer svärmor och då blir det alltifrån besök på museum till trerätters och rödvin. Söndagen blir en lugn stund för Tman och mig att ägna oss lite åt varandra. Härligt!
Så, det är fullt upp i vanlig ordning.
Men det är rätt kul faktiskt.
Jag trivs. Som gammelgäddan i vassen :)
Over n out dudes
/Ögonblink
