Identifikation
Vad viktigt det är med identifikation, och att bli identifierad med det ena eller det tredje.
Jag minns när jag en gång i tiden (oh my GOD vad gammal jag lät) skulle gifta mig och därmed byta efternamn. Det var en riktigt identitetskris för mig. Länge funderade jag på dubbelnamn, om vi kunde hitta något nytt osv. Men hans namn var redan påhittat och taget, så det var rätt unikt. Så unikt så att det bara finns en handfull av dem. Jag hade alltid identifierat mig med mitt efternamn, och framförallt på ön där jag är uppvuxen så var jag dotter till "Kjell XXXXX " osv. Mitt efternamn var en stark identifikationsfaktor, både för mig själv och för andra. Idag heter jag mitt vanliga namn igen, det känns viktigt.
Jag läste någonstans att är man osäker på sina förmågor, vad som utmärker en, vad man känner att man gör nytta osv så stöter man förr eller senare på identifikationsproblem. Då är det lättare att hitta din identitet i det externa, i miljöer, trender, materiella saker och sociala miljöer. Och det ligger nog något i det.
För ett par år sen tog jag min identitetsflykt in i ätstörningsträsket. Osäker på mig själv, på vad jag ville och vad jag betydde för folk och vad folk uppfattade mig som, så såg jag min identitet i "Hon som är så smal". Jag ville bli identifierad som "hon som är så smal" eller "Hon som tränar så mycket". Och det blev viktigaste i livet just där och då. Folk skulle inte i första hand komma ihåg mig som en glad och trevlig tjej. Utan det var livsviktigt för mig att sätta prägeln som "hon som är så smal".
Varje vettig människa vet ju att det är ett sjukt beteende och alla som vet något om ätstörningar vet också att det inte gör gott för vare sig kropp eller själv. Förutom för stunden. De små stunderna av lycka som infann sig när någon refererade till "Hon som är så smal". Men det var inte värt det.
Hela den här tankebanan började häromdan när jag funderade på om jag skulle klippa av mig håret. Eftersom jag har hår en bra bit ned på ryggen så skulle en drastisk klippning väcka uppseende hos nära och kära. Jag började fundera på varför jag tvekade och om det bottnade i tanken på att folk kanske beskriver mig som "Hon med det långa bruna håret". En ny identifikation. Fast en identifikation jag inte vill ha denna gången.
Och för första gången insåg jag att, att vara normalbyggd, med långt hår och med vanliga kläder, gör att jag förhoppnignsvis av andra identifieras med och associeras till några av mina personliga egenskaper istället. Inte de yttre. De positiva egenskaperna såklart. Som glad, trygg, smart och omtänksam. Och gör jag det, så är det helt okej, för att inte säga riktigt bra att vara just normalviktig. Varför fick jag inte den insikten för 8 år sen? Krävs det 8 år av eftertanke och facit i handen för att inse en sådan simpel sak?
Eller kanske är det inte förrän nu jag kan titta tillbaka på det med ett vettigt facit i handen och förstå varför det blev si eller så.
Så vad vill jag ha för identifikation nu då? Jo, eftersom jag ser mig som en ytterst normal tjej fysiskt, normalbyggd, normalhår och det är precis vad jag vill vara...så tänker jag mig att min personlighet kan få stå ut istället och folk kan minnas mig för något som jag står för, något jag lärt dem, eller att jag betytt något för dem. "Hon den glada, den trygga, den empatiska, den roliga, den ambitiösa eller liknande.
Det blir min strävan i alla fall. För mycket tid har lagts på sjuka och konstiga tankar.
Först nu förstår jag att förändringens vind blåst kring mitt huvud ett tag. Först nu lyssnar jag.
Over n out dudes
Jag minns när jag en gång i tiden (oh my GOD vad gammal jag lät) skulle gifta mig och därmed byta efternamn. Det var en riktigt identitetskris för mig. Länge funderade jag på dubbelnamn, om vi kunde hitta något nytt osv. Men hans namn var redan påhittat och taget, så det var rätt unikt. Så unikt så att det bara finns en handfull av dem. Jag hade alltid identifierat mig med mitt efternamn, och framförallt på ön där jag är uppvuxen så var jag dotter till "Kjell XXXXX " osv. Mitt efternamn var en stark identifikationsfaktor, både för mig själv och för andra. Idag heter jag mitt vanliga namn igen, det känns viktigt.
Jag läste någonstans att är man osäker på sina förmågor, vad som utmärker en, vad man känner att man gör nytta osv så stöter man förr eller senare på identifikationsproblem. Då är det lättare att hitta din identitet i det externa, i miljöer, trender, materiella saker och sociala miljöer. Och det ligger nog något i det.
För ett par år sen tog jag min identitetsflykt in i ätstörningsträsket. Osäker på mig själv, på vad jag ville och vad jag betydde för folk och vad folk uppfattade mig som, så såg jag min identitet i "Hon som är så smal". Jag ville bli identifierad som "hon som är så smal" eller "Hon som tränar så mycket". Och det blev viktigaste i livet just där och då. Folk skulle inte i första hand komma ihåg mig som en glad och trevlig tjej. Utan det var livsviktigt för mig att sätta prägeln som "hon som är så smal".
Varje vettig människa vet ju att det är ett sjukt beteende och alla som vet något om ätstörningar vet också att det inte gör gott för vare sig kropp eller själv. Förutom för stunden. De små stunderna av lycka som infann sig när någon refererade till "Hon som är så smal". Men det var inte värt det.
Hela den här tankebanan började häromdan när jag funderade på om jag skulle klippa av mig håret. Eftersom jag har hår en bra bit ned på ryggen så skulle en drastisk klippning väcka uppseende hos nära och kära. Jag började fundera på varför jag tvekade och om det bottnade i tanken på att folk kanske beskriver mig som "Hon med det långa bruna håret". En ny identifikation. Fast en identifikation jag inte vill ha denna gången.
Och för första gången insåg jag att, att vara normalbyggd, med långt hår och med vanliga kläder, gör att jag förhoppnignsvis av andra identifieras med och associeras till några av mina personliga egenskaper istället. Inte de yttre. De positiva egenskaperna såklart. Som glad, trygg, smart och omtänksam. Och gör jag det, så är det helt okej, för att inte säga riktigt bra att vara just normalviktig. Varför fick jag inte den insikten för 8 år sen? Krävs det 8 år av eftertanke och facit i handen för att inse en sådan simpel sak?
Eller kanske är det inte förrän nu jag kan titta tillbaka på det med ett vettigt facit i handen och förstå varför det blev si eller så.
Så vad vill jag ha för identifikation nu då? Jo, eftersom jag ser mig som en ytterst normal tjej fysiskt, normalbyggd, normalhår och det är precis vad jag vill vara...så tänker jag mig att min personlighet kan få stå ut istället och folk kan minnas mig för något som jag står för, något jag lärt dem, eller att jag betytt något för dem. "Hon den glada, den trygga, den empatiska, den roliga, den ambitiösa eller liknande.
Det blir min strävan i alla fall. För mycket tid har lagts på sjuka och konstiga tankar.
Först nu förstår jag att förändringens vind blåst kring mitt huvud ett tag. Först nu lyssnar jag.
Over n out dudes
Kommentarer
Trackback
