Ögonblink

Helgen var över och vilken härlig helg sedan!

Midsommar var helt fulländad. Som en Prippsblåreklam med massor av vänner, bekanta och främlingar. Sill, nubbe, midsommarstång, fyrkamp, dans, öl, bastu, massor av bad (sådär mycket så att hon hade fått träningsvärk i halsen när hon sträckt på huvudet för att inte få kallsup av alla vågorna) massor av kramar, kärlek och kanske en och annan lite för hetsig diskussion. Glömde hon säga utomhusbar, dass med underhållning, partytält, trollkonster och grill?  Helt underbart hade det varit, precis som en midsommarafton skall vara.  

Inte hade hon varit så sliten heller. Hon hade tagit det lugnt med drickat och även om hon var uppe och sett solen gå både upp och ner så hade hon varit pigg dagen efter.

Dagen med stort D.  
Hon hade fått besök. Av Tman. Han hade satt sig i en bil och åkt upp till Hufvudstaden bara för att säga att han ville ha henne, som sin, på riktigt. Om hon ville. Han hade öppnat såväl själ som hjärta och lagt dem i hennes händer med en önskan om att hon skulle vara rädd om dem. Och hennes hjärta hade ju aldrig riktigt lämnat hans händer. Så lördagen hade försvunnit i kärlekens tecken, i många, långa, djupa och grunda diskussioner om allt vad som låg framför och bakom. Så nu var det ett faktum. Tman och hon. Hennes drömmars man hon aldrig riktigt vågat hoppas på. Nu var det verklighet. Nu var verkligheten som drömmen, den drömmen hon aldrig ville vakna upp från.  

Söndagen började tidigt med en bilresa till Långtora och flygfältet. Nu skulle det flygas! Hon fick äran att flyga med två fantastiskt duktiga piloter som inte bara tog hand om henne och visade henne hur hon skulle bete sig på marken, utan även utmanade henne i våghalsiga luftfärder. Hon hade varit upp i över 2,5 timmar totalt, fått uppleva Enköping från ovan, lekt med moln, serr en front komma in, fått hjälpa ett gäng plan upp i luften, kört elbil, busat med barn, och störst intryck hade hennes näst sista flygning gjort på henne. Med G-krafter uppmot 6, svart för ögonen och magpirr hon tidigare aldrig upplevt var hon euforisk. Lycklig. Glad. Omtumlad. Stolt. Tacksam, och lite halvt sliten. Men hon kunde villigt erkänna att ta cert för att själv få flyga inte låg så långt bort.  

En vansinnigt omtumlande helg på många flera sätt, men som inte kändes viktiga att yttra i detta sammanhang. Virrvarret kändes upplöst. Hon var lugn i själen. Allting skulle bli bra. Allting kommer att bli helt underbart bra.  

Tillförsikt.
Tillit.
Att våga, utan att veta.  

*leendes loggar hon ut från bloggen och tänker att det HÄR, det här var vändpunkten*

Hon satte sig pustande i kontorstolen på hemmaplan.  Det var länge sen hon satt där, i sin egen lägenhet. I sina mjukisbyxor och raggsockor (jo, det är kallt på golvet fast det är sommar) håret stod på ända, sminket hade rasat ned ett par våningar och hon såg nog ut som fyrtio svåra år.

Hon hade inte varit hemma speciellt mycket den senaste tiden. Prioriteringarna låg inte på att sova och ta hand om hemmet, utan på att ha kul, fånga tillfällens när de ges och bara vara. Härom kvällen när hon blivit hemskjutsad i den ljumma försommarnatten hade hon kommit på sig själv med att på största allvar tro att hon hade sommarlov. Hon levde som en femtonåring som inte bekymrade sig så mycket för morgondagen. Hon hoppade på kul saker där det gavs tillfälle, hon fastnade i en varm famn när den dök upp, hon flög ballong som aldrig förr, hon satt uppe sent och pratade i telefon med folk hon nästan glömt bort brydde sig om henne, hon berättade ingenting för sin mamma om vare sig kärlekar, utebliven nattsömn eller viktminskning. Hon levde som en tonåring. Var det nu hon tog igen det hon inte hade som tonåring, eller vad var det här för revolt?

Men hon hade kul, så förbannat kul. Hon fick träffa härliga människor. Känna nya dofter och smaker varje dag, lära känna nya själar som berikade hennes liv. Känslan av totalt frihet var förståss positivt överhängande. Allting har en skugga, och skuggan av friheten är ju ensamhetskänslan som dök upp ibland. Men än så länge stod solen högt, och då är skuggorna korta, om de ens syns. De finns där men är svåra att upptäcka.

Det hade hänt galet mycket i hennes liv den senaste tiden. Jobbet var väl den största delen som upptog mycket tankeenergi och kraft. Mycket har hänt och till hösten kommer hon att ha en ny roll, en ny tjänst och det skulle bli förbannat spännande och utmanande för henne. Det gladde henne att ledningen tänkt på henne, samtidigt som hon undrade om det kanske var för att ryktet gått att hon sökt lite andra jobb. Just nu spelade det henne mindre roll. Hon var nöjd och pengafrågan skulle hon ta upp vid tillfälle.

Och midsommar står för dörren. För första gången skulle hon fira solokvist, eller inte solo, men som singel. Och för första gången på många år skulle hon inte vara i Enköping med änglarna och hennes extrafamilj. Allting är lite konstigt när man ska göra det för första gången. Det är lite nervöst, fumligt och pirrigt. Ungefär som första kyssen med någon. Det är lite klurigt innan man kommit på "hur den andre kysser" och det är lite klurigt att komma på hur man ska agera i nya situationer. Kanske en lam jämförelse, men det struntade hon i.

Häromdagen hade hon träffat Guuben hon en gång varit gift med. De separerade för 1,5 år sen och nu sågs de över en stel fika. Hon hade tagit fram sin snälla sida och skulel hjälpa honom överlämna ett paket till guddottern på dopet om två veckor. Hon tog fram den snälla sidan och gratulerade honom till hans nya giftermål och bäbisen. Det var tufft, inte att gratta honom och mena det, för det gjorde hon verkligen. Men hon påmindes om sina egna misslyckanden, och det är ju en kamp för sig. Hur som helst hade hon fått en förklaring på varför de döpt deras barn till "Hans och hennes" barnnamn de hade haft i åtanke när de var gifta/tillsammans. Hon fick en förklaring som hon aldrig hört förut, men hon accepterade den och från och med nu skulle hon inte låta det bittra till henne längre.Det var valet hon hade, och det var valet hon gjorde.

Idag hade hon avslutat sitt medlemsskap på viktklubb också. Nu var det klart och hennes mål nu fick bli att hålla nollan. Att hålla sig till de 5,5 kilona hon gått ned. Hon var nöjd. Hon tyckte om att komma i gamla jeans igen, hon tyckte om att det syntes att hon gått ned i vikt. Hon tyckte om det. Och det var inte så mycket mer med det. De gamla tanketrollen är skjutna, och ibland kommer en och annan ande och spökar för henne. Men det var kontrollerbart, vilket var bra.

Hon var uppe och promenerade rätt mycket i sömnen igen. Ett par gånger per natt vaknade hon på olika ställen i lägenheten. Oftast vid fönstret, pillandes med blommor. Efter ett par minuter av total desorientering vaknade hon till tillräckligt för att förstå att hon skulle gå å lägga sig igen. Men det störde hennes sömn och hon sov aldrig riktigt djupt. Hon saknade sina drömmar och hoppades att tankarna om allt jobb, relationer, icke-relationer och framtid skulle lägga sig så att hon snart fick sova och få tillbaka sina drömmar. Det är nog bara en tidsfråga.

Klockan har passerat midnatt och kudden gnydde högre och högre efter hennes tunga huvud. Hon skulle bara dra en repa till tvättstugan för att se till att det i alla fall fanns rena underkläder tills imorgon.

Sen var det jobb, och sen midsommar. Jädrar vad kul det skulle vara. Hon hoppades på mycket trevligt folk, en mas god dricka och sen en helt underbar lördag i ännu härligare sällskap. Ett besök hon var galet nervös inför, men som hon med öppna armar och sinne tänkte bemöta. Sen skulle det bli söndag och ännu en spännande dag i luften =)

Hon kramade om sin änglar, en och en och viskade i deras öron hur vackra de var i hennes ögon.
De vackraste hon visste.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Min hjärna har fått överhettning.
Kan inte tänka längre.

Får skriva en lista...jag och mina listor.

- Jobb
- GöteborgsA
- Gamla tågresor man upplever igen
- Glädjebesked
- Vad som gör människor arga
- Besvikelse
- Kärlek
- Galna helger
- Singellivet a´la Ögonblink
- Sommarfest och några ledsamma avslut
- Sa jag jobb, jobb och jobb?

Så, det får räcka för idag.
Kudden ropar.
Mobilen hojtar.
John Blund blir mitt sällskap denna natt.

Over n out, Dudes

Så där ja. Nu började hon om. Från början!

Utan att vara galet bakis och med kanske lite mer sömn i bagaget.   Hon hade hoppats på en och annan bravad i helgen, och det kanske blev en och annan bravad för mycket för hennes slitna kropp, själ, hjärna och hjärta.   Fredagskvällen var blåsig och ballongeriet ställdes in. Hon sällskapade med ett par goda vänner, kall öl, mat i Kungsan, konsert och vid den senare timmen midnattsbad, ännu mer öl och bastu! Hon träffade ytterligare nya intressanta personer att prata ditt och datt med och kvällen blev riktigt lyckad. Inte planerad för fem öre, men det är oftast de tillfällena som blir allra allra bäst.  

Tidigt på lördagsmorgonen kramade hon tyst sällskapet hejdå och sen smet hon ut för att leta rätt på busshållplatsen. Mitt ute i skog och skärgård satt hon och lyssnade på morgonen. Allting vaknade långsamt och hon själv satt med en hejdundrande skallebank men med ett leende på läpparna likväl. Bussen tog henne från skärgården och in till fastlandet igen. Till Barkarby flygfält, till plan av olika modeller och slag, till hemmagrillade hamburgare och till det vackraste planet av de alla. En välputsad, vit, dimona. En genomgång senare bar det uppåt. Upp upp upp. Klarblå himmel, strålande sol som tydligen kunde bränna genom plexiglaset och härligt sällskap som ingav mer än lugn.

Visst hade hon varit lite nervös. Mest för att hon aldrig hade flygit segelflyg tidigare. Segelflyg med motor. Och att på 1500 meters höjd stänga av en fullt fungerande motor som höll dem uppe, det kan ju verka vettvilligt. Men hon var lugn, trygg och lät upplevelsen tala för sig själv. Hon fick svar på alla sina frågor, hon fick styra själv (även om det gick upp och ner med en herrans fart och hon verkligen inte bemästrade det) Känslan av att sväva fram där uppe gick inte att beskriva i ord. Ord kan inte göra upplevelsen rättvisa.  

Och dagen fortsatte med nästa spontana skutt. För första gången i hennes snart 27-åriga liv hade hon ingen annan än sig själv att ta hänsyn till. För första gången kände hon denna helg att hon levde som den singel hon är. Det var ovant, men hon lärde sig för varje steg hon tog.   Och nästa steg den dagen blev att följa med en av piloterna med familj hem till dem. Middag, efterrätt på balkongen, ballongprat och helt underbart att få se en så stor del av en persons liv. Det slog henne vilken fin gest det är att släppa in egentligen rätt okända människor/bekanta in i ens hem. Hemmet säger ju otroligt mycket om personen som bor där. Hon hade aldrig tänkt på det förrän nu. Och hon var så innerligt glad över att få tagit del av pilotens och hans familjs liv.  

Sen blev det flyga av, tätt följt av uppdukat bord med räkor och dricka i all oändlighet. En härlig kväll med smak av sommar, kärlek och livet. Vid femsnåret kom hon på den då briljanta idén att ha efterfest hemma hos henne. Sagt och gjort, och sen är resten av morgonen/söndagens förmiddag ett minne blott.

Men turbulent hade det varit. Besvikelse här, tårar där, skratt här och kärleksmys där, skumpa här och starksprit där. Själv hade hon nog gjort en resa genom allt ovanstående. Hon hade själv blivit gruvligt besviken, hon hade fällt en och annan tår när ingen sett, hon hade skrattat så att tårarna sprutade och skumpan hade flödat över hela henne och spriten hade lite för enkelt slinkit ned. En beskärd del mys hade hon fått och i ett drömtöcken hade morgonen försvunnit. Hon hade tokdäckat på soffan och när hon väl vaknade till liv hade klockan hunnit bli framåt två på eftermiddagen.

Överallt där det fanns en mjuk plats i lägenheten låg folk och sov, några hade redan hunnit ut på uteplatsen och lapade den gassande solen. Många telefonsamtal ringdes, många svordomar yttrades, samtidigt som ännu flera teg och red ut stormen. Hon själv satt mest, kliade sig i huvudet och försökte förstå vad som hade hänt. Hon hade inte förstått hur stora känslor det var inblandade. Hon hade inte förstått det. Om det var för att hon var dum och naiv, eller om det var för att hon var osäker och utan självförtroende spelade ingen roll. Men det var så förbannat synd att någon skulle behöva bli ledsen på vägen. Det var aldrig hennes mening.   

Söndagen förflöt i mys i solen. Pizza (kors i taket), brygga, sol och allmän harmoni. Baksmällan hängde kvar i flera dagar och hennes funderingar likaså. Idag var det tisdag och för detta inlägg var det dags att avsluta. Hon hade ett nytt, påbörjat i huvudet redan, om något helt annat. Om  gamla kärlekar, plåster (igen) och att glömma å förlåta.

ove nr out dudes

Har för  första gången tagit bort ett inlägg här.
Ska skriva om det. Gå emot mina egna principer att aldrig ändra ett inlägg.
Men så blir det.

På återhörande

Det är ett helt fantastiskt liv utanför på gatorna. Studensläpen avlöser varandra, engångskostymer blir blöta i Sergelfontänen, tjejernas halsar skiker högre för var klunk skumpa. Jädrar vilken härlig tid! Det var nästan så att hon kände sig gammal när hon tycker att studenterna blir yngre och yngre för varje år. I år är det bara små smurfpruttar som ska ut i livet ju.  

Men hon blir glad, hon delade deras glädje över studenten. Hon mindes sin egna studenttid med skivor, mössor, skumpa och jordgubbar var och varannan dag i en månads tid. Härligt. Och friheten över att vara klar. Att komma ut. Den är svår att jämföra med något annat.   I studenpresent hade hon bland annat fått en biljett. En biljett till ett äventyr hon aldrig vågat drömma om att hon skulle få. Att flyga luftballong. Tårarna strömmade neför hennes kinder när hon öppnade kuvertet och insåg att hon skulle få flyga....ljudlöst över staden buren av varmluft. Då trodde hon inte att hon skulle känna för ballonger som hon gör idag.  

Det skulle bli flygning idag också, och inatt hade hon ju fått sova i alla fall 6 timmar, så hon var fit for fight igen! Hon var glad, uppåt, munter även idag och hon såg fram emot kvällen. Säkerligen nya utmaningar, det är det nästan varje kväll, men kul skulle det bli. Hon kände sig hemma där. Visste vad hon gjorde och gjorde det med en säkerhet hon tyckte om hos sig själv.  

Hon hoppades lite på det där samtalet idag...kanske kanske skulle det hinnas med ett par minuter. Hon kände att hon behövde det, oavsett vad som sägas skulle. Inte bara av nyfikenhet, utan faktiskt i rent bearbetningssyfte. Hon ville veta vad A sagt, tänkt och tyckt och om det kanske fanns några anledningar som låg bortom hennes förnuft och känsla. Hon ville gå vidare. Hon ville inte dra lite försiktigt i plåsterkanten hela tiden och dra upp det infekterade såret lite grann här och där. Hon ville rycka bort det, snabbt effektivt. Och det får väl göra ont då, och det får väl börja blöda igen då. Men då är i alla fall plåstret borta så att såret kan börja läka.  

Urs. Hon var långsint. Fruktansvärt långsint. Aldrig såra en kräfta. Det blir svårt att komma tillbaka till henne då. I alla fall sådär nära inpå. Skalet kan vara hårt.  

Men nu är det helg. Om en timme blir hon upphämtad i sedvanlig ordning denna vecka för att bege sig till nästa jobb. Väl hemma i sängen skulle hon för första gången på oerhört länge stänga av mobilen och sova. Hon visste att man inte kunde sova ikapp förlorad sömn...men det skulle bli förbannat skönt att vakna av sig själv och inte av mobillarmet. Och det skulle bli så skönt att få rodda lite hemma. Städa, tvätta, plocka och allt sånt som har blivit lidande de senaste två veckorna. Hon visste att man inte heller kunde lagra sömn, men hon ämnade sova mycket så att hon orkar helgens bravader. För det skulle bli ett par stycken hade hon bestämt.  

Så, en timme kvar.
På återseende

Hon försökte gnugga sömnen ur ögonen, men John Blund med sin gruskärra verkade ha bosatt sig innanför hennes ögonlock. Det var så fantastiskt skönt att sluta ögonen och bara slappna av. Men så fort hon ens tänkte tanken pockade verkligheten på uppmärksamhet och så kastades hon tillbaka in i jobbet igen.  

Gårdagen innebar många känslor och tankar. Hon hade fått inte mindre än tre samtal från tre väldigt goda vänner som alla behövde lätta sitt hjärta. Hon försökte att finnas och bara lyssna, coacha, stötta och få dem att själva sätta fingret på problemet och finna en lösning. Hon var ingen lösningsmaskin, hur mycket hon än ville, men hon kunde i alla fall hjälpa till att reda ut och bena upp. Hon led med dem alla tre, på tre olika sätt med de olika förutsättningar de hade.  

Många gånger kände hon sig inte tillräcklig. Hon ville göra mer. Fixa, lösa, ordna så att alla kunde må bra igen. Men hon insåg vari hennes begränsningar låg. Hon trodde på tanken och viljans kraft, och sände därför alla sina varmaste tankar och känslor till dem allihopa. Någon gång under dagen kanske i alla fall någon av dem känner av lite oförklarlig värme i hjärtat, då vet de att det var hon som önskade dem allt gott.  

Igår hade hon även stött på en och annan surkart som verkade göra det mesta för att förbanna henne. Egendomligt att hon ens lät sig påverkas av det till en början. Hon var inte mer än människa, men istället för att göra som hon gjorde förr och bara dra sig undan och värka ut irritationen så hade hon gått rakt fram till personen i fråga och berättat vad hon hade förväntat sig och varför det inte kändes ok. Personen i fråga hade varit föga intresserad av vad hon hade att säga, och minuten efteråt bestämde hon sig för att inte lägga mer energi på det. Det var inte värt det. Hon hade slutat omge sig med människor som fick henne att må dåligt. Så det var inte värt det.  

Gårdagskvällen hade varit intressant på många andra sätt också. Nyfikenheten hade varit hennes skugga, den förföljde henne vart hon än gick, på gott och ont. Just denna kväll hade det mynnat ut i något mycket gott. Ett fantastiskt trevligt och intressant samtal långt inpå småtimmarna. Är det inte en rätt egemdomlig känsla när samtalsämnena aldrig tar slut? När man vet att man borde vara ansvarsfull, vuxen och komma i säng för att sova sin skönhetssömn, men ändå går det liksom inte att avsluta. Man vill inte avsluta. Gruset i ögonen och lojheten i kroppen till trots idag, så var det värt det. Och ni som känner Ögonblink vet att hon ofta ställer sig frågan: var det värt det? Och om svaret på den frågan är ja, så spelar det ingen roll hur mycket pengar som gått, hur få timmar man har sovit, hur dåligt man mår dagen efter osv. Det var ju värt det! Och även denna gång är svaret på frågan ett rungande ja.  

Over n out

Jag brukar säga att jag lider av ett par sjukor...sådana som liksom ligger latent och som blommar ut ibland om en infektion. De går alltid över, men finns där, som ett virus omöjligt att utplåna. Det är pratsjukan och det är sällskapssjukan.  

Självklart kan man stävja dem båda genom diverse medicinering. Ballongeriet är en ypperlig medicin. Jag får prata hur 

mycket jag vill (nästan) med nya främmande och spännande människor. Jag får sällskap i flera timmar och när jag kommer hem på kvällarna känner jag mig alltid alldeles uppfylld av alla nya intryck av perosner man mött. Nya personer såsom passagerare, eller gamla ballongare som man kanske sett en ny sida av, eller haft en helt ny diskussion med.  

Då borde jag ju vara nöjd, eller hur? Och jodå, det är jag. Jag vet att jag lider av dessa sjukdomar, och jag vet att jag kan hantera dem. Men så här om dagen insåg jag att jag nog måste lägga till en till sjukdom till listan. Nyfikenhetsjukan.  

Jag är nyfiken. Galet nyfiken. Inte för att jag vill veta allt om alla jämt och ständigt, nej nej nej, och inte rent skvallermässigt...nej nej nej....då skulle skallen explodera till slut. Men det finns personer, händelser, tankar och idéer som jag vill veta mer om, som jag är nyfiken på. Saker jag vill lära mig mer om, personer jag vill lära känna, diskussioner jag vill föra, samtal jag vill ha. Och detta kan jag bara göra med hjälp av (och i skydd av)  min nyfikenhet.  

Igår måttade jag ett och annat horn i sidan åt en kollega då han inte riktigt förstod att jag var nyfiken, och varför. Han drog sina egna slutsatser, och jag säger inte att de var förhastade...jag säger bara att jag idag ska sätta en definition av ordet nyfiken i handen på honom. Hoppas att han jobbar =)  

Här ------> SAOB <----- finns en bra definition =)  

Dagen och kvällen igår var superb. En fin kväll, bra riktning, en av favvopiloterna, kul passagerare, inga tråkigheter. Bara ren njutning. Mer sånt åt folket! Och nu får veckan gärna gå innerligt fort, så att det blir fredag och LEDIGT och sen lördag och PARTY med ballongfolket. Det var länge sen jag partajade nu, så det ska bli riktigt riktigt kul.  

I morse när jag vaknade, kom jag på mina två måsten i livet. Att jag måste välja och att jag måste dö. Det här med att dö känns oerhört avlägset...så jag kom på att det andra måstet fick styra dagen idag. Jag valde att det skulle bli en bra dag. Jag valde att vakna glad, pigg (med viss modifikation) och tänk vad allt blir lättare med rätt inställning. Jag önskar att jag kunde smitta av mig det på fler folk, försöker smitta av mig den med ett leende.  

Le - så ler världen tillbaka.
Det blir mitt motto idag

På ett sätt känns det som att ingenting har hänt, som att inget är förändrat sen förra veckan. Jobbet tuffar på i 180 fortfarande och den enda skillnaden idag är kanske att jag suttit med lurar hela dagen och inte orkat prata med folk. Jag orkar inte vända ut och in på mig själv för varje människa som läser mina ögon, som ser att leendet kanske inte är uppe vid örsnibbarna just nu. Jag svarar de som jag vet verkligen bryr sig, och inte de som bara "vill veta" vad jag haft för mig som gjort att jag ser så ledsen ut.  

Jag är kräfta. Jag kryper in i mitt skal och värker ut det. Det går över, det vet jag ju. Och det är ju inte så att jag är handlingsförlamad under tiden. Jag kan skratta och le uppriktigt. Jag kan jobba och få saker gjort. Jag kan hänga med på roliga saker. Det är ju precis det jag behöver göra.  

Och på ett annat sätt känns hela världen upp och ner, eller kanske framförallt tom. Ingen att säga godnatt till, ingen att önska godmorgon, ingen att berätta för hur dagen varit. Eller jo, det är klart att det finns folk som säkert skulle lyssna på det...men inte på samma sätt.  

Ser faktiskt fram emot veckan som kommer nu, och framförallt helgen. Om vädret håller i sig så har vi flygning varje dag och det är så underbart att komma ut dit och se ansikten som vill en väl, som kramar om en och som förstår vad man känner inför det här med ballonger. Nytt folk, nygammalt folk som dyker upp med nya överraskningar och gamla rävar. En salig blandning som på ett sätt skapar enormt mycket intriger, men som på ett annat medverkar till en skön stämning.

Helgen kommer bjuda på lite party efter flygning, lite räkor och dricka kommer sitta hur fint som helst. kan vara skönt att umgås mer än bara de timmarna vi flyger, och prata om något annat än ballonger (jo, vi kan faktiskt det)  

Jag har för övrigt toktrillat för en ny stjärna på artiskhimlen. Jag tackar Angelica för tipset. Nu går musiken från melissa Horn alltid i mobilen, och på jobbet....texterna träffar så rätt, rösten är så äkta, så bräcklig och det känns ända in i hjärteroten när jag lyssnar på hennes musik. Jag fastnar på ett eller annat sätt i texterna som frammanar olika känslor.

Igår i bilen på väg hem fastnade jag nedanstående......Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill. Men ibland verkar livet gå emot mig som en betongvägg, och då händer det att även den starkaste (läs jag) vacklar. Det är vid sådana tillfällen, när man går in i den där feta betongväggen, som man inser att i minsta lilla spricka kan det växa den vackraste av alla rosor. Inget ont som inte har något gott med sig.  

Vi ses där uppe
-------------------------

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Den värsta känslostormen hade bedarrat. Hon strök fingrarna genom håret som så många gånger förr och upptänkte att fjärilarna var borta, från håret, från magen. Vad annat kunde hon göra. Hon lade locket på och intalade sig själv att det inte var henne det var fel på.

Runt omkring henne hade hon nära och kära som bara fanns där, gav henne en kram, torkade en tår, gav uppmuntrande ord till henne och sysselsatte henne med allehanda ting samtidigt som de berättade för henne att hon var bra. Och det uppskattade hon innerligt mycket. Hon riktade ett speciellt tack till vännen som släppte allt för och åkte rallybil hem till henne bara för att trösta och berätta att hon förtjänade bättre.

För så var det. Nu började hon kanske så sakteliga förstå det. När den värsta dimman hade lättat en aning från marken och hon kunde se lite länge och lite ljusare. Då hade det som sakteliga gått upp för henne att hon var hon, och ville man inte ha henne precis som hon är, med alla de brister och svagheter hon hade och med alla styrkor och förmågor hon hade, då fick det vara. Hon var värd bättre.

Fredagen hade varit tung. Men många frågetecken hade i alla fall rätats ut efter ett samtal. Ett samtal hon klurade mycket på och försökte förstå. Men det enda hon egentligen behövde förstå var att hon inte var önskad där, på just den platsen på jorden, på just den platsen i en annans människas liv. Och då fick det bli så. Det var kanske det enda hon behövde förstå just här och nu.

Ballongeriet var en bra utväg, där var hon tvang att dra på ett gott humör och sporra såväl passagerare som personal, och det hjälpte. Sen fick hon ett ypperligt gott sällskap resten av fredagskvällen också, så det blev rätt bra ändå.

Resten av helgen tillbringade hon i bästaste vänners lag, tillsammans med sina två änglar (guddöttrar) i ett frodigt grönskande lantliv, med doft av syréner och kärlek vartän man vände sig. Helt underbart och precis vad hon behövde.

Lördagskvällen hade hon suttit med närmsta vännen i solnedgången på baksidan av huset. I famnen låg lillskruttan och sov sött, ovanför huvudena hördes humlorna i häggen, det luktade nyklippt gräs, gubben i huset gick med vattenkannan, svalorna skriade och ett par meter därifrån satt äldsta skrutten och lekte med leran som just blivit i den nyvattnade rabatten. Och allt detta mot bakgrunden av faluröd lada med blå vägg, ljusgrönt gräs och kvällssol. Hon hade lutat sig tillbaka och insett vad livskvalité är. Och mitt i allt kände hon ett sting av lycka. Det var länge sen.

Trots revan i hjärtat.
Trots känslan av besvikelse.
Trots uppgivenheten i hennes själ.
Så insåg hon att alla dessa känslor skulle gå över.
Hon behövde bara rida ut stormen.
Det går över.
Tillförsikt.