Ögonblink

Nu verkar hela Sverige bli religiöst igen. Det händer varje år. På gator, torg, bänkar, trottoarer, på busshållsplatsen, genom fönsterrutan, på tunnelbanan - ja överallt verkar folket ha sina ställen för tillbedjan. De stannar till, blundar och lyfter ansiktet mot himlen. Jag ger mig tusan på att guden de tillber dessutom berättar något kul för dem - för de flesta ler.

Det verkar som en bra religion det där, en som verkar passa de flesta. Så jag testade. Jag ställde mig i ett gatuhörn idag på lunchen. Vände ansiktet mot himlen och slöt mina ögon. Det värmde och något kittlade i kinderna så där så att jag bara var tvungen att le.

I bilen på vär till start fattade jag fortfarande inte att jag skulle genomföra ett jäkla Vasalopp. Jag hade inte riktigt fattat det. Inte ens när jag hämtade ut de proffsvallade skidorna förstod jag. Inte ens i kön in i startfållan förstod jag. Inte ens när jag hörde blippen från mitt gps-chip förstod jag att jag faktiskt skulle åka Vasaloppet.

Sen kom pruttbacken. Ett par kilometers stigning som påminde alla kolhydratspumpade magar att luften behövde ut någonstans. Då förstod jag. 

Och då var det bara köra. Det var det enda jag hade i tanken. Kör - bara kör. Ta det lugnt i början - känn kroppen - och sen bara kör. Meter för meter.

De tre första milen var fantastiska. Jag njöt av naturen, av att vara en del i loppet, av glada människor runt omkring mig. Mina kollegor hade försvunnit någonstans. Jag ämnade köra loppet solokvist. Inte mig emot.

Någonstans kring 3.2 km in i loppet började knäna protestera. Min tidigare rofyllda själ fylldes av massa negativa tankar och tvivel. Jag hade en djup djup inre monolog med mig själv och bad snällt själen att förpassa sig till trevligare breddgrader - så att kroppen kunde köra på ifred en stund. Här i krokarna blir jag omåkt av en kollega som kom med något glatt tillrop och en frågan om hur det gick. "Framåt" var det enda min kropp kunde få ur sig. Kollegan hade vett att hålla tyst och låta mig köra på.

Någonstans där i skogarna mötte jag även serviceteamtet.  Och vilken tajming de hade. Tänk vad en kram och två ipren kan göra.Och tänk vad tankekraften kan göra.

För efter drygt 1.5 riktigt tuffa mil i trakterna kring Evertsberg vände det. Jag insåg att jag åkt hälften, och att det inte skulle vara så långt tills jag kört 2/3 av loppet. Och så höll jag på. Små delmål. Själen fick lov att återvända till kroppen, och sen var det fullt fokus framåt.

De tre sista milen gick som en dans. Jag hade riktigt roligt. Knäna mjukade något efter två ipren. Energin verkade aldrig sina. Blåbärssoppan var sliskigt god och nedförsbackarna fler och fler. Med 1.8 mil kvar och nya torra handskar förstod jag att jag skulle klara det. Och på en helt okej tid. Det gav ännu mer energi till att köra vidare.

Känslan av att närma sig lite bebyggelse igen efter 8 mil i skog och mark var obeskrivlig. Och när man kommer in i Mora och ser kyrktornet - då är det nära! Klockan hade hunnit passera 17.45. Sista kilometern strejkade knäna och det var bara steloperera dem och staka sig den sista biten. Tårarna rann. Först av smärta för att det gjorde så jävla ont. Sen av utmattning. Men när jag kom in på upploppet och hörde Åses röst - och när jag passerade mållinjen - då förnyttes onttårarna mot glädjetårar.

Jag gjorde det.

Och med tanke på hur min första knackiga mil på längdskidor gick - ett par dagar efter jul...så är jag så sjukt nöjd med mig själv. Ibland smyger sig tankarna på att "jag skulle kanske klarat att köra lite fortare de sista milen". Men jag försöker att putta undan dem och sträcka på mig istället.

Putsa på tider kan jag göra nästa gång.

För det här kommer jag göra igen.