Ögonblink

Jag hann inte riktigt med hösten. Eller förvintern heller för den delen. Jag vet inte om de bägge försvann i soliga varma minnen från spanien, i trötthet över misslyckade dejter eller om det var jobbet som åt upp mig.

En intressant resa har det varit i alla fall, på många sätt och vis. Det inser jag när jag läser årets lista i föregående inlägg. Även om jag blivit en hel del insikter rikare, så har jag också körts ett par varv i tumlaren. Konstaterar gör jag dock att 2010 handlade om relationer.

Egentligen gör det väl alltid det, eftersom det är människor och relationen med dem som driver i alla fall mig framåt. Men 2010 känns speciellt ändå ur relationsperspektiv.

Jag var i en partnerrelation jag inte mådde bra av. En relation full av osäkerhet, besvikelse och dolda agendor där min naiva och hopplösa tro på människan spelade mig ett spratt. Jag bröt mig ur den relationen. Lite lätt kantstött men med övertygelse om att det var det bästa.

En vänskap som legat på lut ett par år fick utrymme att blomma. Och den blommar än. En relation som etsat sig fast och in i själ och hjärta. En ömsesidig närhet och tillit. En oerhört unik och speciell vänskap jag inte förstår hur jag klarat mig utan tidigare.

En annan vänskapsrelation har ställt sig i skuggan detta år. I skuggan av vuxenliv, i skuggan av olika liv, i skuggan av olika leverne och prioriteringar. Självklart synd, men samtidigt är jag helt trygg. Jag vet att det är så. Jag vet att den relationen ändå förblir vad den alltid varit. Nära. Och nära på håll. Och jag vet att den kommer fram igen. Lagom med solen.

Jobbrelationerna har förändrats de också. På gott och ont. Med mitt karriärkliv ebbade några ut, och andra stärktes med ytterligare ett band. Insikten om att relationer verkligen förändras över tid och rum blev oerhört påtaglig.

Och ytterligare relationer har under året ställts på sin spets. Men bara för att stärkas och befästas ytterligare. Bara för att kännas ännu viktigare. Bara för att ta ett djupare steg.

Alldeles för många relationer kring mig har tagit abrupta slut dock. 2010 känns som det går till historien som the break up year. Sorgligt på många sätt, och kanske lika bra på andra sätt.

Och själv står jag nu här. Precis i starten. Med något brusande i ådrorna och fladdrande i magen. Ibland nyper jag mig själv i armen för att förstå det. För att förstå vad som håller på att hända och hur. Kär tror jag namnet är.

Relationer är som blommor. Vattnas de inte dör de. Och om gräset alltid känns grönare på andra sidan – så har man inte vattnat sitt eget tillräckligt.

Så nu ska jag hem och så fler frön. På min egen gräsmatta av relationer. Och jag ska vattna dem allihopa. Var och en på sitt eget sätt. Med speciell anpassad näring för var och en. Med äkta regnvatten och ingen konstbevattning.  De ska ansas och pysslas med och framförallt – pratas med.

Kram fina ni