Ögonblink

Folk i min närhet är vana. Mitt liv är som en berg- och dalbana. Uppåt, nedåt, höger, vänster, ut och in, framåt bakåt. Hela tiden.

Det är därför jag älskar mitt liv. Det har så många nyanser. Många känslor.

Men visst är det jobbigt ibland. Visst är det jobbigt att i början av veckan komma frisk, pigg, utvilad och solbränd redo att ge järnet. För att i mitten av veckan nudda botten och i slutet av veckan ligga i dragget och kräla. Visst är det jobbigt och inte ett dugg kul att behöva vänja mina älskade änglar vid detta.

Änglarna som stöttar upp och duckar om vartannat. Och det är därför jag älskar dem innerligt. För att de låter mig vara precis sådan. Sådan som jag är.

Jag är alltid helt på, eller helt av. Det är tretusenfemhundrafyrtio procent som gäller, eller inga alls. Jag kan inte halvträna när jag är på gymet. Jag måste utmana. Jag kan inte gå in halvhjärtat i något. Inga genvägar. Och vill jag inte, så vill jag inte. Då är det helt av.

Inte konstigare än så. Egentligen.

Men konstigt blir det för mig själv när jag gör detta. Går in för allting med själ och hjärta, med hela min person. Det är då dalarna blir så djupa när jag blir besviken. Jobbet är ett sådant exempel. Jag har jonglerat förbannat bra hela veckan med möten, uppgifter, beslut, samtal och uppgifter då chefen varit sjukskriven. När det blir misskommunikation, missförstånd och tråkigheter på andra håll i företaget – blir jag ledsen och besviken och tar det personligt. Logiken säger att det inte är mitt fel. Alla andra säger att det inte har med mig och göra. Jag vet själv också – någonstans - att jag inte är en del i konflikten. Ändå tar det så förbannat djupt i själen min.

Konstigt blir det också när jag bestämmer mig för att inte gå in med alla känslor och hela själen direkt i detta dejtande. Självklart gör jag inte med av ren självbevarelsedrift. Jag vet att det hör till att bli ”dissad”. Även om jag ännu inte blivit det riktigt - så vet jag att det kommer. Det hör ju till liksom. För att inte glana iväg i nån förälskelse hit eller dit – är jag istället jättekritisk. Det får jag vara. Jag vill inte ”nöja” mig. Inte nu. Inte sen.

Men det gör att känslorna inför dejterna är rätt svala. Kanske lite likgiltiga. Livrädd för att just det ovan ska inträffa. Att jag SJÄLV inte ska duga till. Men vad är det då för mening med detta träffande hit och dit? Är det inte just precis här jag ska släppa på känslorna och leva därefter?

Jag tar mig själv på ett alldeles för jävla stort allvar. Därför blir det höga berg, och djupa dalar. Jag är van. Jag kan hantera det. Vet hur jag ska hantera det – framförallt dalarna. Vet att det går över, och att krönet efter uppförsbacken inte är så långt bort.

Berg- och dalvana helt enkelt. Minst 166 cm lång för att få åka med :-)