Ögonblink

I augusti förra året bestämde jag mig för att sluta röka helt och hållet. Inte ens feströka. Det var nån löjlig sak på nån fest som gjorde att jag gick iväg en timme och rökte tills jag inte kunde andas länge. Och då fick det vara nog.

Och sen dess har det varit så. Vattenpipa lite då och då förvisso. Men målet var att sluta dagröka, feströka och framförallt tycka-synd-om-mig-röka. Den senaste varianten kanske var mest frekvent förekommande.

För det mesta går det bra. Jag är inte ens sugen. Jag tycker att det luktar väldigt illa när någon röker och ja...jag ser ju såklart bara fördelar med att inte röka.

Men så ibland, så går liksom skaren man går på sönder. Idag gjorde den det.

Idag var första gången 1 år å 3 månader som jag kände ett sug efter att bara ta ett par cigg på min uteplats. Insvept i en filt. Omgiven av ljus. Och bara tycka lite synd om mig själv. Sitta där som "förr" och komma fram till hur jag ska lösa en situation eller en annan. Älta lite med mig själv för att gå vidare. Rulla tankarna lite i såväl tistelspån som bomull och komma fram till mitt nästa steg.

Konsigt, att min första tanke för att hantera mig själv just ikväll var att röka en cigg. Röka upp problemet liksom.

Nu gjorde jag inte det. Och frestelsen att frossa i en påse gulkladdiga bågar motstod jag också.

Imorgon är en annan dag. En ny dag. Som blir vad jag gör den till.

Utan cigg. Utan ostkroks. Men med poker. Goda vänner. Glögg och whiskey.