Ögonblink

Jag tror att jag kommit på varför jag gillar det här med ballonger så mycket. De kära luftballonger som jag lägger en del tid på. Att det inte är för pengarna visste jag redan från början, för när jag började med den här karusellen för åtta år sen (oh my god...åtta år!!!) blev det inte ens fyra fingrar som symboliserade antalet hundralappar man fick. Netto.

Nej det är något annat.

Ballongerna har alltid uppfyllt något annat syfte. Olika vid olika tillfällen.

I början för att det var coolt. Ett ballt sommarjobb att skryta med.
Sen kom jag att uppskatta ballongerna och dess egenheter. Och så folket såklart. Ballongfolket. Ett helt eget släkte. En brokig samling av alla de slag som får en att känna mycket och många olika känslor.

Syftet med att fortsätta göra detta år efter år har växlat mellan att ...

...dämpa min tristess och rastlösa person
...finna nya vänner
...göra roliga saker (för det växer ju fram fler kul grejjer än ballonger ur den där verksamheten)
...släcka den inre törsten efter nya perspektiv
...stilla den aldrig sinande hungern efter att så se mer, träffa mer olk
...tillgodose något slags ego 
...trösta
...agera tillflykt undan livet en stund

Och varje gång jag står där i ballongen, omgiven av leende människior som upplever det för första gången, under brännarna som droppar svartsotig skållhet kondens i hårbotten på mig, bredvid en pilot vars händer jag lägger mitt liv i för en timme, ljudlöst svävande ovanför mark, vatten och bebyggelse, i doften av propan och kvällssolen i ögonen...då funderar jag alltid varför jag står ju där idag.

Vilket syfte fyller ballongeriet för mig - just den dagen - där och då.

Det gör att det betyder lite mer för varje gång jag flyger.

Upp - upp - å  iväg