Ögonblink

En vecka har gått.
Beslutet är definitivt.
Vi vet fortfarande att vi gör rätt.
Att det blir bra.
Tiden måste bara få gå.

Veckan har varit en berg- och dalbana. Upp och ner. Ut och in.
Relativt hanterbart. För varje dag har jag kunnat prata om det mer och mer utan att bryta sönder och samman.

Vi har tillbringat hela helgen tillsammans, som något sorts kvasipar. Festat på varsitt håll. Festat tillsammans med gemensamma vänner och gått runt som ett vanligt par. Nästan.

Och det har gått helt ok.

Tills idag.
Tills vi satt där och gemensamt skulle ändra status på facebook. Berätta för hela världen att vi misslyckats.
Jag orkar inte förklara för alla bekanta och halvkompoisar - där gör facebook ett bra jobb. Men ändå. Det var riktigt tungt. Och där någonstans ringde mamma också. Som att hon kände på sig.

Och att prata med mamma var som att sätta på en kran.
Stackarn.

Nu har jag ett val. Jag kan välja att gå vidare, att må bra, att självklart sörja - men att låta såren läka. Jag kan välja att se framåt och se anledningen till att vi gjorde så här. Jag kan välja glädjen i vännen jag fått i Tman. Jag kan välja att se min framtid - såsom jag vill ha den. Jag kan välja det.

Och det gör jag.