Ögonblink

Vilka dagar jag haft. Borlänge och Peace and Love har bjudit på den i särklass bästa festival jag varit på. Detta trots att deltagarantalet översteg 42 000 pers!! Arrangemanget var väl genomtänkt, artisterna helt fantastiska och människorna uppsluppna, glada och alla var där av samma anledning - att ha ett par riktigt roliga dagar.

En snabbresumé av banden jag hann se

Onsdagen:
Mika - ingen jag lyssnar på till vardags - men vilken hjälte på scen! Jag hade kramp i vaderna efter att ha dansat mig igenom hela konserten. Sjukt bra drag i publiken.

Mikael Wiehe - han höll vad han lovade och levererade stämningsfulla visor och melodier. Rätt skönt att sitta i gräset och nynna med skåningen.

Thomas Di Leva - ett ufo har i vanlig ordning anlänt, men denna gång med skämmiga covers som han stolt presenterade "från sin nya skiva". Fantastiska låtar från legender som Michael Jacksson, Depeche Mode mfl slaktade han fullständigt. Och ja, vattenkannan var med på scen. Fy - vi gick.

Torsdagen:
Eliaz And the Wizzkids - en charmig ung man vi bodde granne med på arvikafestivalen för fyra år sen. De hade mognat, skaffat sig större publik och levererade pricksäkra melodier som fick publiken att både dansa och le.

Hoffmaestro & Chraa - oj oj oj , vilket drag! Ultrarytmiska, färgsprakande energiknippen som smittade av sig på hela publiken, Borlänge måste ha känt av ngn form av jordskalv under den här konserten.

Ane Brun - denna härliga singer/songwriter leverrerade också vad hon lovade. Lugnt och stilla i eftermiddagssolen, sittandes i skuggan på gräset. Mysig stämning och tonsäkert levererat.

Melissa Horn - ännu en tjej i samma genre som ovan. Scenen var nog lite för stor för henne, och publiken lite för stor. Hon gjorde sig bättre på den lilla scenen på Göte lejon i höstas. Hennes spröda, sköra röst som ju berör ända in i själen nådde inte fram över lite för stor grusplan.

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern - mja...det här var ju bara ett måste se för han är så galen. Och det var han. Kärvt, hest och lite halvbarkst - men underhållande i en halvtimme eller så.

Robyn - denna popdrottning som verkat hittat hem i ny gengre. Otroligt medryckande, energisk och snygg! Hennes nya skiva gjorde susen hos både ny och gammal publik och även här krampade vaderna på mig efter allt dansande.

Kent - Vad kan man säga. De är magiska. En skön blandning av gammalt och nytt - även om jag nog förväntat mig fler låtar från senaste skivan som släpptes förra veckan. Men ja...ett ord - magiskt!

Fredag
Kings of convenience - soft gung, perfekt att återigen sitta i gräset och lyssna på. Oerhört melodiskt och stämningsfullt.

Billy Talent - inga jag lyssnar på annars...men de var riktigt bra på scen och medryckande så det hette duga. De kan nog kvala in i Ipoden

Ingenting - I min ensamhet satt jag i skuggan under en björk och insöp denna underbara musik. Kanon med eftertänksamhet. OM jga inte missminner mig kommer de även till Arvika - då blir det favorit i repris!

Lily Allen - Jag hade högre förhoppningar och tyckte hon var väldigt intetsägande och tråkig på scen. Hon fick den största scenen, och med massor av publik, men personligen gick jag efter ett par låtar för att vare sig hon eller stämningen fångade mig. Tyvärr.

Name the pet - Att denna lilla lilla sparv till spngerska kan rocka loss så ordentligt! Underbart drag och energi trots att konserten var inomhus. De har gått åt det mer synthiga hållet - men jag tyckte det passade dem väl!

The Hives - Skramligt om man stod för långt utanför musiktriangeln från högtalarna. Men längre in i mitten blev skramlet till musik och Fagerstakillarna levererar vad de ska. Lite intetsägande dock =(

Europe - I all sin prakt - fast utan permanentat hår och med salig lycka över att stå på scenen igen. De verkade ha saknat det och gjorde en helt suverän spelning med bra blandning av gammalt och nytt. Självklart avslutade de med the final countdown. Synd att publikens sång överröstade gurans intro bara

D.A.D - Dessa gamla glamrocklegender! Galet kul att ha sett dem, och musikmässigt är de fantastiska. Melodiska, rytmiska och samspelta. Men danskan försvårade skämten, mellansnacket dog och bara en klasskiker på två timmars spelning kändes lite snopet.

Lördag
Sugarplum fairy - En överraskningsspelning annonserades under fredagen, bara 700 pers i publiken skulle få plats. Dessa små rockiga pojkar som förra året vann mitt musikhjärta fullkomligt överraskade positivt iår. En intim spelning, tuffare än tidigare och med nytt material som andades attityd och rock! Fantastiskt bra!

Adam Heldring - Upptäckte jag på förra årets Arvikafestival. Han spelade för en gles publik och var rätt intetsägande. Han är fortfarande intetsägande på scen, har svårt att få igång publiken, men vill väldigt gärna. Och materialet är riktigt riktigt bra och hans röst skrapigt unik. Jag fick en känsla av Josef Zachrisson (tidigare med i Winnerbäcks team) och DET mina vänner är riktigt bra betyg från min sida. Men en charmkurs skulle nog inte skada.

De Lyckliga Kompisarna - Dessa gamla garagepunklegender. Gamla har de blivit. Håret är klippta. Texterna lika obcena och humoristiska. Och jag kunde skrämmande många texter....En kul nostalgitripp och de levererade riktigt bra från största scenen med ett tätt publikhav.

Johnossi - Dssa hade jag verkligen sett fram emot. Höga förväntningar kan leda till hårt fall. Nu var deras fall inte så hårt - för de är tonsäkra, samspelta och musiken fantastisk. Men jag hade förväntat mig mer energi på scen. Känslan fanns där, och i vissa avseenden energin också. Vet inte om det var tekniska problem med gitarren stundom, men med långa pauser försvann energin. De får ett nytt försök på arvika :)

Amanda Jensen - Vilken musikdrottning! Nog för att jag höll på henne i Idoltävlingen när vad-var-det-hon-hette-nu-igen vann, men den här konserten var så löjligt löjligt bra! Raspigt, mjukt, kärvänligt och humoristiskt i en skön blandning av 20-tal och moderna toner. Ett ord - fantastiskt!!

Mando Diao - jag hann se andra halvan av konserten - och då kom alla favoritlåtar - i NY TAPPNING! Killarna gör det igen! Och igen och igen! Helt fantastisk känsla, underbart röj och spännande versioner på de kanske mest sönderspelade låtarna på radion.

John Fogerthy - Denna legend som man inte får missa när tillfälle ges. Han var bra, men det är inte min musik. Såg honom mest "bara-för-att", men med honom på scen blir det aldrig fel.

Shout out loud - Jag fann dem i våras, har knappt hunnit lyssna in mig, men stod lik förbannat där och sjöng med, log och dansade till underbara toner i sommarnatten. Blandad publik men med samma känsla i kroppen och blicken - det gick helt enkelt inte att stå still.

Jay Z - Ingen musik jag lyssnar på till vardags - men med en av världens största hiphop-stjärnor i landet så måste man ju vara där. Om festivalen hade 42 000 besökare, var minst 35 000 av dem på den här konserten. Coolt, tungt, skönt gung och snygga moves från såväl scen som från publik.

Oj oj, det blev visst en hel del band det här. Jag är SÅ nöjd, göad och riktigt schleten. Inte alkoholmässigt - för det hanns nästan inte med att inmundigas så mycket alkoholhaltiga drycker - men kroppsligt så sliter fyra dagars dans, dålig sömn och strålande sol.

Tack vänner för en underbar festival.