Ögonblink

Himlen gråter. Fullkomligt kräks ur sig allt den samlat upp under sommaren. Och jag sitter och tittar på vattnet. Eller snarare lyssnar kanske. Dropparna träffar lite allt möjligt och det blir som en vemodig melodi. Ljusen i lyktorna är bytta och tända på nytt - här kan jag sitta hela natten.

Vemodigt är faktiskt vad det känns just nu. Den här veckan har varit riktigt bra, på riktigt. Men det är som med allt annat när man börjar ana ett slut. Regnet gör att jag anar ett slut på sommaren. Och på måndag börjar allvaret igen. Jag både vill och inte vill.

Den här sommaren har varit jättekonstig, och jättebra. Det är första sommaren - i vuxen ålder någonsin -  som jag varit singel. Det har gjort mig ego - så jag har bara gjort saker jag själv velat. Bara träffat folk med rätt energi och inställning. Bara gjort saker jag velat. Inte kompromissat. Fått testa hur det är att vara lite mer ego än vanligt. Och det har varit riktigt lärorikt. Jag behövde den här sommaren själv.

Men idag, just denna regniga torsdag, känns det förbannat tomt i hjärtat. För vad är en konsert om man inte har någon att dela den med? Vad är ett minne om det bara är jag själv som minns det? Vad är en sommar om man inte har någon som kan klia myggbetten på ryggen?

Kanske är det regnet som gör mig vemodig kanske är det tomheten som blir när man efter flera dagars sällskap är ensam kvar.

Avslut och avsked är svåra. Jobbiga. I stort och smått. Att säga hejdå till de ljumma nätterna som viskat hemligheter. Att säga hejdå till soluppgångarnas samtal. Att säga hejdå till värmen i själen bredvid.

Vemodigt och jobbigt.

Men man får ha såna här dagar också.
Och det går över. Ska bara smälta och älta alla dessa känslor.