Busschaufförerna from hell

Jag känner många busschaufförer och jag beundrar dem. Jag beundrar dem för att de tar sig fram över och genom snövallar, runt rondeller, in i slingor och de flesta kör dessutom fantastiskt bra. Ni vet inte så där ryckigt att man trillar av sätena i farten.


De flesta passerar mig tyvärr obemärkt förbi - en kort blick på morgonen, ett leende. Ett snabbt ögonkast på vägen hem. Andra dröjer kvar i minnet efter deras önskan om en trevlig dag, någon speciell klädsel eller om de säger hej. Dessvärre är det oftast rötäggen man kommer ihåg. Antagligen för att de triggat en stark känsla i en. På en dag möter jag två av dessa rötägg. Två ladies som verkligen inte gjorde min eller flera andras dag bättre.


Lady ett skäller ut mig för att jag inte tydligt nog visat att jag vill med bussen. Jag vet inte - men två personer som vid en ändhållplats springer allt vad de har med fokuserad blick på bussen - är inte det en indikation nog? Inte för Fröken svår som dessutom på grund av sitt tjejsnack i mobilen fullkomligt missar att en förtvivlad pappa försöker komma av bussen men inte förstår att man ska trycka på en egen dörröppnarknapp. Han fick åka vidare. Och hon pratade vidare. 


En annan lady släpper på ett sällskap på två samt en liten kille - alla frågar när de kliver på om bussen går till Sickla Bro - ja säger hon och stänger dörren bakom dem. Vi rullar 100 meter - sen stannar hon bussen vid sidan av den två meter höga snövallen och säger i högtalaren:

"Ja,sällskapet som skulle till Sickla Bro - det blev nåt fel här så ni får stiga av igen" och förvånat går tvåmannasällskapet av och försvinner ner i den skitiga tvåmetersdrivan. Ladyn stänger och kör vidare.


Den lilla killen var inte helt med på noterna - och går därför fram och frågar igen om bussen inte går till Sickla Bro. Ladyn blir jättearg och skäller på pojken och menar att han får allt gå av vid nästa station och ta sig till dit med en annan buss. Pojken gråter. Han hade aldrig varit i Nacka förut.


Så - varför reagerade inte jag då? Och hjälpte pappan eller pojken? Jag var för sen. Och jag var för paff. Och för hoppfullt naiv. Medan jag satt där och iakttog detta hoppades jag så innerligt att just busschaufförerna skulle ta sitt förnuft till fånga och hjälpa sina passagerare. Det handlar inte om att de ska vara superhjältar och göra något extra. I min värld handlar det om att göra sitt jobb – och göra det bra. Och medan jag insåg mitt misstag och började bli irriterad på deras beteende- så hade någon annan mer kvicktänkt redan agerat.


Jag vet – alla får ha en dålig dag och alla får göra missar. Det är mänskligt. Men man får ta ansvar för dem. Det är det enda jag kräver! Det är sådana här personer som ger chaufförerna dåligt rykte. Som får Swebus att likna Snebuss. Och det är så tråkigt, för det finns ju änglar även där.


Kommentarer
Postat av: Lunkentuss

Vilka arslen. Jag funderar på om jag kan veta vilka de är. Men egna dörröppnarknappar har vi väl inte ute hos oss (även om jag önskar att vi hade det!) Hon som pratade i telefon kan du anmäla eftersom vi numera kan bli av med jobbet om vi gör det. Tur att det finns några av oss som är bra! Kram

2010-01-13 @ 18:18:22
Postat av: Ögonblink

@ Lunkentussen - Jo det var en sån buss på lilla 71:an. En blå rackare. ja det rä tur att det finns änglar som väger upp sådna här praktarslen! Kram

2010-01-14 @ 07:58:11
URL: http://ogonblink.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0