Ögonblink

Förändringen vindar stormar runt mitt huvud.
Och jag älskar det.

Kolhydraternas icke-existerande i min kropp gör susen. Psykiskt eller fysiskt skiter jag i. Men det känns bra. Och går riktigt bra. Har inget sötsug alls och den oformliga klumpen till kropp jag har verkar må bättre. Inte lika ont. Inte lika stel. Inte lika plöffsig. Det känns bra. Och anmälan till Vasaloppet - följt av alla andra klassikerlopp ligger och lurar runt hörnet.

Flåset har hängt med helt ok under sommaren. Jag testkörde andningen, knät och kroppen i måndags och den svarade med sedvanlig tomatröd färg i ansiktet, träningsvärk och allmän tröttskön känsla. Precis som sig bör med andra ord. Knät är det enda som protesterar - men det är ju inte så konstigt....jag menar....vem vill bli väckt ur sitt ide?

Hemmet mitt är även det en oformlig massa i dagsläget. Kartonger. Kassar. Urplockade skåp. J hämtar sina grejjer i helgen. Sen är lägenheten min, min och återigen bara min! Nya möbler är köpta. Ny tv+ljud. En vägg ska sättas om. Och allt ska inom närtid andas ÖGONBLINK igen. Superego ska jag vara faktiskt.

Jobbet. Den största förändringen. Någonsin. Inte bara under min tid på "företaget". Utan någonsin i mitt liv. Jag kommer kliva upp och bli adminchef. Till en början ett mammavik. Men minst 1 år blir det ju. Med jordens bästa grupp att leda. Jag är stolt, tacksam, nöjd och skitnervös.

Boysen. Han. Den där. Just för mig. Han finns där ute. Jag vet det. Jag är inte stressad över att hitta honom. Känner mig inte ensam eller bitter. Tvärtom. Full av tillförsikt och förväntan.

Det här kommer bli en kul höst.

Jag gillar den redan.