Ögonblink

Idag är jag hemma och tycker synd om mig själv.
I halsen sitter en tennisboll av sandpapper som gör det stört omöjligt att prata - eller ens svälja.
I huvudet sitter den sedvanliga huvudvärken - denna dag förflyttat fram till bihålorna och ovanför öronen.
Och i kroppen värker varenda muskel och led.

Så jag stannade kvar i sängen imorse.

Även om jag har en sväng av latrofobi så måste jag klappa mig själv på axeln då jag igår ringde och fick en tid direkt hos en specialist. En neurolog. Känns jätteläskigt. Neurologen -  nerver, huvud, skallskador och så vidare. Men något fel är det ju. Konstant huvudvärk ska man ju inte ha i fyra månader. Synen är utesluten efter optikern hade sagt sitt. Spänningshuvudvärk är uteslutet sedan naprapaten sade sitt. Vad är kvar då?

Det blir nog bra.
Det är nog inget farligt.
Blodtrycksförändringar har jag läst kan vara orsaken.
Men men, det visar sig. Nu lämnar vi det.

Igår fick jag en liten uppenbarelse. Jag träffade folk från mitt gamla liv. Människor som stårr mig oerhört nära i flera år, och som jag inte sett på många år därefter. Jag var livrädd när jag åkte dit. Jättenervös. Visste inte vart vänskaperna hade slutat eller riktigt varför. Bara att de runnit ut i sanden. Fanns det mycket otalt? Skulle det slängas ord? Skulle det finnas bitterhet?

Men svaren blev nej, nej och nej. Det var verkligen jätteroligt och inte konstlat eller svårt på något sätt. Visst finns det säker mycket jobbigare saker att prata om än den direkta uppdateringen som liksom måste ske. Men jag fick en liten kick av det. Dels över att jag utmanade min egen rädsla och töntighet, och dels över resultatet - varm i själen.

Mer sånt.
Over n out dudes