Ögonblink

Jag åker tunnelbana till och från jobbet i stort sett varje dag. jag tampas och kramas med ett antal resenärer av olika slag ett par minuter varje dag. Jag har inte bacillskräck - jag kan låna andras bestick, dricka ur samma glas och äta från någon annans tallrik om så krävs.

Jag är väl kanske lite halvförsiktig med var jag sätter händerna på stan, tar ogärna i dörrhandtag eller ledstänger där miljoner andra huserat sina fingrar. Och när jag står inklämd i ett hörn i en tunnebanevagn...så ser jag inte mina medpassagerare i ögonen och ler. Men...jag står gärna med ryggen mot och tittar ned på mina skor. Då slipper jag känna vad den närmaste personen ätit till middag kvällen innan, jag slipper känna vindpustarna från folk som väljer bort armvecket.  

Och nu imorse väcktes jag ur min titta-ned-på-alla-skor-slummer av att någon knackade mig på axeln. Jag vänder mig och och möts av en piffig dam i 60-årsåldern som säger:
- Är allt okej?

Jag blev så paff över att någon ens iddes bry sig om en annan människa att jag tappade talförmågan....och sen stod jag i vad som verkade vara en evighet och funderade på varför hon frågade det, och en evighet till för att söka ord och förklaring till den rara damen. Det enda jag fick fram var:
- Äum...jadå...allt är okej. Det är morgon.  

Så, du söta lilla dam som brydde dig. Tack för omtanken! Men jag var varken ledsen eller sjuk - jag lider bara av en uns äckelkänsla när jag vistas så nära så många människor i en sluten tunnelbanevagn.  

Och som en uppmaning till er alla andra....så här i svininfluensatider....tvätta händerna med sprit....annars kanse det blir så här...