Döden kryper för tätt inpå
Och verkligheten kom till slut ikapp.
Ungefär i detta nu slog den mig med en fet påk.
Efter ett par helt underbara dagar i Åre med skarpa lagg, solsken, iskall Jäger, massor av offpist, träningsvärk, goda skratt och gemytlig stämning så är jag hemma igen. Det känns lite som att man levt i någon form av parallellvärld under helgen. Det verkliga livet här hemma har liksom inte existerat riktigt.
Men nu kommer sorgen ikapp mig. Den där dunkla och rätt tunga dimma som jag lyckats blåsa iväg hela helgen har lagt sig runt mitt huvud nu.
Min farfar gick bort i torsdags.
Superstarka, underbara, vänliga, intelligenta, omtänksamma farfar finns inte längre. Inte på vår jord i alla fall.
Och ja, visst var han gammal, 90 bast hann han bli.
Och ja, visst han han se sina barn och barnbarn växa upp.
Och ja, visst har han levt ett helt fantastiskt liv in i det sista.
Men den trösten är klen just nu. Förbannat klen.
Hur gammal han är blev, och hur bra liv han än levt, så är han borta. Vi får aldrig mer träffa honom.
Lilla farmor finns ju fortfarande, och hon har just förlorat sin livskamrat sedan 70 år tillbaka.
Hon är inte sig själv just nu.
Ingen i familjen är det.
Jag har inte förlorat så många anhöriga, jag har varit förskonad tidigare.
Så nu undrar jag - hur gör man?
Ungefär i detta nu slog den mig med en fet påk.
Efter ett par helt underbara dagar i Åre med skarpa lagg, solsken, iskall Jäger, massor av offpist, träningsvärk, goda skratt och gemytlig stämning så är jag hemma igen. Det känns lite som att man levt i någon form av parallellvärld under helgen. Det verkliga livet här hemma har liksom inte existerat riktigt.
Men nu kommer sorgen ikapp mig. Den där dunkla och rätt tunga dimma som jag lyckats blåsa iväg hela helgen har lagt sig runt mitt huvud nu.
Min farfar gick bort i torsdags.
Superstarka, underbara, vänliga, intelligenta, omtänksamma farfar finns inte längre. Inte på vår jord i alla fall.
Och ja, visst var han gammal, 90 bast hann han bli.
Och ja, visst han han se sina barn och barnbarn växa upp.
Och ja, visst har han levt ett helt fantastiskt liv in i det sista.
Men den trösten är klen just nu. Förbannat klen.
Hur gammal han är blev, och hur bra liv han än levt, så är han borta. Vi får aldrig mer träffa honom.
Lilla farmor finns ju fortfarande, och hon har just förlorat sin livskamrat sedan 70 år tillbaka.
Hon är inte sig själv just nu.
Ingen i familjen är det.
Jag har inte förlorat så många anhöriga, jag har varit förskonad tidigare.
Så nu undrar jag - hur gör man?
Kommentarer
Postat av: Andréas
Min farfar gick bort i november. Jag vet hur det känns. Det enda jag kunde trösta mig med var att jag var där för honom när det hände. Sedan valde jag att fokusera på att ha goda och roliga minnen av honom. Att minnas det positiva. Saknaden är ju fortfarande stor dock.
Postat av: angelica
har också varit besparad hela mitt liv från dödsfall i släkten. Men du är stark tjejen, du tar dig igenom det här =) skickar massa styrka,glada tankar och varma kramar!
Trackback
