Ögonblink

...om det var fullmåne eller nåt igår kväll. Det var inte bara jag som satt här i halv dödsångest och inte visste vart jag skulle ta vägen. Mitt i natten fick jag ett mail, från en röst från förr. Överraskande, värmande och samtidigt skrämmande. Skrämmande för att jag i samma stund satt själv och undrade när världen skulle lösas upp i intet. Skrämmande för att man fortfarande verkar betyda något för någon som man egentligen inte känner. Skrämmande därför att det verkade vara en kollektiv ångest.

Jag har aldrig mått så förr. Nog för att man kunnat prata om ångest dagen efter ett fylleslag, men då har det väl mest handlat om att man inte har koll på vad man gjort, om man gjort ngt dumt eller så. Och nog för att jag trott och tyckt att jag fått ångest förr i världen när maten var ett problem. Men det här var något helt annat. Och någonstans kanske jag yttepyttelite kan förstå varför en alkoholist fortsätter att dricka, därför att den ångesten kan man inte leva med. Och alkoholen dödar den. Samtidigt som alkoholen skapar den. En mycket märklig känsla, och fruktansvärt obehaglig. Det kändes som en stor jätte tagit mig mellan pekfingret och tummen och klämt till över bröstet, och vägrat att släppa. Samtidigt som den höll mig upp och ner och viskade i mitt öra hur värdelös jag var på allt jag tog mig för. Att jag aldrig skulle få Tman som min på riktigt, att jag aldrig skulle klara de nya utmaningarna på jobbet, att mina vänner helst av allt inte ville veta av mig och därför ljög för mig. Jätten målade upp min mardröm, och jag trodde på största allvar att den var sann. Han var så övertygande.

Någonstans greppade jag världen och ringde J, som bara fick i uppgift att berätta för mig hur bra jag var och att jag visst kunde klara av jobbet och att jag visst kunde få Tman på riktigt, såsmåningom. Hon fick mig på andra tankar en stund och jätten slutade i alla fall att viska.

Men känslan idag har dröjt sig kvar. Även om jag träffat Brao och fått prata av mig så finner jag inte ro i kroppen.


Det går över, det vet jag ju.
Jag ska bara komma på hur jag ska få jätten att släppa taget.