Brusten dag

Gårdagskvällen tillbringades med en miniatyrmänniska i min fanm. En människa av kött och blod i miniformat. Hon sov lugnt, helt utlämnad till oss vuxna att ta hand om henne. Helt otroligt vad människan kan skapa. Helt otroligt.

Jag trodde att mina barnnerver skulle börja leva igen. Den där barnlängtan som man haft till och från i så många år. Men jag var nöjd. jag var så nöjd med att få gosa med lilltjejen, och samtidigt umgås med, läsa sagor för och slutligen natta den äldre. Jag är nöjd med att vara "Tant Enjin" som Linnea så gulligt säger.

Vägen hem därifrån var mindre rolig. I magen dansade oroliga sorgmantlar (ni vet de där stora, sorgsna fjärilarna med en vit rand) Och inte blev det bättre av den isgata som var hela vägen hem, och snöstormen. Ett under att bilen jag kröde med cykeldäck till hjul ens höll ihop. Jag hade tänkt att tänka ut hela samtalet på vägen hem, i en bil utan radio på ens. Men jag hade fullt sjå med att hålla mig på vägen...så samtalet fick komma helt spontant.

Det var jobbigt, och tufft och förbannat jävla svårt. Men jag var tvungen att säga något. Tvungen att säga vad jag tänkt den senaste månaden. Tvungen att berätta hur det känns, eller inte känns och vad jag numera kräver. Tvungen att berätta att det inte kändes speciellt bra det här.

Sorgmantlarna var med mig hela vägen. I två och en halv timme (inte billigt....)
Och vart kom vi egentligen....tankarna är väckta i alla fall och jag har ställt lite krav. Det måste bli  en förändring NU, annars kommer jag inte orka så länge till. Jag har inte råd rent känslomässigt att förlora detta.

Men nu blir det sängen. För snörvelpella har vaknat igen, och det bådar inte gott!
Natt natt mina änglar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0