Ögonblink

...hon var inte tjejen som var direkt rädd av sig.
Hon var inte harig för småsaker.
Bryr sig sällan om småkryp och mörker.
Har ingen som helst respekt för mörka gator och idioter som finns.
Har ingen respekt för höjder heller eller aktiviteter som får adrenalinet att rusa.

Närå, sådana saker var hon inte rädd för.

Hon var rädd för andra saker.
Clowner var ju bara löjligt, och det hade hon blvit bättre på på senare år. Mycket tack vare dessa fantastiska skådespelare med helt underbara pjäser.
Ensamhet var en annan grej, men den hade hon verkligen lärt sig att tygla, och till och med tycka om. Även om rädslan fanns kvar.

Nä, nu blev hon lite rädd över kontrollen.
Den där kontrollen hon en gång hade över sin kropp, och som hon på ett sätt hatade, men som hon samtidigt älskade så mycket att hon inte kunde avvara den. Det är ju ett antal år sen nu. Men det sitter där. I hjärnan. Långt inne och ropar på henne. Och det skulle vara så enkelt, nu när hon är ensam att skita i allt vad mat hette bara för att få tillbaka den där kontrollen. Och därmed trollen. Det var så hon hade kallat dem. Trollen. Hon hade skjutit av dem och det hade ju gått så himla bra. Kanske att hon skulle plocka fram bössan igen...för hon var ju en rationell människa...och i en rationell människas värld finns inga troll. Bara sunt leverne.

Så ska det förbli.
Det handlar ju bara om att bestämma sig, och tro på sitt val.