Ett par dagar i månaden....

...så hatar jag att vara av det kvinnliga könet.
Det gör ont, jag ser ut som en ballong, får finnar och känslorna är helt uppåt väggarna.

Jag försöker trösta mig själv med att lingonveckan är något fint...att det är det som gör att man sen blir gravid och kan få barn. Och ja, visst är det så. Men just nu myllrar det av så mycket nyfödda barn och gravida magar runt omkring mig att jag ärligt talat faktiskt inte har något som helst förståelse för att jag mår skit under mensen. Jag är liksom trött på graviditeter och småbarn innan jag själv ens får uppleva det. Jag får redan höra allt om svullna fötter, gravidkrämpor och när barnet väl tittat ut så förbyts mammans krämpor mot barnets ditt eller datt. Amning, fast föda, första orden, syskonkärlek,  utebliven sömn och så vidare.

Antagligen kommer jag att bli preciiiiis likadan, det är jag helt övertygad om. Jag tror det är något i hormonerna som gör alla mammor likadana när det gäller just det. Och självklart kommer ens egna barn att vara det bästa som hänt en. Och självklart kommer det att alltid få vara mittpunkten i livet och det häftigaste man upplevt. Det är jag helt övertygad om, och jag förstår också att mammor söker sig till varandra, just för att hitta någon som "förstår det där de just gått igenom och är mitt uppe i". Precis på samma sätt som vi "ännu barnlösa" söker oss till varandra för att få en annan typ av förståelse.

Jag missunnar inte någon av mina älskade vänner att bli föräldrer. Verkligen inte. Jag missunnar ingen det! Och i många fall är det det bästa som hänt mig också och jag har aldrig varit lyckligare som när bästa vännen frågade om jag ville bli gudmor även till deras andra dotter.

Men det handlar inte om det.

Det handlar bara om att jag vill prata om något mer än barn, vagnar, mjölkersättning, sömnperioder, babysitters, första tanden osv. Jag behöver inte prata om något helt annat, det är klart att jag bryr mig om mina vänners nya liv och den nya lilla personen som kommit in i våra liv. Men det handlar om något mer, utöver detta. Något som berör saker utanför barnsfären.

Eller är det kanske så enkelt att allt annat runt omkring en upphör att vara viktigt när ett barn kommer till världen? Det är känslan jag får när jag pratar med alla nyblivna mammor och pappor, att allt annat känns mindre viktigt. Och det är något jag på ett sätt försöker förstå, men samtidigt vägrar acceptera. Världen må stanna till ett tag, för att sen kanske börja snurra åt ett annat håll. Men den stannar inte. Jag vägrar tro det.

Nej, vilken lång utläggning det här blev. Jag vet inte vad jag ville ha sagt med den heller...mer än att jag mår bajs idag. På grund av kvinnliga ting som bland annat hjälper en att såsmåningom bli gravid :)

Jag ska inte bli det - än på länge

Peace out dudes

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0