Ögonblink

Så kom dagen. Första arbetsdagen efter semestern.
Med hjärnan på högvarv och en egentligen utmattad kropp uteblev sömnen inatt. Mest tankar på allt hon inte fick glömma. Hon låg och blundade hela natten, verkade ha glömt bort hur man gör när man sover. Så lite buttert var det imorse, framförallt när bussen inte ens behagade dyka upp. En sån där pissdag.

En hel del att göra på jobbet och hon kastade sig över det ena med det fjärde, för att få klart det. För att rensa hjärnan. Trött, hängig men nöjd med planeringen av semesterdagarna med tanke på att just denna dag öppnade sig himlen både fem och sex gånger för att kräka ur sig allt den samlat på sig under juli.

Så sitter hon där på lunchen, lite ledsen för att matlådan var för liten, för att semestern är slut, för att alla andra har en gravidmage men inte hon, för att hon var trött, för att pengarna redan är slut. Och dessutom måndag.

Då kommer en kollega gåendes med en påse som det står chokladogram på. Till henne. Ur toppen stack det upp en blombukett. Hon visste redan utan att titta på kortet vem det var ifrån. I kassen låg en Bukowskinalle, mjukare än mjukaste bäbishår, en strut med lyxchoklad från Åre, ett kort med en massa fina ord från Tman och buketten var tre djupröda rosor. En för varje magiskt ord.

Känslan är svår att beskriva. Men att känna sig älskad, behövd, saknad och viktig för en annan människa...och att man älskar, behöver och saknar den människan...det är svårslaget.

Bilden är usel kvalité....men känslan som pryder mitt skrivbord på jobbet kanske framgår ändå.
Det här kommer hon att leva länge på