Imorrn smäller det
Vårfest på jobbet och i vanlig ordning har jag roddat ock fixat så mina kära kollegor ska få en kul fest.
Ringde ägaren av stället igår och möttes i luren av sirener och högljudd spanska - min stressnivå ökade en aning, måtte inte festen gå åt fanderns nu pga det där jävla askmolnet.
Men P skrattade lugnt och meddelade mig med att mail och telefon funkar – aska till trots. Den idiotförklaringen var faktiskt precis vad jag behövde där och då – i djupet av min stresskon.
Och två samtal senare var allt på banan igen, enligt plan.
Jag gillar mitt jobb – men jag har ju en hemlig dröm om vad jag skulle vilja göra om ett par år. Gjorde ett karriärstest häromdan och fick både en beskrivning av mig som person och förslag på bra karriärvägar att ta. Resultatet komemr här ::>
Personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
Urs vad träffande
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare – övervägde det starkt en gång i tiden. Men dåvarande svärmor (lärarinna) gjorde att jag fick ett behov av revolt och inte göra som hon tyckte…
Konsulter – inom vaddå?
Psykologer – Har också övervägt – gör det fortfarande
Socialarbetare – Ville jag bli i gymnasiet – men inte längre
Personalvetare – Skulle vara sjukt kul
Präster – Nej nej - prästfru en gång i tiden räcker
Affärsbiträden – Har varit – gör det inte igen
Säljare – Har varit – gör det inte igen
HR-personal – Verkar störtkul
Direktörer – De tjänar bra med pengar har jag hört – så visst!
Eventkoordinatorer – Här kom drömmen…
Politiker - Nope
Diplomater - Absolut
Skribenter – Jag blev inge bra på det trots utbildning
Skådespelare – Verkar kul – men far away från vad jag kan
Designers – Jag kan rita streckgubbar…
Hemmafruar/hemmamän – Som käraste Å sa – hur ska en person som inte gillar att vara ensam trivas som hemmafru?
Musiker – Absolut – ge mig en bra trummis så kör vi!
Jag har inga planer på att byta jobb – trivs rätt bra faktiskt.
Men skulle jag sadla om vet jag precis vad jag skulle göra.
Trillar hit och dit
Jag har med vilje trillat tillbaka i träningen.
Ett träsk som får mig att må bra på många sätt, som får mig att orka mer, sova bättre och gå med något rakare rygg. Men som väcker känslor som jag insett att jag får leva med, och därför lärt mig deala med.
Jag har ofrivilligt trillat ner i ett stort svart ångestmoln
Ett moln som antagligen har att göra med åldern, framtiden och min oerhört fertila omgivning
Jag har med glädje trillat in i ballongkarusellen även detta år
En karusell som ibland mest liknar ett dagis, eller en klassresa i femman. Det är rätt snurrigt, man blir rätt snurrig. Men det är ju trots allt fantastiskt roligt.
Jag har med hjälp utifrån trillat in i en ny musikvärld
En värld fylld av nya toner som får kroppen att brisera av känslor som jag inte kan beskriva i ord. De bara är där.
Och samtidigt som jag trillar in i alla dessa saker – så känns det som om min själ trillar ur mig ibland. Då det känns tomt och ganska ledsamt. När trösten känns för avlägsen för att kunna trösta. När inget hjälper. Förutom hoppet.
Hopp om att det vänder.
Hopp om att efter regn kommer sol.
Hopp om förståelse.
Hopp helt enkelt.
Någon sa att ”Det är ångesten som driver oss”
Jag vägrar tro på det.
Det är hoppet som driver oss.
Det är hoppet som får oss att trilla tillbaka på banan
Det är hoppet som aldrig lämnar människan
Hopp
En till liten en
...har just kommit hem från finaste K&J och deras lilla nykomlig E. Två veckor gammal och något av det finaste jag sett.
Hela kroppen min tar ett skutt.
För det är så ljuvt att se den nya lilla familjen. Det är så ljuvt att se J&K så avslappnade och coola. Det är så ljuvt att sitta med lillskruttan i famnen. Det är så ljuvt att se lyckan i allas ögon.
Jag har svårt att tänka mig att någon kärlek kan övervinna kärleken till ens barn.
Kärlek är bra. Mer kärlek åt folket.
Upp och ner
Upp känns det när
... jag rodde i hamn allting til vårfesten idag
... jag prelbokade stockholms vackraste lokal för sommarfesten
... mina vänner hör av sig - bara för att
... jag vaknar av en gosig katt två minuter före klockan ringer
... hostan släppt och jag börjar bli frisk igen
... vd:n aka min närmaste chef och jag pratade idag
... jag tittar på den hemmasnickrade dvd:n från Åre
... jag fick cykla hem cykel i lera och regn - jag kände mig levande
Ner känns det när
... jag smäller i dörrn när jag går hemifrån
... jag fastnar i nedåtspiraler
... folk frågar hur det är av nyfikenhet och inte av omtanke
... folk frågar och jag inte orkar berätta
... jag känner att tiden bara går och går och här står jag rastlös kvar
Uppgivet känns det när
... samma historia vevas om och om igen
... väggarna kryper inpå mig
... rastlösheten driver mig bort
Dumma dumma elaka sjukdom
Påsk är en trevlig ledighet. En massa röda dagar, vårkänslor i luften och släkt och familj som samlas.
Igår samlades en del av släkten hos mormor och morfar. Och det var så bitterljuvt. Ljuvt att träffa gamlingarna, få krama dem och uppdatera dem om det senaste i ens liv. Ljuvt att äta all påskmat och ljuvt att träffa alla härliga kusiner som jag ibland glömmer bort att jag har.
Men så bittert. Så bittert att mormor vet att "det är nåt som gnager på hjärnan". Så bittert att hon "inte kan förstå varför hon känner sig så konstig". Så bittert att hon "hellre faller knall fall än utsätter alla andra för henne".
Hon är så medveten om sin sjukdom. Och den gör henne så deprimerad. Och orolig.
Vi satt bredvid varandra och åt, och skålade och skrattade åt hennes humor som nu mer än någonsin kommer fram. Men i skratten hinner hon glömma varför hon skrattar, och varför alla är där, och vilken dag det är.
Alzheimers är en så jävla grym sjukdom. Grym mot alla drabbade. Sjuk som anhörig. Och fort går det.
Hennes bra dagar kommer mer sällan. Morfar ler inte lika mycket längre. Mamma och alla hennes syskon kämpar. Vi barnbarn stöttar, torkar tårar -säger att hon är världens bästa mormor med eller utan sjukdomen. Då ler hon. Och frågar för sjuttonde gången vem man är.
Så jäkla tröstlöst.
Annorlunda
Helgen i Åre gjorde gott. Vet inte om det var den klara fjälluften eller det underbara sällskapet som gjorde det. Jag tror det var sällskapet, och åkningen, och laggen, och spriten. Jag har träningvärk i halsmusklerna. Så mycket har jag skrattat. Och det var så befriande.
Helgens ljuspunkter:
- Byggets VIP-avdelning
- K, J och N - grabbsen
- Copperfields i lördags i snöstormen
- Slalomvillan
Men det var också en ganska märklig helg. Mycket ställdes på sin spets på flera sätt. Älgar på lite för nära håll, ben som bröts och någon annan blev drogad. En plötslig ravinkant och pumpande adrenalin. Sprit i mängder. Hemligheter. Sjuka skämt och galna göteborgare.
Jag vill tillbaka till den där parallella verkligheten. Det var så skönt att bryta vardagen en stund.
Och nu då?
Smärre livskris
Urs.
Jag har ramlat ned i nån sorts mindre livskris.
Tankar som ...
.....Varför gör jag det här?
.....Jag lever inte det liv jag vill leva
.....Ska jag vända om och göra något helt annat - börja om?
.....Alla andra verkar ju lyckas - varför inte jag
...tränger sig på mina tankebanor och stör.
Jag vill inte tänka dem. De gör mig ledsen.
Så jag lämnar allting här hemma en stund och åker upp till Åre.
Vet inte om jag kommer bli speciellt mycket klokare. Men jag behöver bryta tankemönstret. Helt klart.
Over n out dudes
Någon konstig gud...
Nu verkar hela Sverige bli religiöst igen. Det händer varje år. På gator, torg, bänkar, trottoarer, på busshållsplatsen, genom fönsterrutan, på tunnelbanan - ja överallt verkar folket ha sina ställen för tillbedjan. De stannar till, blundar och lyfter ansiktet mot himlen. Jag ger mig tusan på att guden de tillber dessutom berättar något kul för dem - för de flesta ler.
Det verkar som en bra religion det där, en som verkar passa de flesta. Så jag testade. Jag ställde mig i ett gatuhörn idag på lunchen. Vände ansiktet mot himlen och slöt mina ögon. Det värmde och något kittlade i kinderna så där så att jag bara var tvungen att le.
I did it
I bilen på vär till start fattade jag fortfarande inte att jag skulle genomföra ett jäkla Vasalopp. Jag hade inte riktigt fattat det. Inte ens när jag hämtade ut de proffsvallade skidorna förstod jag. Inte ens i kön in i startfållan förstod jag. Inte ens när jag hörde blippen från mitt gps-chip förstod jag att jag faktiskt skulle åka Vasaloppet.
Sen kom pruttbacken. Ett par kilometers stigning som påminde alla kolhydratspumpade magar att luften behövde ut någonstans. Då förstod jag.
Och då var det bara köra. Det var det enda jag hade i tanken. Kör - bara kör. Ta det lugnt i början - känn kroppen - och sen bara kör. Meter för meter.
De tre första milen var fantastiska. Jag njöt av naturen, av att vara en del i loppet, av glada människor runt omkring mig. Mina kollegor hade försvunnit någonstans. Jag ämnade köra loppet solokvist. Inte mig emot.
Någonstans kring 3.2 km in i loppet började knäna protestera. Min tidigare rofyllda själ fylldes av massa negativa tankar och tvivel. Jag hade en djup djup inre monolog med mig själv och bad snällt själen att förpassa sig till trevligare breddgrader - så att kroppen kunde köra på ifred en stund. Här i krokarna blir jag omåkt av en kollega som kom med något glatt tillrop och en frågan om hur det gick. "Framåt" var det enda min kropp kunde få ur sig. Kollegan hade vett att hålla tyst och låta mig köra på.
Någonstans där i skogarna mötte jag även serviceteamtet. Och vilken tajming de hade. Tänk vad en kram och två ipren kan göra.Och tänk vad tankekraften kan göra.
För efter drygt 1.5 riktigt tuffa mil i trakterna kring Evertsberg vände det. Jag insåg att jag åkt hälften, och att det inte skulle vara så långt tills jag kört 2/3 av loppet. Och så höll jag på. Små delmål. Själen fick lov att återvända till kroppen, och sen var det fullt fokus framåt.
De tre sista milen gick som en dans. Jag hade riktigt roligt. Knäna mjukade något efter två ipren. Energin verkade aldrig sina. Blåbärssoppan var sliskigt god och nedförsbackarna fler och fler. Med 1.8 mil kvar och nya torra handskar förstod jag att jag skulle klara det. Och på en helt okej tid. Det gav ännu mer energi till att köra vidare.
Känslan av att närma sig lite bebyggelse igen efter 8 mil i skog och mark var obeskrivlig. Och när man kommer in i Mora och ser kyrktornet - då är det nära! Klockan hade hunnit passera 17.45. Sista kilometern strejkade knäna och det var bara steloperera dem och staka sig den sista biten. Tårarna rann. Först av smärta för att det gjorde så jävla ont. Sen av utmattning. Men när jag kom in på upploppet och hörde Åses röst - och när jag passerade mållinjen - då förnyttes onttårarna mot glädjetårar.
Jag gjorde det.
Och med tanke på hur min första knackiga mil på längdskidor gick - ett par dagar efter jul...så är jag så sjukt nöjd med mig själv. Ibland smyger sig tankarna på att "jag skulle kanske klarat att köra lite fortare de sista milen". Men jag försöker att putta undan dem och sträcka på mig istället.
Putsa på tider kan jag göra nästa gång.
För det här kommer jag göra igen.
Det stora och likgiltigheten
Alltid inför stora saker i mitt liv, stora prestationer eller stora test av något slag - sågår jag upp i det. Läser allt jag kan komma över om ämnet. Pluggar tills hjärnan blöder. Förbereder mig otroligt långt i förväg och "Det här stora" är alltid närvarande i tanken. Vad jag än gör förknippar jag med detta.
Jag sätter mål. Slutgiltigt mål, delmål och deldelmål. Och alltför ofta är det stora målet just alldeles för stort. Jag vet det - men ändå sätter jag det.
Ju närmare dagen för "Det stora" jag kommer - och ju fler delmål jag klarat av på vägen, desto mer likgiltig blir jag inför uppgiften och det faktiska resultatet. Jag tvivlar sällan - för att inte säga aldrig - på min förmåga att klara vad jag tänkt. Men jag bli likgiltig - och tänker "Det får gå hur fan som helst - bara jag slipper det här nu".
Inför varje tenta var det så. Inför varje fotbollsmatch. Inför varje stor sak jag tog mig för. Men jag tackar mig själv för likgiltigheten. För jag tror banne mig att det är den som får mig att klara mina höga mål. Jag slappnar av, låter nervositeten rinna ur mig, och kvar är ett pannben, åsnevilja och trots allt - resultatet av alla förberedelser.
Och så klarar jag målet.
Det stora nu är givetvis Vasaloppet. Före jul hade jag aldrig stått på ett par längdskidor. Trodde att valla - det kunde man väl göra med en ljusstump. Ord som spann, vallaväck, blåkristall och bakhalt var som grekiska för mig.
Och nu står jag här, tre dagar före loppet. Med 11.5 mil i benen - någonsin. Fullt utrustad med kläder och energibarer. Jag äter galet mycket kolhydrater (men skippar Vitargo aka elefantsperma) och laddar mentalt.
Jag har passerat likgiltigheten, förlikat mig vid uppgiften. Insett att det kommer göra förbannat ont och vara sjukligt plågsamt.
Men jag vill känna känslan av att ha klarat det. Jag vill känna känslan ända in i märgen när jag ser Mora och inser att jag kommer grejja det. Jag vill känna känslan av att ha genomfört världens största, längsta och äldsta skidlopp. Jag vill klara det. Jag kommer klara det.
Så är det bara.
Over and out
/Edert startnummer 2134
Har - ska - vill
Idag har jag:
Tagit tre geocacher
Krypit på Västerbron
Jobbat alldeles för många timmar
Gått en lunchpromenad på 40 minuter
Lett mot solen
Fotograferat vid strömmen
Nanobloggat två gånger
Berättat en av mina hemligheter
Pulsat i månbelyst snö
Sett en halv fotoutställning
Sett herrernas spännande stafett
Snart ska jag
Gå upp snortidigt
Jobba som en gris
Tacka nej till afterworkölen
Åka Vasaloppet
Fixa mina fötter
Bli ersatt
Börja på ny jobbkula
Planera nästa helg
Komma igång med fotograferandet igen
Åka slalom
Fast jag egentligen bara vill
Sova
Äta chips
Älska
Planera framtid
Köra bil i på kolsvart motorväg
Ut till öarna
Fixa en fest
Prova långfärdskdirskor
Gråta en skvätt
Komma framåt i mitt liv
Jag ämnade...
...skriva ett inlägg om alla hjärtans dag - och hur alla dagar på året borde vara det.
...skriva ett inlägg om hur ledsen jag varit den senaste tiden, hur tungt vissa delar av livet alltid tycks vara.
...skriva ett inlägg om min hobby - geocaching och varför jag sysslar med det.
...skriva ett inlägg om sällskapsspel och min förkärlek till spelkvällar.
...skriva ett inlägg om hur jag íbland saknar det som var förr - så där så att det gör ont i hjärtat.
...skriva ett inlägg om Vasaloppet och uppladdningen.
Men det blev inget av ovanstående. De fastnade tanken. Något annat kom hela tiden emellan. Et samtal. Ett träningspass. En geocache. Ett mail. Ett parti Bezzerwisser. En middag. Ett sms. Ett sällskap. En promenad. Och jösses vad skönt det känns att jag prioriterade det istället.
Over n out
Bussröster
När det var nytt med automatiskt utrop av busstationerna i innerstadsbussarna blev jag och syster min jätteförvånade. För när vi gick på noterade vi att det var en man som körde bussen - men rösten i högtalaran var en kvinnas. Det tog ett tag innan vi förstod hur det hängde ihop. Typ en dag eller två.
Den enda manliga rösten jag hört i högtalarna i liknande sammanhang är den trötte stackaren som meddelar vilken tunnelbanelinje det är som avgår om X minuter.
Jag har inte bestämt mig än omjag gillar de där nya bussrösterna dock. Pengarna kunde kanske gått till fler bussar istället?
Vad hände med mitt barndomsgodis?
Tablettaskar Zig-zag (rödvit ask, halvsega mintisar inuti
Skotte-lakrits - UNgefär som dagens käck - men godare! Och i skotsrutig kostym.
Tablettasken Salmiak - små platta salmiakplattor.
Tuggummin - som bugg, jenka, shake, dance
Dumleklubbor - segt å gott
Emser - morfars "bröstkarameller"
Kandisocker - sockerkristaller! Bruna, rosa och blå!
Violpastiller - i en vit, oval plåtburk. Pastillerna var små, runta, vita och lite mjöliga.
Gångtrafikanter
Enligt min högst vetenskapliga undersökning har jag nu konstaterat följande::
Personer som innehar körkort - är bättre gångtrafikanter än de som inte har körkort.
Grundat på följande:
- De har en överblick över vad som händer runtomkring (ingen risk för onödiga krockar eller snubbelfötter)
- De tittar åt samma håll de går (och inte åt sidan medan de fortsätter gå framåt - mindre risk för krockar med såväl andra gångtrafikanter som diverse lyktstolpar eller räcken)
- De slänger ett öga över axeln och kollar döda vinkeln
- De håller till höger - i såväl rulltrappa som på gatan och ska de köra om gör de det på vänstersidan - den snabbare filen.
Jag gillar körkortsinnehavande gångtrafikanter.
In case you didn´t noticed
Äckelträning
Igen!
Det var mitt bidrag till äckelträning....men det finns många fler och värre exempel:
- Folk som inte torkar av maskinerna när de är klara
- Folk som går runt barfota (ta åtminstone på strumpor!!)
- Hår i dusch, basu, handfat, ja-ta-mig-fan-överallt!
- Folk som står med tandtråd framför spegeln på gymet
Undrar om jag börjar bli gammal å kinkig...som tycker att såna här grejjer är äckliga...
Over n out dudes
Äum
Busschaufförerna from hell
Jag känner många busschaufförer och jag beundrar dem. Jag beundrar dem för att de tar sig fram över och genom snövallar, runt rondeller, in i slingor och de flesta kör dessutom fantastiskt bra. Ni vet inte så där ryckigt att man trillar av sätena i farten.
De flesta passerar mig tyvärr obemärkt förbi - en kort blick på morgonen, ett leende. Ett snabbt ögonkast på vägen hem. Andra dröjer kvar i minnet efter deras önskan om en trevlig dag, någon speciell klädsel eller om de säger hej. Dessvärre är det oftast rötäggen man kommer ihåg. Antagligen för att de triggat en stark känsla i en. På en dag möter jag två av dessa rötägg. Två ladies som verkligen inte gjorde min eller flera andras dag bättre.
Lady ett skäller ut mig för att jag inte tydligt nog visat att jag vill med bussen. Jag vet inte - men två personer som vid en ändhållplats springer allt vad de har med fokuserad blick på bussen - är inte det en indikation nog? Inte för Fröken svår som dessutom på grund av sitt tjejsnack i mobilen fullkomligt missar att en förtvivlad pappa försöker komma av bussen men inte förstår att man ska trycka på en egen dörröppnarknapp. Han fick åka vidare. Och hon pratade vidare.
En annan lady släpper på ett sällskap på två samt en liten kille - alla frågar när de kliver på om bussen går till Sickla Bro - ja säger hon och stänger dörren bakom dem. Vi rullar 100 meter - sen stannar hon bussen vid sidan av den två meter höga snövallen och säger i högtalaren:
"Ja,sällskapet som skulle till Sickla Bro - det blev nåt fel här så ni får stiga av igen" och förvånat går tvåmannasällskapet av och försvinner ner i den skitiga tvåmetersdrivan. Ladyn stänger och kör vidare.
Den lilla killen var inte helt med på noterna - och går därför fram och frågar igen om bussen inte går till Sickla Bro. Ladyn blir jättearg och skäller på pojken och menar att han får allt gå av vid nästa station och ta sig till dit med en annan buss. Pojken gråter. Han hade aldrig varit i Nacka förut.
Så - varför reagerade inte jag då? Och hjälpte pappan eller pojken? Jag var för sen. Och jag var för paff. Och för hoppfullt naiv. Medan jag satt där och iakttog detta hoppades jag så innerligt att just busschaufförerna skulle ta sitt förnuft till fånga och hjälpa sina passagerare. Det handlar inte om att de ska vara superhjältar och göra något extra. I min värld handlar det om att göra sitt jobb – och göra det bra. Och medan jag insåg mitt misstag och började bli irriterad på deras beteende- så hade någon annan mer kvicktänkt redan agerat.
Jag vet – alla får ha en dålig dag och alla får göra missar. Det är mänskligt. Men man får ta ansvar för dem. Det är det enda jag kräver! Det är sådana här personer som ger chaufförerna dåligt rykte. Som får Swebus att likna Snebuss. Och det är så tråkigt, för det finns ju änglar även där.
Årets lista 2009
I vanlig ordning dagarna krig nyår delger jag föregående års lista. Ni vet, en snabb summering av året som gått. Här kommer The List 2009
Årets resa: Resan i November till Teneriffa med bästaste Agipman
Årets bästa köp: Finaste katten Trassel
Årets sämsta köp: PS3-spelet Guldkompassen
Årets film: Avatar - helt klart. Men värda att nämnas är även Inglorious Bastards samt de svenska Johan Falkfilmerna.
Årets puh: När Agipmannen och jag efter tre timmars vandring i en ravin på Teneriffa, utan vatten, färdplan eller aning om var vi egentligen var - blev upplockade av en delfin-tour-båt som tog oss hemåt.
Årets överraskning: Syrran och hennes T som grundlurade oss alla och bjöd in till dop...men istället river av en vigselakt och blir herr och fru!
Årets uttryck: "Det är så olika det där" tätt följt av "Det bäfta fom finnf"
Årets nygamla vänskap: Finaste Å – som ju funnits där i flera år, men inte förrän i år har vi egentligen lärt känna varandra.
Årets sorg: Finaste farfar som gick bort i april och lämnade kvar finaste farmor ensam och förvirrad.
Årets ballongfärd: Måndag den 22 juni, ovannämnda Å gör en historisk flygning som enda kvinnliga, och förmodligen yngsta, pilot i världen som flugit fler än 15 passageraqre. Och jag fick vara hennes crew! Historiskt! Läs mer här
Årets låt: On the ground med Eskobar - inte ny för året - men ny i mina öron och förmodligen den som splats allra allra flest gånger. Den och Lets Talk ed Cldpay skapar fysiska reationer i min kropp.
Årets ågren: 22 dec - dagen efter Lillejul. Det var många ctrl+alt+delete jag ville göra då.
Året konsert: 2009 var ett konsertår, så det blir en topp fem – utan inbördes ordning – för jag kan inte välja! Coldplay på stadion, Winnerbäck på Annexet, White lies på Berns, Depeche Mode på Arvika, Melody Club på Peace and love. The Sounds måste nog också kvala in!
Årets nykomling i Ipoden: Eskbar, Band of Horses, White lies, Fleet Foxes, Detektivbyrån, The Fray, Eskobar
Årets upplevelse: Alla åkattraktioner på Ziam waterpark på Teneriffa. Sjukt kul.
Årets glädjebesked: De fyra bröllopen under 2009
Årets saknad: Tman som flyttade til Umeå för studier.
Årets insikt: Jag kan vara ensam
Årets besvikelse: Jobbet – Mina två chefer säger upp sig, radikal nedskärning gjorde att många fick gå och jag fick ta ett steg tillbaka i karriären för att lösa ut min gamla tjänst.
Årets äventyrliga inslag: Förutom klättring på vulkanen Teide och en massa vandring i berg och skog på jakt efter geocacher - så är det garanterat Årehelgen i april med sjukt bra off-piståkning i ravinen.
Nya kategorier:
Drink: ”Svensk sommaräng” på Berns – rabarber, gin och fläder. Det godaste jag dryckit – ever.
Download: Spotify
Sport: Geocaching
Besut: Nu är det fimpat för gott!
Galenkap: Anmälan till Vasaloppet
Gottnytt kära vänner
Oven n out
Nytt år, nytt liv, nya möjligheter
Så där ja.
Det var den julen och det nyåret. På ett sätt skönt att det är över för denna gång. På ett sätt lite sorligt att det gått så fort.
Julafton var lugn och för första gången i mitt liv var jag inte tillsammans med min familj. Konsitgt och annorlunda, men inte negativt. Jag T-man och hans mamma var här hemma hos oss. Så nu har jag även grejjat mitt första egna julbord. Den hemmagravade laxen gjorde susen. Och egenhändigt komponerade sillen. Och skinkan och ja...ni vet...allt det där som hör till och lite till.
Juldagen firades däremot med min familj. Nästan alla syskon på plats och lika rörigt och roligt som vanligt.
Och igår firade vi ett gott slut och ett gott nytt tillsammans med finaste A&A ch en massa härligt folk. Tman är fortfarande kvar hemma, och han kom med den bästa julklappen någonsin.
Vid julfrukosten sträcker han fram ett kort till mig. Till min förvåning eftersom vi sagt att vi inte skulle ge varandra ågot - utan istället köpa grejjer till hemmet och gå och äta en lyxbrunch. Jag öppnar och det står följande:
"Jag vet att det här halvåret har varit extra tungt för dig och mig, med tanke på det avstånd vi haft till varandra. Därför blir min julklapp till dig älskade Ögonblink att..."
sen fick jag lyfta på en liten lucka som han klistrat dit för att kunna läsa resten
"...jag får börja läsa termin två i stockholm"
Han kommer alltså hem i januari. Han har fått plats på PHS i Stockholm istället för kalla f***ing Umeå. Jag kunde inte få en bättre julklapp. Det finns bara ett förbehåll - och det är att han har en tenta kvar som han måste klara...den 16 januari. Klarar han den är allting cool.
Så han är iväg ikväll och pluggar med hjälp av poliskompis. Och här sitter jag och filar på 2009 års lista.
Det känns ganska bra just nu faktiskt.
Det kommer bli ett bra åe det här. Det känner jag på mig.
Jag väljer det.
