Vemod
Och idag bär det upp till Ume. 60 mil ska vi tugga ikväll och inatt. Det blir nog bra. Trassel har fått världens bästa kattvakt, så henne kommer det inte gå någon nöd på. Det är nog bara jag som kommer saknar henne kopiöst mycket, det lilla livet.
Åsså är Winnerbäckbiljetterna bokade och klara. Efter lite strul och meck så kommer de om ett par timmar ligga i min hand. *peppar peppar*
Jag undrar om det inte ska få bli lite Winnerbäck i lurarna idag, känner mig lite vemodig faktiskt. Igår kändes som "Sista natten med gänget" för Tman, när vi dels var ute med hans närmaste vänner, och sen sista natten för oss två hemma i lägenheten. Även om det inte är slut på något sätt, vi kommer ju att ses osv...så känns det förbannat jävla skitpiss.
Så Winnerbäck det blir Winnerbäck idag.
Punkt.
Magiskt schleten
Redan onsdag. Fast det känns som jag har blivit typ tre år äldre på tre dagar. Känner mig lite schleten, hur nu det gick till så här nära inpå semestern...
Helgen var grym...lördagen inleddes med sovmorgon a´la looooong time, för att sen ut och cacha lite med bästaste Å i väntan på Coldplays konsert på Stadion. Vi hann med en varsin flaska bubbel, sushi, en hel del skitsnack och en massa garv innan dess också kan tilläggas.
Förbandet var ett par söta britter vid namn White lies. Jag gissar att de kommer slå igenom riktigt riktigt stort om 1-2 år - max. Hur bra som helst, rätt gengre idag (det är inte så udda att lyssna på den här typens musik längre). De behövde kanske tuffa till sig lite och jobba på att inte se skräckslagna ut...fast i och för sig...vem hade inte varit skräckslagen inför ett fullsatt stadion...
Hur som....Coldplay....ett ord...magiskt...redan innan Chris martin öppnat munnen var det i stort sett allsång...bandet kändes tajt, Chris röst höll hela vägen, även om jag saknade lite falsett ibland, de använde hela scenen och överraskade med aukustiskt mitt i folkhavet, ett gäng gula ballonger under "Yellow" och ja...allt såg så förbannat avslappnat och enkelt ut. Helt magiskt. Tack Å för biljetten! Jag vete sjutton om jag kan återbörda det med en Winnerbäcksbiljett...det blir liksom aldrig riktitg samma klass på något vis.
och efterfesten blev på Pub Anchor med mera öl, sång och skitsnack med vännerna som redan satt där och var lite så där Linus-på-linjen-berusade. Med andra ord rätt udnerhållande. Stämningen gjorde en djupdykning dock då ett slagsmål med en massa blod å tråkigt som utgång...och sen sa jag godnatt och åkte hem.
Och nu säger jag snart godnatt för idag...ska betala lite räkningar å fixa tvätt och sen blir det kudden.
Over n out dudes
Nej, jag är inte ledsen...och nej...jag har inte bacillskräck...eller?
Jag åker tunnelbana till och från jobbet i stort sett varje dag. jag tampas och kramas med ett antal resenärer av olika slag ett par minuter varje dag. Jag har inte bacillskräck - jag kan låna andras bestick, dricka ur samma glas och äta från någon annans tallrik om så krävs.
Jag är väl kanske lite halvförsiktig med var jag sätter händerna på stan, tar ogärna i dörrhandtag eller ledstänger där miljoner andra huserat sina fingrar. Och när jag står inklämd i ett hörn i en tunnebanevagn...så ser jag inte mina medpassagerare i ögonen och ler. Men...jag står gärna med ryggen mot och tittar ned på mina skor. Då slipper jag känna vad den närmaste personen ätit till middag kvällen innan, jag slipper känna vindpustarna från folk som väljer bort armvecket.
Och nu imorse väcktes jag ur min titta-ned-på-alla-skor-slummer av att någon knackade mig på axeln. Jag vänder mig och och möts av en piffig dam i 60-årsåldern som säger:
- Är allt okej?
Jag blev så paff över att någon ens iddes bry sig om en annan människa att jag tappade talförmågan....och sen stod jag i vad som verkade vara en evighet och funderade på varför hon frågade det, och en evighet till för att söka ord och förklaring till den rara damen. Det enda jag fick fram var:
- Äum...jadå...allt är okej. Det är morgon.
Så, du söta lilla dam som brydde dig. Tack för omtanken! Men jag var varken ledsen eller sjuk - jag lider bara av en uns äckelkänsla när jag vistas så nära så många människor i en sluten tunnelbanevagn.
Och som en uppmaning till er alla andra....så här i svininfluensatider....tvätta händerna med sprit....annars kanse det blir så här...
Vasaloppet
Den första september sätter det igång. Nya matvanor, slut med rökandet och träning ett hemligt antal gånger i veckan. Det ska gå, så är det bara.
Eftersom jag inte tänker gå av helt och hållet har jag tagit hjälp av min gode vän och PT som lägger upp ett bra schema åt mig. Det ska bli så skönt att komma igång igen. Kanske kan huvudvärken försvinna. Kanske kan degklumpen sakta men säkert forma sig till något annat än en ogörlig massa.
Mora - here I come.
Men nu, tillbaka i grytan och träsket...eller ekorrhjul var det ja.
Over n out
PS - Jag har lyckats få Tman att stanna hemma ända tills nästa fredag. Hurra hurra hurra, flera dagar till tillsammans! Tänk vilka små medel som krävs ibland för att göra mig glad! DS
Allt känns så bitterljuvt
Och bröllop har jag hunnit vara på, två stycken till och med. Det ena helt underbart fantastiskt som sprudlade kärlek och liv. Det andra också vackert på alla sätt och vis, men bitterljuvt då det skuggades av brudens cancerhistoria, avbrutna behandling och korta tid kvar att leva. Kort sagt. Bitterljuvt. Men fantastiskt att paret med sin son verkligen tar tillvara på tiden de har kvar tillsammans.
Och en annan har hoppat in i ekorrhjulet igen. Full fart mot jul och nyår. Det enda siktet jag kan ha just nu. Tman flyttar upp till Ume nästa vecka...kvar blir Trassel, jag och ensamheten. Förbannat jävla pisstråkigt. "Men du somä r så stark, och ni som är ett så bra par, ni grejar det här" får jag höra överalltifrån.
Ja, jo, jag tvivlar inte på det. Men jag kan inte bara få krypa ihop en stund och gråta ut den faktiska sorg som det i min värld innebär? Kan jag inte bara få vara liten och ledsen en stund.
Och sen kommer jag tillbaka.
Jag lovar.
