Ögonblink

Wikipedia: ”Ett äventyr är en aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall, och som ofta ställer krav på deltagarna. Gemensamt för äventyr är att de ger starka upplevelser, antingen positiva (flow) eller negativa (skräck)

Mina äventyr faller inom ramen för ovanstående. 

Varje dag på jobbet är ett nytt äventyr. Jag vet aldrig riktigt vad som kommer hända eller hur dagen kommer sluta. Frustration blandas med glädje, skratt och kollegor som tillsammans försöker nå målet. Ett äventyr. Varje dag.

Dejtingen är också ett stort äventyr. Nya deltagare och rätt mycket risker och osäkert utfall. Har träffat ett par stycken nu. Trevligt, ingen skräckupplevelse (ännu) och på lördag ser jag mycket fram emot dejt nummer två med någon som satt sig fast ordentligt i sinnet, minnet och magen. Jag återkommer om detta, måste se om känslan lever vidare efter en träff till. Hoppas hoppas hoppas.

Geocachingen är ett underbart äventyr i sig. Senast igår äntrade vi detta ställe --> Så oerhört häftigt, en övergiven kraftstation från andra världskriget. Kompakt mörker, regn utanför, unket. De stora kedjorna och hänglåsen utmanade min rättrogenhet och pliktkänsla…men in kom vi och då jag vare sig är mörkrädd eller höjdrädd var det en perfekt plats för mig och mina kumpaner att klättra omkring i för att hitta ledtrådar till gömman. Lite pirr i magen, en hel del risker och fantastiskt starka minnen!

Mitt största äventyr idag var att få hem alla kassar med mat utan att gå av på mitten.
Mitt äventyr imorgon blir att få ihop jobbet här hemma. 

Jag gillar mina äventyr.
Ska du med på nästa?

Folk i min närhet är vana. Mitt liv är som en berg- och dalbana. Uppåt, nedåt, höger, vänster, ut och in, framåt bakåt. Hela tiden.

Det är därför jag älskar mitt liv. Det har så många nyanser. Många känslor.

Men visst är det jobbigt ibland. Visst är det jobbigt att i början av veckan komma frisk, pigg, utvilad och solbränd redo att ge järnet. För att i mitten av veckan nudda botten och i slutet av veckan ligga i dragget och kräla. Visst är det jobbigt och inte ett dugg kul att behöva vänja mina älskade änglar vid detta.

Änglarna som stöttar upp och duckar om vartannat. Och det är därför jag älskar dem innerligt. För att de låter mig vara precis sådan. Sådan som jag är.

Jag är alltid helt på, eller helt av. Det är tretusenfemhundrafyrtio procent som gäller, eller inga alls. Jag kan inte halvträna när jag är på gymet. Jag måste utmana. Jag kan inte gå in halvhjärtat i något. Inga genvägar. Och vill jag inte, så vill jag inte. Då är det helt av.

Inte konstigare än så. Egentligen.

Men konstigt blir det för mig själv när jag gör detta. Går in för allting med själ och hjärta, med hela min person. Det är då dalarna blir så djupa när jag blir besviken. Jobbet är ett sådant exempel. Jag har jonglerat förbannat bra hela veckan med möten, uppgifter, beslut, samtal och uppgifter då chefen varit sjukskriven. När det blir misskommunikation, missförstånd och tråkigheter på andra håll i företaget – blir jag ledsen och besviken och tar det personligt. Logiken säger att det inte är mitt fel. Alla andra säger att det inte har med mig och göra. Jag vet själv också – någonstans - att jag inte är en del i konflikten. Ändå tar det så förbannat djupt i själen min.

Konstigt blir det också när jag bestämmer mig för att inte gå in med alla känslor och hela själen direkt i detta dejtande. Självklart gör jag inte med av ren självbevarelsedrift. Jag vet att det hör till att bli ”dissad”. Även om jag ännu inte blivit det riktigt - så vet jag att det kommer. Det hör ju till liksom. För att inte glana iväg i nån förälskelse hit eller dit – är jag istället jättekritisk. Det får jag vara. Jag vill inte ”nöja” mig. Inte nu. Inte sen.

Men det gör att känslorna inför dejterna är rätt svala. Kanske lite likgiltiga. Livrädd för att just det ovan ska inträffa. Att jag SJÄLV inte ska duga till. Men vad är det då för mening med detta träffande hit och dit? Är det inte just precis här jag ska släppa på känslorna och leva därefter?

Jag tar mig själv på ett alldeles för jävla stort allvar. Därför blir det höga berg, och djupa dalar. Jag är van. Jag kan hantera det. Vet hur jag ska hantera det – framförallt dalarna. Vet att det går över, och att krönet efter uppförsbacken inte är så långt bort.

Berg- och dalvana helt enkelt. Minst 166 cm lång för att få åka med :-)

Vi drog iväg. En vecka för att ladda batterierna. Med sol. Prat. Skratt. Värme. Ost. Skinka. Sangrias. Cervezas. Varma människor.  En lägenhet som väntade. Uppvärmd pool. Sensommarkänsla. Flipflops. Sand mellan tårna.

Vi behövde det så innerligt. Piff och Puff. Å och jag. Ena dagen var någon Piff och tänkte till. Andra dagen var rollerna ombytta.

Vi tog dagen som den kom, följde magkänslan för vart vi skulle styra stegen. Ena dagen hamnade vi i en bergsby. En annan på Gibraltar. En tredje på en spansk festival. Nån dag på stranden. En annan på ett dansgolv.  Och ytterligare en på balkongen hemma med  ”egengjord” sangria.

Oerhört mycket skratt och härliga minnen. Och framförallt känns batterierna fulla av energi igen.

Visst har det funnits en tanke hem hit med jämna mellanrum. Till goda vänner.  Till de fina själarna som hjälpte mig med just henne.  Men inget jobb. Och det var i alla fall mitt främsta mål med resan. Att få andas lite från jobbet. Bara två gånger hörde de av sig.

Å ena sidan vill jag tillbaka ner dit. Till det bekymmersfria livet. Till sorlet i restaurangkvarteret. Till de ljumma kvällarna med skaldjur. Till det underbara folket. Så enkelt allt kan vara.

Å andra sidan finns det väl ett och annat att ta tag i här hemma. Lite renovering står på listan. Lite dejting. Lite geocaching. Massa jobb. Lite yttre förändring. Massa träning. 

Så nu kör vi

Jag tar sällan genvängar när jag ska göra saker. Jag vill att det ska vara på riktigt. Göras på riktigt. Med tretusenåttahundrasjuttionio procents engagemang.  Och lite trött blir man ju på sig själv.

Att städa på en halvtimme går inte – för då ska jag alltid sortera allting, slänga återvinning, rensa garderob och fan å hans moster.

Att laga enkel mat verkar jobbigt – när jag ändå slabbar ner i köket kan det väl vara för riktig mat och hundra matlådor?

Att köpa en golvlampa borde ju inte vara så svårt – men tre veckor senare och femhundra sajter senare har jag fortfarande inte helt bestämt mig.

Att träna en halvtimme duger inte för mig – det känns för kort – och folk säger att jag ska vara nöjd med att jag tagit mig till gymet. Min nivå ligger inte riktigt där. 

Men så ibland – så måste jag ta till de där genvägarna.

När jag inte orkar gå runt – så tar jag den mörka puckliga stigen genom skogen.  Mobilens videoljus leder mig bra.

När jag inte hittar vägen till skrattet – eller förmår mig till att le för alla goda ting – så hjälper dessa mig

När jag inte kan somna in, när tänderna gnisslar och musklerna spänner – så är en varm kurrande katt min genväg till John Blund.

När jag inte hittar lugnet, på jobbet eller här hemma så är detta min genväg till lite inre frid. 

Mina genvägar.
Vad vore jag utan dem?