Ögonblink

 Eller i folkmun kallat hicka.

De senaste dagarna verkar alla fått en släng av hicksjukan. Busschauffören, tanken i tunnelbanan, sambon, kollegan, bowlingkillen och allra senast....tjejen bredvid mig på gymet i morse. Hon hickade konstant under hela konditionspasset, jag hörde henne innifrån gymdelen, och även i duschrummet. Stackarn. Hon måste varit alldeles trött i magen.  

En gång i tiden vad jag tillsammans med en kille som hickade en gång om året. Men hickanfallet höll i sig i tre-fyra dagar utan uppehåll så slår man ut det på ett år är det väl rimligt.  

De dagarna sov jag i soffan.  

Det är lite oklart vad det egentligen är som utlöser hickan. Det är väl ungefär lika individuellt som formen på naveln eller nåt. Själv får jag hicka när jag reser mig upp för fort, eller när jag är panikhungrig. Så man kan säga att jag hickar minst ett anfall varje dag - på väg hem från bussen.  

Så, vad gör man åt det då?

Enligt FASS : 2008-07-14 så kan man testa följande (något förkortad) :

- Andas i en påse (koldioxidhöjning)  Ja, om man på kuppen svimmar så slutar nog hickan garanterat
- Dra kraftigt med en kompress i tungan Dra...i tungan??
- Stimulera bakre svalgväggen genom att föra en kateter in i näsan 8-10 cm och dra den fram och åter.  Alla har väl en katater hemma eller i skjortfickan när hickan slår till?
- Massera främre delen av mjuka gommen liksom bakre svalgväggen med en spatel. Sitter inte kräkreflexerna där?
- Svälj långsamt lidokain viskösmixtur, 10 ml. Man kan också pröva klorpromazin i tablettform 25 mg x 3 eller haloperidol i tablettform 1-2 mg x 3. Mjaha...läkarvård var det ja...
- Drick vatten från glasets bortre kant i framåtlutad ställning. Är det inte samma sak som det gamla husmorsknepet "Ställa sig på huvudet och dricka vatten"?

Jag hittade även dess knep (tagit från klokast.se)
- Drick ett glas vispgrädde när hickan sätter igång. Ska den vara vispad??
- En tsk hallonsylt kan bota hickan. Helst ska sylten vara rårörd. Logiken i att den helst ska vara rårörd....någon?
- Det påstås lindra att suga på en sockerbit som är doppad i ättika - Är det sockret, ättikan eller sugandet som får hickan att upphöra...?

Ja, det är spännande tankar man har en fredagskväll som denna. Med en galen dag i ryggen. Alltifrån bankbesök med exmannen, till lunch med bästaste K, slit och släp med bord, flytt av arbetsplats, ett galet långt möte som resulterade i merjobb för mig, en massa receptionsjobb och ja...nu är jag så slut i huvudet att jag inte ens tänker påbörja något jobb.

Nu inväntar jag bara Tman - sen blir det god mat och en massa öl och stand up ikväll. Oh vad jag längtar, mest efter Tman faktiskt ;)

Over n out dudes

Puh, har mycket att göra, men väntar in några ting för att kunna rocka vidare. Känns sådär. Men under kontroll.  

Och alldeles nyss kom säljchefen förbi och frågade om jag inte skulle med deras grupp och äta lite mat, ta en drink och bowla. Riktigt trevligt.

Efter ett samtal till Tman så var saken biff.

För tre år sen skulle jag inte ringt det samtalet och kollat läget. I ren trots skulle jag bara tuta och köra mitt alldeles egna egoistiska race.  

Så är det inte länge.  

Äldre och visare? Ja, kanske.  

Men framförallt lycklig och emabel.

Det är nyckeln, och receptet.  

Over and strike - dudes

Den interna releasen gick bra, bättre än förväntat. Riktigt bra faktiskt! Jag var nervös och kanske lite rädd också för att folk skulle ha skyhöga förväntningar som inte blev infriade. Antingen är det så, men ingen vågar säga bågot. Eller så är det så att sidan är ganska bra. Vad som helst är ju bättre än vår gamla oavsett.   Men det finns såklart kvar att jobba på. Det finns det alltid. Ser man en hemsida som färdig, har man ju missat hela poängen med den. Jag har fått in många bra idéer på utveckling, på saker folk saknar och så vidare. Så jag tror, att om ett halvår, så kommer den vara riktigt riktigt bra.  

Både jag och chefen är nöjda och efter ett medarbetar/utvecklingssamtal igår känns det ännu bättre. Jag har världens bästa arbetsplats, och världens bästa chef. Nu är det väl bara världens bästa lön som saknas :)  

Pengar ja...det är ju alltid det som saknas den här tiden på året. Månaden har aldrig känts så lång. Men, å andra sidan är ju både kyl och frys ordentligt urätna nu....kvar ligger nån skruttig påse wookgrönsaker, ett paket bacon och lite ägg. Av det blir det inga kulinariska rätter direkt.  

Jag har redan gjort ett antal olika inköpslistor....en matlista, en klädeslista, en måste-ha-lista, en vore-kul-att-ha-lista, en drömmarlista osv. Vissa blir mångalna, jag blir köpgalen.  

Och nu vill jag bara hem till Tman. Jag känner mig så speciell när jag går bredvid honom till och från jobbet. Delvis för att han sticker ut från resten av resenärerna i sin uniform, och delvis för att han får mig att känna mig speciell. Det är speciellt =)   Men, jobbet kallar. Jag sitter i receptionen idag, kan inte riktigt jobba som jag vill...vare sig tidsmässigt eller kring arbetsuppgifter. Men vad gör man inte.  

Igår surfade jag runt lite på bloggar och facebook och divese hemmasnickrade hemsidor. Och jag insåg, vad mycket människor det är som kommer och går i ens liv. Vad mycket personer det är som man en gång stod nära, som nu känns längre bort än evigheten. Och vad mycket personer man har kommit nära, som man aldrig trodde att man ens skulle prata med.

Och vissa människor måste nog få passera. Jag tror att var sak har sin tid. Och ibland tror jag att var relation har sin tid. Ibland hittar man tillbaka till varandra. Ibland inte.

Ibland sörjer jag en tappad vän.
Ibland inte.

Det jag med all säkerhet vet, det är att när det gäller mina nära vänner, så är tidsrymden inte ens en variabel i ekvationen. I de relationerna spelar inte tiden någon roll. En dag, en vecka, en månad, ett år eller tio. Spelar ingen roll. Och sådana vänner finns, de är de jag kallar änglar.

Over n out angels

Det har varit lite dåligt med uppdateringar på sistone...jag har jobbat....och myst =)

Dels jobbat på som sjutton (men inte som i höstas) för att få klart nya hemsidan tills imorgon då den  interna releasen sker i samband med ett frukostmöte och dragning av mig och min chef. Jag är jättenervös. Inte för att stå inför folk och prata, det har jag aldrig haft problem med. Utan snanare över arbetet, resultatet och åsikterna.

Jag har slitit arslet av mig för att den här sidan ska up-and-running och som alltid i ett stort projekt så är det tusentals beslut som på vägen har tagits av en eller annan anledning. Och nu är det till att stå upp för dessa beslut. Jag tror inte att vi kommer bli dissade eller så, men jag känner mina kollegor och många äger inte den ädla konsten att kunna ge konstruktiv feedback. Så jag har mentalt förberett mig på att få ett och annat påhopp för att en eller annan inte har samma smak och samtidigt inte kan uttrycka sig.

Well, det blir nog bra. Men nervigt är det ändå. Men det blir mysigt med frukostmöte i alla fall, med härlig frukostbuffé.

Och myst har jag gjort också, massor massor massor med min käre sambo. Det är vi bra på, och det är faktiskt han som känns allra viktigast. Inget jobb eller annat kan tävla om förstaplatsen. Och det är första gången jag känner så. Helt underbart!

I lördags var det bröllop också. På en båt på väg ut till Sandhamn, uppe på bryggan. I strålande morgonsol och i sakta mak fram genom kristallklart vintervatten sammanvigdes älskade bästa vännen med sin själsfrände. Det var bara de två, kaptenen, jag och ett vittne till (och en extra maskinist som körde båten under tiden). Det var...magiskt, känslofyllt och oerhört stort. Det firades med ortoligt god mat på seglarhotellet ute på Sandhamn, och skumpa, vin och efterrätt inte av denna värld. En helt fantastisk dag, och otroligt ärofyllt att få vara med om en sådan stund!

Jag agerade fotograf och fick till ett par riktigt riktigt bra bilder. De bästa bilderna ska med omsorg väljas ut och sättas ihop till en minnesbok. Det är min present till dem.

Nu tvivlar jag starkt på att jag kommer att gifta mig - eftersom jag ju gjort det en gång redan. Men OM OM OM OM OM OM jag eventuellt, kanske skulle göra det, så skulle det vara på samma sätt. Småskaligt, några få nära vittnen, vackra kläder och underbar omgivning.

Bara så ni vet =)

Over n out dudes

 Ärligt, det går inte att äta en korv med bröd snyggt. Inte under några omständigheter.

Hur man än vrider och vänder så händer ju alltid något av följande:  
- Skinnet är så segt att man inte kan bita av en tugga
- När skinnet väl går hål på så är det alltid under ett enormt splattande och man kan ge sig fan på att det hamnar grannen
- Oftast är korven dessutom galet varm, vilket gör att biten antingen spottas ut igen, eller att det sker en liten värmedans och akus viftande med händerna framför munnen som samtidigt gör ett fånigt OOOOOO-uttryck
- Ketchupen, alternativt senapen för dem som nu tycker om det, ringlar alltid av den hala korven - Har man liten mun får man knappast in bröd OCH korv i en och samma tugga
- Och för de som lyckas med det, så är det 98% av dem som ändå inte får in ketchupen/senapen, utan den plogas liksom av och stannar ute i mungiporna alternativt kinderna.
- En french one, där pluppar ju alltid såsen/dressingen ut hur man än biter.
- Tänk er allt ovan beskrivet, fast med en CHORIZO - som ju är dubbelt så tjock.    

Ja, tro´t eller ej, men jag är inte så förtjust i att köpa en korv på stan, har inte gjort det på säkert 15 år. Men hur vet jag då allt detta? Därför att två gånger om dagen går jag förbi korvgubben utanför Åhléns vid lunchtid, och jag har efter ett par missöden (läs krockar med korvätande människor) sett det mesta. Men framförallt har jag lärt mig köra slalom mellan hans kunder.

Over n out Dudes

Jaha, jag föll för det nya och ville gärna vara med och testa nya kortsystemet i Stockholms kollektivtrafik - SL access. Tanten bakom kassadisken föreslog ett rosa kort, men bara därför valde jag ett grönt.  

Kortet och jag blev kompisar och varje gång jag höll det över läsarna så tändes en grön okejlampa i spärrarna och jag fick passera. Riktigt smidigt att inte ens behöva ta ur kortet ut väskan alla gånger. Kanske lite tråkigt att jag flera gånger när jag klev på bussen var så fokuserad på att få den gröna okejlampan att jag glömde titta på den snälla busschauffören och ge honom/henne ett leende - såsom jag ju alltid har gjort.  

Jag har alltid förespråkat att biljettsystemet i Stockholm skall efterlikna det i Göteborg - med smidighet som nyckelord. Med liknande kort som man bara visar upp för en läsare någonstans i bussen/spårvagnen. Och nu är det alltså här.   Kortet och jag är kompisar som sagt. Det har fungerat jättebra och när jag bara haft tre dagar kvar på månadskortet har den gröna lampan förbytts till en orange. Än så länge har de ilskna röda dioderna inte skrattat åt mig.  

Men, det finns ju alltid ett men. Och det är hur bra kompis jag än är med själva kortet så är ju SL och jag i vanlig ordning i fejd med varandra.  

För det första - om systemet skall funka riktigt bra på bussarna (som det ex gör i Göteborg) så räcker det inte med en eller två läsare längst fram i bussen som alla påstigande måste passera. Då faller ju hela smidighetsgrejen om vi ändå inte får gå på bussarna i de bakre dörrarna och sköta våra biljetter själva. Där kammar systemet noll.  

För det andra - om jag inte har kvar kvittot när jag tankade på mitt månadskort så är det halvklurigt att hålla reda på när exakt kortet går ut. Visst lyser lamporna oranga när man har tre dagar kvar - men om man nu inte råkar åka buss eller tub dessa dagar och man missar dessa orangea dagar...då är man ju rökt när man väl sen ska åka.  

För det tredje - Accesskorten går än så länge bara att fylla på om man besöker SL-center. När jag skulle göra det sist såtog jag en nummerlapp, nummer 1012...räknaren vid kassan stod på 963. Ett skämt! Mellan alla kassar och svettiga ryggar ser jag då en uppenbarelse. En blå stor box där det står "Här kan du tanka på ditt accesskort".

Strålande tänker jag och ger snällt bort min nummerlapp till bättre behövande som kom efter mig. Jag reflekterade först över att det inte var någon kö till boxen och tyckte nog att det var lite underligt. Sen förstod jag. Väl framme fanns det fyra alternativ; köpa biljett, kolla saldo, ladda månadskort, och något mer som jag inte minns nu. Vilket av alternativen tror ni inte gick att välja? Precis - ladda månadskort. Funktionen var inte aktiverad ännu.  

I frustration och irritation ställer jag mig surt i den milslånga kön till pressbyrån för att köpa ett hederligt månadskort. Med magnetremsa, datum och en och annan grön okejlampa som tänds. Men jag vill ju ha mitt gröna "smartkort"....jag tror ju på det där systemet. Det behöver bara finslipas lite.

Det är inget skämt det här med babyboomen 2008.  

Som jag skrev i min "Lista" där runt nyår, så känner jag inte mindre än 20 personer som blivit föräldrer under 2008. Och där jag känner både mamman och pappan...så räknas de som en person. Helt galet.

Jag gjorde även en liten lista på namn och det är alltifrån Theo och Thea, till Smilla, Juni, Embla, Nike och Elliot. Det är namn som andas tvåtusental tycker jag. Namn har väl alltid betytt något för föräldrarna, men många av dessa känns så extra genomtänkta. Kanske för att jag känner föräldrarna, kanske för att jag varit med under graditeten och hört namndisussionerna.  

Mina egna favvonamn på barn har ändrats. Jag hade två namn, men ett av dem föll bort då exet valde att döpa sitt barn till det. Men jag har två namn, ett pojknamn och ett flicknamn....som säkert kommer hålla i sig till den dagen då lillbäbisen ligger där i famnen och det inte alls stämmer överens.  

Nåväl.  

Jag träffade tre av dessa bäbisar igår. Ett tvillingpar på 7 veckor och sen en liten liten skrutt på 4 veckor. Och ja...det går väl inte sticka under stol med att livmoden tog ett litet skutt inom mig. Men ja...den dagen kommer såsmåningom för mig. Får man hoppas. Jag tar i alla fall lite för givet att jag ska kunna bli med barn och att allt ska gå så bra. Men man vet ju aldrig. Jag hoppas. Men man vet ju aldrig.  

Om en vecka ska jag vara vittne. Bästaste och äldsta vännen gifter sig och jag får äran att vara ett av två vittnen. Det är stort. Otroligt stort. Och vackert. Och ännu vackrare blir liksom bilden när brudens mage dessutom putar i sjunde månaden. Tala om lycka.  

Over n out dudes

 Allting under tio grader är lika med svinkallt. Efter 10 minus märks det liksom ingen skillnad på kylan, det är bara svinkallt. Som i Bumerangnebulosan. Där är det jäkligt kallt. Har jag hört.  

Under mitt tandhackande i mellandagarna skakade jag fram att Norrland....dit vill jag inte flytta....där är det också kallt. Har jag hört.  

Den nordligaste destination jag någonsin haft är Åre, och då rustad för slalomskidor ett par dagar. Det går inte att jämföra med att man till vardags knatar runt på gatorna i full mundering. Skidkläder är en sak, vardagsjacka en annan. Har jag hört.  

Så fick jag då veta att kylan i Norrland är annorlunda. Norrut är kylan torrare, vilket gör den mer uthärdlig. Så även norrlänningar fryser när de kommer till Stockholm. Har jag hört.  

Flickvänsjackan är fortfarande inte inköpt. Men en extra fleece kan värma gott under kavajen. Snart sänker de priset på just den jackan jag vill ha. Då ska jag slippa frysa. Har jag hört.