Ögonblink

Vilka dagar jag haft. Borlänge och Peace and Love har bjudit på den i särklass bästa festival jag varit på. Detta trots att deltagarantalet översteg 42 000 pers!! Arrangemanget var väl genomtänkt, artisterna helt fantastiska och människorna uppsluppna, glada och alla var där av samma anledning - att ha ett par riktigt roliga dagar.

En snabbresumé av banden jag hann se

Onsdagen:
Mika - ingen jag lyssnar på till vardags - men vilken hjälte på scen! Jag hade kramp i vaderna efter att ha dansat mig igenom hela konserten. Sjukt bra drag i publiken.

Mikael Wiehe - han höll vad han lovade och levererade stämningsfulla visor och melodier. Rätt skönt att sitta i gräset och nynna med skåningen.

Thomas Di Leva - ett ufo har i vanlig ordning anlänt, men denna gång med skämmiga covers som han stolt presenterade "från sin nya skiva". Fantastiska låtar från legender som Michael Jacksson, Depeche Mode mfl slaktade han fullständigt. Och ja, vattenkannan var med på scen. Fy - vi gick.

Torsdagen:
Eliaz And the Wizzkids - en charmig ung man vi bodde granne med på arvikafestivalen för fyra år sen. De hade mognat, skaffat sig större publik och levererade pricksäkra melodier som fick publiken att både dansa och le.

Hoffmaestro & Chraa - oj oj oj , vilket drag! Ultrarytmiska, färgsprakande energiknippen som smittade av sig på hela publiken, Borlänge måste ha känt av ngn form av jordskalv under den här konserten.

Ane Brun - denna härliga singer/songwriter leverrerade också vad hon lovade. Lugnt och stilla i eftermiddagssolen, sittandes i skuggan på gräset. Mysig stämning och tonsäkert levererat.

Melissa Horn - ännu en tjej i samma genre som ovan. Scenen var nog lite för stor för henne, och publiken lite för stor. Hon gjorde sig bättre på den lilla scenen på Göte lejon i höstas. Hennes spröda, sköra röst som ju berör ända in i själen nådde inte fram över lite för stor grusplan.

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern - mja...det här var ju bara ett måste se för han är så galen. Och det var han. Kärvt, hest och lite halvbarkst - men underhållande i en halvtimme eller så.

Robyn - denna popdrottning som verkat hittat hem i ny gengre. Otroligt medryckande, energisk och snygg! Hennes nya skiva gjorde susen hos både ny och gammal publik och även här krampade vaderna på mig efter allt dansande.

Kent - Vad kan man säga. De är magiska. En skön blandning av gammalt och nytt - även om jag nog förväntat mig fler låtar från senaste skivan som släpptes förra veckan. Men ja...ett ord - magiskt!

Fredag
Kings of convenience - soft gung, perfekt att återigen sitta i gräset och lyssna på. Oerhört melodiskt och stämningsfullt.

Billy Talent - inga jag lyssnar på annars...men de var riktigt bra på scen och medryckande så det hette duga. De kan nog kvala in i Ipoden

Ingenting - I min ensamhet satt jag i skuggan under en björk och insöp denna underbara musik. Kanon med eftertänksamhet. OM jga inte missminner mig kommer de även till Arvika - då blir det favorit i repris!

Lily Allen - Jag hade högre förhoppningar och tyckte hon var väldigt intetsägande och tråkig på scen. Hon fick den största scenen, och med massor av publik, men personligen gick jag efter ett par låtar för att vare sig hon eller stämningen fångade mig. Tyvärr.

Name the pet - Att denna lilla lilla sparv till spngerska kan rocka loss så ordentligt! Underbart drag och energi trots att konserten var inomhus. De har gått åt det mer synthiga hållet - men jag tyckte det passade dem väl!

The Hives - Skramligt om man stod för långt utanför musiktriangeln från högtalarna. Men längre in i mitten blev skramlet till musik och Fagerstakillarna levererar vad de ska. Lite intetsägande dock =(

Europe - I all sin prakt - fast utan permanentat hår och med salig lycka över att stå på scenen igen. De verkade ha saknat det och gjorde en helt suverän spelning med bra blandning av gammalt och nytt. Självklart avslutade de med the final countdown. Synd att publikens sång överröstade gurans intro bara

D.A.D - Dessa gamla glamrocklegender! Galet kul att ha sett dem, och musikmässigt är de fantastiska. Melodiska, rytmiska och samspelta. Men danskan försvårade skämten, mellansnacket dog och bara en klasskiker på två timmars spelning kändes lite snopet.

Lördag
Sugarplum fairy - En överraskningsspelning annonserades under fredagen, bara 700 pers i publiken skulle få plats. Dessa små rockiga pojkar som förra året vann mitt musikhjärta fullkomligt överraskade positivt iår. En intim spelning, tuffare än tidigare och med nytt material som andades attityd och rock! Fantastiskt bra!

Adam Heldring - Upptäckte jag på förra årets Arvikafestival. Han spelade för en gles publik och var rätt intetsägande. Han är fortfarande intetsägande på scen, har svårt att få igång publiken, men vill väldigt gärna. Och materialet är riktigt riktigt bra och hans röst skrapigt unik. Jag fick en känsla av Josef Zachrisson (tidigare med i Winnerbäcks team) och DET mina vänner är riktigt bra betyg från min sida. Men en charmkurs skulle nog inte skada.

De Lyckliga Kompisarna - Dessa gamla garagepunklegender. Gamla har de blivit. Håret är klippta. Texterna lika obcena och humoristiska. Och jag kunde skrämmande många texter....En kul nostalgitripp och de levererade riktigt bra från största scenen med ett tätt publikhav.

Johnossi - Dssa hade jag verkligen sett fram emot. Höga förväntningar kan leda till hårt fall. Nu var deras fall inte så hårt - för de är tonsäkra, samspelta och musiken fantastisk. Men jag hade förväntat mig mer energi på scen. Känslan fanns där, och i vissa avseenden energin också. Vet inte om det var tekniska problem med gitarren stundom, men med långa pauser försvann energin. De får ett nytt försök på arvika :)

Amanda Jensen - Vilken musikdrottning! Nog för att jag höll på henne i Idoltävlingen när vad-var-det-hon-hette-nu-igen vann, men den här konserten var så löjligt löjligt bra! Raspigt, mjukt, kärvänligt och humoristiskt i en skön blandning av 20-tal och moderna toner. Ett ord - fantastiskt!!

Mando Diao - jag hann se andra halvan av konserten - och då kom alla favoritlåtar - i NY TAPPNING! Killarna gör det igen! Och igen och igen! Helt fantastisk känsla, underbart röj och spännande versioner på de kanske mest sönderspelade låtarna på radion.

John Fogerthy - Denna legend som man inte får missa när tillfälle ges. Han var bra, men det är inte min musik. Såg honom mest "bara-för-att", men med honom på scen blir det aldrig fel.

Shout out loud - Jag fann dem i våras, har knappt hunnit lyssna in mig, men stod lik förbannat där och sjöng med, log och dansade till underbara toner i sommarnatten. Blandad publik men med samma känsla i kroppen och blicken - det gick helt enkelt inte att stå still.

Jay Z - Ingen musik jag lyssnar på till vardags - men med en av världens största hiphop-stjärnor i landet så måste man ju vara där. Om festivalen hade 42 000 besökare, var minst 35 000 av dem på den här konserten. Coolt, tungt, skönt gung och snygga moves från såväl scen som från publik.

Oj oj, det blev visst en hel del band det här. Jag är SÅ nöjd, göad och riktigt schleten. Inte alkoholmässigt - för det hanns nästan inte med att inmundigas så mycket alkoholhaltiga drycker - men kroppsligt så sliter fyra dagars dans, dålig sömn och strålande sol.

Tack vänner för en underbar festival.

Det blir bättre

Jag vill ta den där magiska trollstaven och trolla fram mig ett halvår i tiden. Ett halvår framåt då allt inte känns så tungt. Ett halvår framåt då såret inte är fullt öppet och draken Katla står och spyr i det.

Det är så förbannad jävla tungt just nu.

Att ta gemensamt beslut att lämna varandra – trots att man tycker så mycket om den andre. För att inte skada mer. För att framtiden ska bli bättre för oss båda. För att våra totalt olika drömmar och visioner inte ska gå i kras. Att tillsammans ta det beslutet – så äckligt vuxet och nödvändigt. Så moget och övervägt. Men så förbannat jävla tråkigt, sorgset och ledsamt.

Jag somnar i tårar men hinner under natten glömma bort vad som är fel.
Så när jag vaknar är dagen först riktigt bra – tills klumpen i magen och sorgen i hjärtat knackar på och hånar mig.

Ena stunden känns det helt ok. Som att det är rätt beslut.
Andra stunder känns det som att himlen trillat ner och plattat till hjärtat.

Ena stunden är jag lugn och sansad – vet att det är det bästa för oss båda.
Och andra stunder drabbas jag av halv panik.

Men
Det blir väl bättre.
Det måste det bli.
Annars är allt det här för jävla gäves

Hej...
Det var en stund sen....
Jag tar mig inte tid att skriva så mycket längre. Trots att det antagligen skulle göra mig gott. Det är så många tankar i huvudet just nu. Många tankar som samlas och ska försöka samsas om utrymmet och känslorna.

Men jag har världens bästa vänner.
Tack och lov.

De lyssnar på tankarna när jag väl lyckas sätta dem i ord. Och bäst av allt så lyssnar de på tystnaden när jag inte får fram orden. 

För orden kommer alltmer sällan ur munnen. Jag som alltid tänkt mig själv som en öppen person som nästan vräker mig själv över vänner och okända. Så är det inte riktigt längre. Vet inte om jag blivit bränd - för att använda en sliten klyscha - men det tar lite längre tid innan jag lyckas samla tankarna och uttala dem i ord.

Jag aktar mig för vad jag säger till vem. Blottar inte mitt innersta på samma sätt som jag kanske alldeles för lättvindligt gjorde förr.

Men det behöver väl inte vara negativt...egentligen?

Så finns det guldkorn - stunder och vänner - när jag känner att jag själv glimmar till. Människor som tar fram det allra bästa hos mig. Sådana människor vill jag klona...eller trolla ned i miniatyrformat och stoppa i jackfickan...för att alltid ha med mig.

Abrakadabra.

Det är disigt ute.
Grått, blött och rätt trist.

Ungefär som mitt humör då.

Har hamnat i nån trist nedåtspiral där ingenting funkar, känns bra eller kul.
Då blir jag lättretlig, och stör mig på allt och alla.
Och då är det få som vill umgås eller prata med mig.
Och då blir jag surare, lite mer lättstött och ledsen.
Och så blir det ännu färre som kan tänka sig umgås.

Och så håller det på

Och världens sämsta sambo är jag också. Som puttrar, muttrar och kanske mest av allt bara gnäller.

Inte så konstigt att det blir knas då.

Kan någon vänlig själ sparka ut mig från den här dumma dumma cirkeln?

Vilken härlig helg. Och jobbig.

Valborg i fredags – och tänk vad viktigt det var när man var yngre att man var på rätt plats, med rätt personer, i rätt tid och med rätt dricka i ryggan. Det känns som evigheter sen. Valborg innebar min första fylla i alldeles för unga år. Knappt 12 år gammal raglade jag efter nån halv pava vin och hemmagjort mjöd runt i buskarna. Det var första gången jag rökte också. Halsbloss givetvis – för man ville ju inte vara nån mespuffare.

Ja jösses.

Och detta år var det lugnare än någonsin. Lite grill och de sista LOST-avsnitten och sen kallade kudden för två fredagströtta arbetare.

Lördagen bjöd på brunch med finaste A&A och Co som jag ska åka på Peace And Love med. Himla trevligt – både brunchen och sällskapet och faktumet att biljett till festivalen i Borlänge är inhandlad.

Direkt från brunchen till Enköping och trettioårspartaj. Massa blandat folk – de flesta har jag träffat tidigare och det var hur kul som helst. God mat, god dricka, härliga människor och småprat inpå småtimmarna. En fulländad skiva med andra ord. Dock ett men. Och även om jag inte brukar fokusera på det lilla tråkiga – så var det oundvikligt denna gång. Och känslan har hängt med ända fram till idag, och den kommer nog inte släppa i första taget heller – det vet jag ju.

Vi var 18 pers – 9 par. Och det enda paret som inte är föräldrar är Tman och jag. Inget fel i det, och inget konstigt att det är så mycket barn kring oss heller. Men ur mitt egoistiska perspektiv var det en riktig prövning. Det är ingen hemlighet att jag vill ha barn – helst igår. Och att då sitta hela kvällen och natten med 16 andra som inte hade något annat att prata om än deras ögonstenar – det blev för mycket helt enkelt. Jag blev tvungen att gå därifrån. Var nära att ta en cigg trots mitt totala tobaksuppehåll sen augusti förra året.

Jag missunnar dem inte deras barn eller familjelycka. Verkligen inte. Tvärtom. Men förbannade-jävla-skit-helvete vad jobbigt det är att sitta mitt i smeten ibland, utan att vara del i det. Inte för att jag inte kan tillföra något i samtalen om blöjor och konstiga upptåg – för jag har ju galet mycket barn omkring mig, utan för att jag sörjer så innerligt att jag själv inte är där.

Undrar när klockorna kommer synkas. Om de någonsin gör det.

Tick tack.

Jag gillar att hänga på söder. I barerna. På klubbarna. På torgen. I parkerna. Har alltid gillat det.

Inte för att jag är någon regelrätt söderböna med mystofflor, personliga second handfynd och rödvin och psykadelisk indiemusik på fredagsmenyn.

Eller ja…indiemusik är ju trevligt…. och rödvin är ju gott….tofflor kan vara skönt…. och mitt senaste inköp (cykeln) var ju faktiskt second hand….

Men…söderböna eller inte… jag och käre L var oerhört malplacerade igår. Vi äntrade Södra Teatern i hopp om kall öl och givande samtal och hamnade mitt i något som L refereade till som ”Söder när det är som sämst”.

Runt nio bjöds det upp till dans. Dragspel och dramatiska tangotoner. Vi satt kvar. Flinade lite åt den blandade färggranna skaran av ung och gammal som stuttade runt med tillsnörpta munnar.

En timme senare hade salen fyllts. Det skulle visst hända något på scen. Bohemerna framför oss verkade spända av förväntan och lyckades smitta av sig med lite nyfikenhet till oss i alla fall.

Det var tydligen en ”släppfest” för en bok där tangon spelade huvudrollen. Författaren – som titulerar sig som både doktorand, feminist,forskare, sociolog, författare, musiker och betänksam tangodansare inleder med orden ”Jag började dansa tango som en outtalad revolt mot intellektuellt arbete… och D-Ä-R försvann L och jag ut genom bakdörren. 

Fnittrande som de barndomsvänner vi är styrde vi kosan mot ett annat söder. Ett söder där vi kände oss mer hemma. Där inga tangotoner hördes på lång väg. Där ölen var ännu lite billigare och folket lite som vi. Eller vi lite mer som dem.

Mer öl åt folket

Jag blir sällan arg på människor. Visst kan irritation slippra igenom och en eller annan svordom. Men den starkaste känslan jag brukar känna inför någon som gör mig eller närstående ont är ”Stackars dig".

Jag tycker synd om den personen som måste trampa på andra för att framhäva sig själv.
Det är synd om den som inte är tillräckligt stark och säker i sig själv för att ta egna beslut och ha egna åsikter.
Och jag tycker så innerligt synd om den person som inte kan göra gott för en annan människa utan att manifestera sin egen vinning.

Stackars dessa människor med så små så små själar.

Det är det enda sättet jag kan hantera att människor är elaka, spydiga och dumma mot någon annan.
Det är synd om dem, som inte förstår bättre eller har mer vett.

Stackars di små

Måndag efter jobbets vårfest.
En riktigt trevlig tillställning blev det till slut. Får man säga det trots att man själv arrade det hela?

Nivån kändes lagom, stället mysigt, maten fantastiskt god, en bra inhyrd bartender (som visade sig vara en ballongkollegas son…)

Vi ramlade därifrån vid tvåtiden och tog det briljanta beslutet att köra en efterfest hos närmast boende kollega. Jag somnade sött sittandes på golvet med huvudet i snälla A´s knä. Då var det dags att ta sig hemåt.

Ett fylleprat dit, ett sms dit och sen blev det sängläge. Ända tills lördag kväll. Då började allting om med grillparty, whiskey och öl. Fast jag höll mig till mirakelmedlet pepto bismol - denna gudagåva från staterna som suddar bort allt vad illamående och upprörd mage heter. Helt ovärderligt för en makismage helt enkelt. Smakar som Jenka och har en galen amerikansk reklamkampanj>>

Men kvällen förflöt bra vid midnatt drog vi tjejer iväg på lite nattlig geocaching. Tre fnissande tjejer med varsin ficklampa i galet mörka skogar. Vi hade en specifik cache vi skulle ta via ett reflexspår – och det måste man ju göra på natten. Vi kände oss rätt modiga när vi stolpade rakt ut i skogen över stock och sten utan att bry oss om att leta efter stigar. Jag är glad att jag inte är mörkrädd – för det var riktigt kompakt mörker där mellan granarna.

Och söndagen fick snällt flyta iväg som den ville. Jag gav mig iväg och cyklade ett par mil, tog ett par cacher till i skogen och upplevde riktig nostalgi. Inte bara hela grejjen med att ta sig fram per cykel – utan jag hittade vägar och skogar där jag aldrig varit förut som påminde så oerhört mycket om min barndom. Jag blev nästan lite sorsgen mitt i all glädje över att jag vuxit upp.

Och idag hör jag alla historier från i fredags, gnuggar mig i ögat pga den sena timmen även igår och undrar vad som ska hända nu.

Mer kuligheter åt folket!