Karl

 

…ett gammalt nordiskt mansnamn som är identiskt med substantivet karl (fri man)

Och just en sådan karl skulle jag vilja träffa.

Någon som är fri
...i bemärkelsen singel
...i bemärkelsen frisinnad
...i bemärkelsen självständig
...i bemärkelsen öppen

Men tänk vad svårt det ska vara.

Någon stämmer jäkligt bra på papperet – men känslan saknas
Någon annan hade barn
Nån matchar allt enligt ovan – men är ringmärkt
Nån annan matchar ännu mer – men är upptagen

Det är klart att alla finfina karlar jag möter här och var i livet är upptagna.

Jag har i och för sig ingen brådska med att träffa någon. Desperationen är lång borta än så länge. Men tänk vad trevligt det vore med någon att drälla kärlek över.  Jag har ju så väldans mycket av just den varan.


Tänkta tankar

Tanken räknas. 

Senaste tiden har jag tankat såväl bilar och spolarvätska som batterier och sömn.
Jag behövde det.

Jag behövde komma ut från kontoret en stund och känna hur det är att uppskatta jobbet, och sakna människorna. Tre dagar räckte. Sen tyckte både jag och mina händer att det fick vara nog med gnossande och putsande på menyskyltar, pumpar och bake-off-ugnar. Statoil imponerade på mig. Med rutiner, smidighet, serviceanda och härliga människor. Inte hade jag tänkt tanken innan jag kom dit att det skulle vara så fullservat. 

Och under mina timmar i frys- och kylrummet hann jag tänka andra tankar än bensintankar. Hjärnan pumpade idéer och energi till vanliga jobbet. Saknad hann jag känna. Och längtan tillbaka. Det var nyttigt. 

I helgen har jag lyckats tanka sömn ordentligt mycket. Och det gör så oerhört mycket. Att få drömma lite igen - och uppleva lite nattliga tankar. Det fyllde på även energireserven lite. 

Jag vet ju att jag har fullt schema nästan jämt. Träffar människor hit och dit, nya som gamla och folk undrar hur jag orkar. Men jag orkar ju just precis därför. De jag träffar är mina batterier, mina energikällor. De ger mig SÅ mycket. Mer än om jag skulle sitta ensam hemma en kväll. Ensamheten är jag förvisso inte rädd för längre, den vet jag att jag kan hantera. Men jag behöver inte tycka om den för det. 

Och nu sitter jag här och klappar mig själv på axeln. De små små små energitjuvarna här i hemmet som tidigare stulit mina tankar har jag idag eliminerat. Sladdar är undangömda. Grovsopor slängda. Förråden påfyllda. Handtagen jag irriterat mig på så länge ditskruvade. Kattens grejjer lagade. Matlådeskåpet rensat. Innergården städad med föreningen. Ny tandborde inhandlad. Köksbordet åtdraget. Blommorna ansade och vattnade. Räkningar betalda. Lampor bytta. Tvätten vikt. Panten pantad. Skulder betalade. Biljetter bokade. Uteplatsen städad. Grillen undanplockad. 

Jag är nöjd. 

Förutom detta har jag även hunnit med afterwork, geocaching, långt samtal på Donken och en herrans massa mail, telefonsamtal samt räddat katten från att brinna upp...

Jag är nöjd. 
Och det är en så sjukt skön känsla att känna. 

Och tanken på vad som komma skall i form av dejter, resa, konserter och annat - ger ännu mer energi!

Nöjd!

Over n out

Rörigheten

Rörigt värre.

På jobbet. Många hattar att ha på sig och byta emellan. Många roller att lära sig, skapa och sätta rutiner för. Många nya grejjer att ta hand om. Men rörigt kul.

Hemmet. Sladdar kors och tvärs. Fula hål i väggen. Blommorna hänger. Jeansen kvar på golvet precis som när jag klev ur dem. En gaffel här, ett glas där, men inget i diskmaskinen. Rörigt hemtrevligt är enda försvaret?

I telefonen. Mess hit. Möte dit. Dejt hit. Samtal dit. Orkar inte prata. Vill prata. Vill inte ses. Orkar inte ses. Hoppas på svar. Dåligt samvete. Press. Fel nummer. Rörig oröra.

I själen. Djupa samtal. Nervösa dejter. Många skrivna mail.  Hur beter man sig? Omvända känslor. Inga känslor. Närkontakt. Signaler. Singel? Krav och önskan. Verklighet och annan verklighet. Besvikelse. Förväntan. Rörigt härligt.

Orden

Orden förgyller min dag.

De skrivna.
De outtalade.
De sjungna.
De sagda.
De viskade. 
De jag känner - inom mig.

Och jag blir så glad.

Ett "hej" från en person - kan skapa The butterfly effect i mig
Ett "puss" från en annan - får mig att fånle hela dagen
Ett "vännen" från en tredje - gör mig nostalgisk
Ett "fina du" - gör mig varm
Ett "lol" - får mig att skratta
Ett "godnatt" - skrämmer bort mina mardrömmar
Ett "god morgon" - kan göra hela min dag.

Mer ord åt folket.
Framförallt de där hejjen som kan rubba världen för en stund.
Mer sånt.

Over n out dudes.

Närhet

Jag behöver närhet.
Punkt.
Så är det.
Mental närhet.
Fysisk närhet.
Logisk närhet.
Psykiskt närhet.
Närvaro.
Härvaro.
Av mig själv.
AV andra.
Är det konstigt?
Enligt mig är det ett av de grundläggande behoven.
Maslow har fanimej rätt.



Tålamod

Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall.

Jag är inte så bra på det där. Jag vill ju att allt ska hända, och kännas, direkt. Här och nu! På en gång. Känslosvall - det är ju liksom mitt förstanamn.

Å andra sidan kan jag sitta timtals med småsmåsmåsmå mosaikbitar och pilla för att få till DET DÄR. Utan att ens bli irriterad över att någon sparkar till det eller att det tar tid att limklutta tretusenfyrahundraåttiosju mosaikbitar a 5x5 millimeter stora. Ett bibehållet lugn.

Men nu....ett tålamod inför min egen kropp och själ. Allt behöver inte hända på en och samma gång. Jag är ju inte stressad över livet. Och det stör mig lite. Att jag inte bara kan vara i stunden och låta saker bero.
All we need is just a little patience

I´ve been waling the streets at night
Just trying to get it right
Hard to see with so many around
You know I don´t lite Being stuck in the crowd
And the streets don´t change
But baby the name
I ain´t got time for the game
´cause I need you


Känslan

Känslan av att dra ett djupt andetag som doftar nyregnad asfalt. Att titta upp på en åskblå himmel och se solen reflektera i fåglarna där uppe. Att njuta av huvudstaden i kvällens ljus. Då är känslan levande.

 

Känslan av att totalt uppfyllas av tonerna från en skicklig musiker och sångare. Att känna bröstkorgen vibrera av basgångerna. Att ohört sjunga med i refrängerna, känna gunget från publiken. Att vilja lägga sig ner och gråta för det är så smärtsamt. Att le av beundran och glädje. Då är känslan uppfylld.

 

Känslan av att hjärtat pumpar. Dunket i bröstet. I öronen. Glöden på kinderna och i ögonen. Att ta i och känna att kroppen responderar. Att känna att det finns mer energi och sedan utmattat hämta andan. Då är känslan energi.

 

Känslan av att vara omtyckt. Ett sms på morgonen. En kram på dagen. Ett mail på kvällen. En tanke på natten. En beröring av kärlek. En klapp av vänskap. Ett samtal av tröst. En diskussion av lust. Då är känslan behövd.

 

Känslan av nervositet. Något nytt, spännande. Som får kroppen att spritta. Som häver upp fötterna på tå. Som skapar fjärilslarver som killar och en koncentration. Att känna känslan av att kasta sig utför – utan att veta vart man landar. Då är känslan spänning.

 

Känslan av kunskap. Att veta att man är en känslomänniska. Att älska sina och andras känslor. Att våga visa dem. Då är känslan…känsla!

 

 


Upp o ner - stort och smått

Upp är det när::
- Veckan avslutas med vin och bra prat
- När "det-där-pratet" äntligen äger rum i en relation
- När det finns lite hopp om en framtid i en relation
- När nyfikenheten driver en till att göra saker man aldrig vågat tidigare
- Solen lyser på morgonen
- Cykeln rullar fort
- Det vanliga träningspasset börjar kännas bekvämt - för då är det dags att öka
- Mailen trillar in och får en att le
- Dagarna rullar på fort fort
- En till synes omöjlig geocache erövras
- Helgen är full av planer - mest hela tiden
- Mat och träning går finemangens


Ner är det när::
- Jag känner att timmarna inte räcker till för allt jag vill göra
- Pengarna rullar ut lite för fort
- Flygningarna bli inställda
- Vänner inte riktigt finns där
- Man blir dissad
- Cykelns kedja skuttar av i en uppförsbacke
- Man inte kan utröna en persons civilstatus
- Begäret efter ostbågar är sjukligt stort - och alla butiker inom en mils radie är stängda
- Man känner sig lite ensam och tråkig


Så - de jämnar väl ut varandra?

Biljettfrossa

Jag vet inte, men jag verkar lida av någon form av biljettfrossa.
En köpt biljett vittnar om att något kul skall ske. Något man ser fram emot. Något man betalar pengar för. 

I dagarna köptes biljetter till Spanien, en vecka till solkusten med finaste Å. Vi har regan googlat runt och konstaterat att pool finns i området, det är ett par hundra meter till stranden med 8 km strandpromenad och att marknaden på tisdagar får man inte missa.

På jobbet ligger biljetter till morgondagens konsert och bränner. Heta som attan om du frågar mig. Favoritbandet LIVE har ju tagit en liten time-out (eller var det ett breakdown kanske) och sångaren har gjort en soloplatta. Han kommer nu till Sverige och givetvis måste jag vara där och skråla ikapp!

Spinningbiljett inför arlamorgonens pass är bokad. Nog för att jag cyklade till och från jobbet idag med livet som insats...men ett spinningpass känns ändå rätt!

Mer konsertbiljetter vankas...Johnossi för tredje gången denna turné måste jag ju bara se. Biljetter bokas senare i veckan! Denna musik! Underbart vad den kan göra med humöret och själen!

Jag har hittat min biljett in i dejtingvärlden också. Betalt och klart. Öppna ögon. Prestigelöst. Redan nu är det faktiskt riktigt kul med de kontakter jag lyckats knyta.

Och mer då? Biljett till himlen - kan man köpa en sån? Eller räcker det att vara en god människa?

Over n out - för nu kasserar jag in min biljett hos John Blund

Förändring

Förändringen vindar stormar runt mitt huvud.
Och jag älskar det.

Kolhydraternas icke-existerande i min kropp gör susen. Psykiskt eller fysiskt skiter jag i. Men det känns bra. Och går riktigt bra. Har inget sötsug alls och den oformliga klumpen till kropp jag har verkar må bättre. Inte lika ont. Inte lika stel. Inte lika plöffsig. Det känns bra. Och anmälan till Vasaloppet - följt av alla andra klassikerlopp ligger och lurar runt hörnet.

Flåset
har hängt med helt ok under sommaren. Jag testkörde andningen, knät och kroppen i måndags och den svarade med sedvanlig tomatröd färg i ansiktet, träningsvärk och allmän tröttskön känsla. Precis som sig bör med andra ord. Knät är det enda som protesterar - men det är ju inte så konstigt....jag menar....vem vill bli väckt ur sitt ide?

Hemmet
mitt är även det en oformlig massa i dagsläget. Kartonger. Kassar. Urplockade skåp. J hämtar sina grejjer i helgen. Sen är lägenheten min, min och återigen bara min! Nya möbler är köpta. Ny tv+ljud. En vägg ska sättas om. Och allt ska inom närtid andas ÖGONBLINK igen. Superego ska jag vara faktiskt.

Jobbet
. Den största förändringen. Någonsin. Inte bara under min tid på "företaget". Utan någonsin i mitt liv. Jag kommer kliva upp och bli adminchef. Till en början ett mammavik. Men minst 1 år blir det ju. Med jordens bästa grupp att leda. Jag är stolt, tacksam, nöjd och skitnervös.

Boysen.
Han. Den där. Just för mig. Han finns där ute. Jag vet det. Jag är inte stressad över att hitta honom. Känner mig inte ensam eller bitter. Tvärtom. Full av tillförsikt och förväntan.

Det här kommer bli en kul höst.
Jag gillar den redan.

---->punkt<----

Jag har kommit till en punkt i livet - när andra människor satt en massa punkter för mig.

Relationer som knappt var påbörjade - avslutades .
Tankar knappt tänkta - fick inget mer gehör.
Känslor så där försiktigt pirrande viskandes - förlorade sin röst.
Samtalsämnen knappt berörda - återgick i vila.
Punkt. Och sen versal. Det ska väl betyda något nytt och bra? 

Hittills har varenda punkt bara mynnat ut i besvikelse och minussaldo på må-bra-kontot. 
Jag ville inte att vissa delar av den här sommaren skulle ta slut. Nu är det köldbett i vinden, hösten är på intåg och visst stressar det en aning.

De punkter jag själv har satt är en helt annan sak. Där har jag till och med målat en anfang för att börja det nya kapitlet. Vissa saker vill jag bara ska ta slut - så att det nya kan börja. Med kraft.

Några av mina anfanger stavas jobb. Hem. Relationer. Kost. Träning.

Nytt. Nytt. Nytt.

Jag tänker fokusera på mina fina versaler och anfanger. Och inte de där punkterna som ligger bakom mig. Framförallt inte de som någon annan satt åt mig.

Framåt.
Med kraft.


Ett kärt återseende

Det är som att återse en gammal vän varje gång. Han håller vad han lovar. Berättar det senaste som hänt i hans liv. Lyssnar på mina berättelser och förstår och tolkar dem precis som jag känner. En kär vän. Ett kärt återseende. 

I ett par decimeter gyttja sågs vi, han och jag. Regnet hade smattrat på bra under eftermiddagen men lagom till vi skulle sätta oss och ner och prata och uppdatera varandra höll det upp. Som på given signal. Luften omkring oss blev som elektrisk för varje minut som gick, för varje minne han så gärna ville berätta. Egentligen kunde jag redan alla dessa minnen, han berättar dem varje gång, men det tillkommer en ny nyans varje gång som gör att jag aldrig tappar koncentrationen. 

Jag fick knappt en syl i vädret, men kunde stämma in i många av känslorna han förtäljde. Jag skrattade. Och jag grät när hans första ord i sorgesången nådde mina öron. Axlarna mina skakade, ville inte att någon skulle se, allra minst han. Men en varm kram från oväntat håll höll mig uppe.
Han försökte gå flera gånger, men menade att det var något som höll honom kvar. Något han glömt att säga. Två gånger kom han tillbaka, och det var då himlen öppnade sig igen. I ett fullständigt vattenkaos ackompanjerat av elektriska blixtrar kom han tillbaka för att säga det där han tidigare glömt.

Att han var ledsen att hans sorgesång bekom mig så, att han tackade mig för att jag hade tid, att jag skulle komma ihåg honom. Och när vi kramades farväl den tokregniga natten viskar han sin bekännelse - att han får liksom ingen ordning på sig själv.

Ögonblick

Ögonblick. Ett i sänder. Är det enda vi med säkerhet vet att vi har.

Så jag fångar dem. Låter mig svepas med i stunden – just här och nu. Nu känns det viktigare än någonsin i mitt liv.

Hamnade på Skogskyrkogården idag. I lugnets grönska. Med rådjur som enda åskådare mellan gravarna. Ett par svalkande droppar från askgrå himmel. Ett begravningsfölje mellan tallarna. Ordet oberörd upphör existera.

Och så blev mina ögonblick i livet - det jag lever precis just nu - än viktigare. Och det är så jag har gjort hela sommaren. Fångat dem. Fångat ögonblicken som betytt något, öppnat hjärteasken och varsamt lagt ned de små små händelserna där. Att minnas. Att skratta eller gråta åt. Att plocka fram från hjärteasken den där novemberdagen.  Att känna för.

Ögonblicket med vänner på Ålands röda klippor med Bowmore som sällskap, då förståelsens mynt klirrade till, då allt förläts och förgäts och jag vann tillbaka en vän.
Ögonblicket på uteplatsen, under ljusen och i doften av kräftor. 
Ögonblicket då själen berättade för mig hur den egentligen tänkte.
Ögonblicket när insikten att min intuition hela tiden varit rätt. Som en jävla käftsmäll. 
Ögonblicket av ömsesidigt förtroende mellan kollegor och vänner.
Ögonblicket av beslutsamhet.
Ögonblicket av förståelse för vad som inte känns rätt.
Ögonblicket av bottenlös kärlek från änglarna.
Ögonblicket då allt ställdes på sin spets.
Ögonblicket då första tonerna från hjärtemusiken når örat.

Jag inser efterhand, att alla dessa ögonblick handlar om insikt. I mig själv - i min situation. Och i mina nära och kära. Som stöttat. Hjälpt. De andra räknar jag inte.

Mina ögonblick av insikt.

 


Saker försvinner

Mjahopp....alldeles snart går min finfina TV ut genom dörren...i sällskap med surroundsystemet....ps3:an och dvd:n.

Kanske skulle jag råka spilla lite oboy i nån fläkt innan dess?

Ängeln och djävulen på varsin axel har haft högljudda diskussioner idag om rätt och fel, hämnd och synd. Och i vanlig ordning så vinner ängeln. Klart jag inte ska hälla oboy i förstärkaren....klart att alla sladdar ska åka med...även de snordyra hdmi-kablarna. Klart att det är så.

Jag intalar mig att de är nyttjade och nötta. Och allt nytt som jag kommer svettas blod med kommer att vara finare, blankare och lukta nytt. Nya teknikprylar luktar så speciellt när man drar igång dem första gången. Det ser jag fram emot.

Men hur lätt är det att köpa ny TV om man inte har bil? Och inte litar på onlineshopparnas förmåga att leverera grejjerna hela och fungerande.

Aja....I-landsproblem.
Ganska angenäma sådana ändå.

Och såsmåningom tultar den stora sängen ut genom dörren också. Och mediabänken. Och vitrinskåpet.
Vad som blir kvar?
Allt annat!

Over n out

Gutfeel

Jag är en vän av magkänsla. Jag litar nämligen alltid på min och följer snarare den än framförallt hjärnan. 
Jag litar på den - att den de facto kan leda mig rätt.

Och jag uppmanar andra att känna med magen och hjärtat, för de har mer kommunikation med varandra än hjärta och hjärna. Tro mig, jag kan vetenskapligt bevisa det efter alla dessa år av konstant heart-gut-map.

Och googlar man gutfeel - svenska sidor - ligger min blogg på första sidan....som sjua....mitt lyckotal..det var...annorlunda...och romantiker och skrockfull som jag är känns det som att just idag betyder det faktiskt något.

Och den här sommaren har jag uppmanat människor i min indirekta - och direkta - närhet att gå på magkänslan. I hopp och tro om att den kommer leda dem rätt. Och i tre fall av fyra har det lett till att personerna valt bort mig. Vilken bra kombo!

Å ena sidan - vad bra! De gjorde som jag sa!
Å andra sidan - va fan! Min magkänsla var ju bra!

Urs, att bli bortvald är aldrig kul. Inte när man sett fram emot att ses.

Men - den här sommaren har handlat enbart om energi och vad som ger positiv energi. Vad som ger MIG - egot - positiv energi. Och jag lägger inte ner mer tid och energi på ovanstående än detta.

Magkänslan idag är god. Jag är på bra humör - trots att det är sista semesterdagen. Trots att jag inte riktigt vet vad jag kommer jobba med i höst. Trots att det är lite halvgalet på sina håll. Trots all osäkerhet - så är magkänslan god. Allt löser sig. Jag vet ju det. Och det är rätt skönt att luta sig tillbaka och lita på det.

Det är så man orkar.
Det är så jag orkar.


Over n out dudes






Himlen gråter

Himlen gråter. Fullkomligt kräks ur sig allt den samlat upp under sommaren. Och jag sitter och tittar på vattnet. Eller snarare lyssnar kanske. Dropparna träffar lite allt möjligt och det blir som en vemodig melodi. Ljusen i lyktorna är bytta och tända på nytt - här kan jag sitta hela natten.

Vemodigt är faktiskt vad det känns just nu. Den här veckan har varit riktigt bra, på riktigt. Men det är som med allt annat när man börjar ana ett slut. Regnet gör att jag anar ett slut på sommaren. Och på måndag börjar allvaret igen. Jag både vill och inte vill.

Den här sommaren har varit jättekonstig, och jättebra. Det är första sommaren - i vuxen ålder någonsin -  som jag varit singel. Det har gjort mig ego - så jag har bara gjort saker jag själv velat. Bara träffat folk med rätt energi och inställning. Bara gjort saker jag velat. Inte kompromissat. Fått testa hur det är att vara lite mer ego än vanligt. Och det har varit riktigt lärorikt. Jag behövde den här sommaren själv.

Men idag, just denna regniga torsdag, känns det förbannat tomt i hjärtat. För vad är en konsert om man inte har någon att dela den med? Vad är ett minne om det bara är jag själv som minns det? Vad är en sommar om man inte har någon som kan klia myggbetten på ryggen?

Kanske är det regnet som gör mig vemodig kanske är det tomheten som blir när man efter flera dagars sällskap är ensam kvar.

Avslut och avsked är svåra. Jobbiga. I stort och smått. Att säga hejdå till de ljumma nätterna som viskat hemligheter. Att säga hejdå till soluppgångarnas samtal. Att säga hejdå till värmen i själen bredvid.

Vemodigt och jobbigt.
Men man får ha såna här dagar också.
Och det går över. Ska bara smälta och älta alla dessa känslor.

Fröken duktig

Fröken duktig klappar sig själv på axeln. Flera gånger idag.

1) Sov ut riktigt länge - hade tom stängt ljudet på mobilen under natten - klapp klapp

2) Cyklade till finaste Å och åt lunch - klapp klapp

3) Svängde förbi ICA på vägen hem för att köpa ny innerslang till bakdäcket - eftersom jag på vägen till Å insett att pyspunkan var värre än befarat. Köpte även sorteringsattiraljer så det kan bli ordning på vissa prylar här hemma - klapp klapp

4) Meckar med cykeln och byter innerslang. Det enda som tog tid var att förstå hur den nya cykelpumpen med alla attiraljer funkade. Får kläm på det och klämmer dit däcket igen - klapp klapp

5) När jag ändå var igång fick cykeln vård för sliten sadel, slappa växel- och bromsvajrar samt kuggrengöring och ett ordentligt kok smörj - klapp klapp


6) När alla verktyg ändå var upplockade och verktygslådan helt i kaos - passade jag på att städa den, sortera muttrar, skruva, spikar och allehanda ting - nu hittar man allt på några sekunder - klapp klapp

7) Och när ändå uteplatsen såg ut som den gjorde efter cykelmecket....så kunde den också få sig en omgång av trasan, kvasten och min varma pyntar-hand - klapp klapp

Och klockan är inte ens fyra. Jag älskar sådana här dagar. Och bara en energidryck dessutom - klapp klapp.

Nu väntar lite renskrivning av geocacher och planering av kommande dagar. Nu är ju cykeln glad igen, så en långtur imorrn kanske vore nåt.

Over n out dudes

Tänka, tanka

Det är mycket tankar som florerar just nu. I och kring mitt huvud. Det blir mycket tänka.


Men jag orkar inte älta. Min energi ska gå till annat...såsom den delvis gjort de senaste dagarna...till sol, vänner, vänner, vänner, vänner, vänner, änglar, bad, god mat, och sa jag vänner?
Nu har jag gjort min del. Jag har gjort mer än så i den här separationen. Så nu tänker jag lägga det på hyllan en stund. Låta det infekterade såret vila och lufta en stund utan att jag är där och pillar varje dag.
Och jag tänker inte låta det här stjäla så mycket energi från mig längre nu. Nu har jag gjort min del så långt jag kan. Nu ligger bollen på andra planhalvan. Skönt.
Jag menar....jag har ju massor av spännande kvar på den här semestern att göra. Mer folk. Mer folk och mer folk.
Det har varit en lite konstig semester, eftersom jag ju varit ensam hela semestern, fast haft sällskap i stort sett varje dag. Vänner, familj och extrafamilj. Det här är den bästa semestern på länge!
Och idag, efter en total urdränering, åkte jag till mitt happyplace och tankade kärlen och energi. Mina guddöttrar som kramar omkull mig när jag kommer. Det ger energi.
Från och med nu ska jag bara omge mig av energigivande människor :) Vilken tur att det bara är sådana som läser här.
Kram på er

Bajsorvar

Tjoho vad det svänger...jag som fortfarande ville leva i lyckan efter festivaler och umgänge med fantastiskt folk. Jag som så gärna ville fortsätta att leva rövare om nätterna. Jag som så gärna ville fortsätta de fina konversationerna via sms.


Åsså ballar mobilen ur totalt.  Först nu inser jag hur beroende jag är av att alltid kunna bli nådd, att alltid kunna nå andra.


Bilder och sånt är ingen fara, de ligger ju på minneskortet....men dessa sms....och telefonnummer....de där nya fina numren som glänste så fint. Borta.


Så nu är jag sur.
Jättesur faktiskt.


Så sur att jag inte ens iddes åka till stranden i goda vänners lag.


Istället tog jag ut min ilska i spåret (tjoho vad länge sen det var) samt på Clas Ohlson-shopping.


Bara det är ju tragiskt. Att jag strosade runt på Claes Olsson i hopp om att kunna köpa mig lite glädje.


Det slutade med att jag köpte en äggklocka, rakblad, påsar och flyttkartonger. Så nu ska jag ta ut min resterande frustration över J´s alla grejjer här hemma som fortfarande inte är packade. Så nu gör jag det.


Och ber samtidigt en stilla bön att siffrorna 4 och 6 magiskt ska börja funka på luren....för då kan jag slå pinkoden....och då kan jag komma in i telefonen....och komma åt de däriga som jag saknar så just nu.




Förresten...hur öppnar man i Iphone för att nyta sim-kort....den är ju helt jäkla inbrottssäker....


Over n out
/Surpuppan

Tom - och full

I mitt nästa liv ska jag bli en festival. Eller mitt nästa jobb kanske ska relatera till det i alla fall. Är nyss hemkommen från sommarens andra festival - Arvika.

I vanlig ordning känner jag mig så oerhört tom när jag kommer hem från en sådan här tillställning. Man lever tätt ihop med campingkompisarna och har alltid nytt och gammalt folk omkring sig. Att då komma hem till en tom lägenhet med en katt som enda sällskap - det känns tom helt enkelt.
Men samtidigt är jag full... Ser inte nyktert på allting ännu. Men är full av minnen, skratt, nya relationer av alla de olika slag man kan tänka sig. Festivalmänniskor är ett speciellt folk. Och alltid träffar man ett gäng som stannar kvar i hjärtat.


Jag hade inte riktigt lika stort fokus på musiken under den här festivalen faktiskt....eller ja, det var inte samma ping-pong-liknande mönster i alla fall som jag hade i Borlänge. Men några korta rader om varje band ska vi väl kunna plita ned.


Johnossi
Mycket mer energi än senast. Tajt och tufft. Publiken var mer på än i Borlänge så det blev ett riktigt bra tryck. Scenen/tältet och storleken passade dem bättre här i Arvika!


Regina Spektor
Soft, rent och mjukt sitta-i-gräset-och-mysa. Tung konsert iofs då de genomförde den med sorg i hjärtat efter att deras cellist avlidit 9 dagar tidigare. Tungt och svart, men bra och känsligt. Fast...fortfarande...intimiteten saknades pga Vintergatan - största scenen.


Robyn

Hon är fantastisk. Spelade på scen 2 storleksmässigt och innan hon ens kommit på plats kändes trycket från publiken i tältet. Hon är en energisk explosion på scen. Utan mellansnack och med galet bra versioner på några av de äldre låtarna. Man kan inte bli annat än kär - och lycklig!


Kent

Förvånandsvärt lite folk, vilket gjorde att man kom långt fram och fortfarande kunde andas. De var magiska - mer än någonsin. Jag fick samma känsla som på Stadion för ett par år sen - när de hade en form av avslutningskonsert för deras lilla upphåll (när Berg blev pappa) De var så otroligt tajta, och Jocke Berg så avslappnad, cool och energisk på samma gång. En sjukt bra setlist med skön blandning av gammalt, halvnytt och nytt och som grädden på moset fick vi höra både 747 som avslut i första "akten" OCH Mannen i den vita hatten som totalt avslut. Jag erkänner - jag bölade som en tonåring. Inte för en olycklig kärlek till Jocke Berg eller något...utan för att det gjorde så förbannat ont i hjärtat att känna allt det där de sjunger om. Då tycker jag de har lyckats.


Hästpojken

Nytt i mina öron för i år, en skön blandning av Broder Daniel och Bad cash quartet....konserten är lätt och glad och samtidigt tung och lite vemodig gitarrpop på göteborska. Men jag gillar det. Som attan. Låten gitarrer och bas, trummor och hat är fantastisk. Kul att ha sett dem - även om kroppsspråket kanske lämnar lite väl mycket att önska.


Name the pet
Elektropop när det är riktigt bra. Debutalbumet är inte så gammalt - och jättemycket material finns ännu inte. Men spalningen inomhus på Orion var lika energisk och medryckande som på P&L. Det dröjer inte länge innan den här vråltuffa, svartsotade tjejen kommer stå på de större scenerna.


VNV Nation
Såg dem för fyra år sen, då inte lika imponerad, eller ens inlyssnad. Nu levererade de alla mina favoritlåtar....såväl lugna som upptempo...mycket trummaskiner och synth men det håller! Hela vägen! Jag själv sprang mellan scenen och vip-avdelningen 100 meter bort och ömsom lyssnade genom staketet och ömsom såg dem. Men toknöjd. Tack för Belowed och Illusion!


Familjen
Trummor, bas, skåningar, tokdansande publik som gärna körde allsång. Inga jag lyssnat på så mkt innan, men kul att ha sett...eller jag menar...upplevt! För det här är en upplevelse mer än en syn!


In Flames
Planen var inte att se dessa....men med en kall öl i VIP-området - på bra avstånd för att se alla coola eld- och ljuseffekter över Arvikaskogarna var det riktigt riktigt riktigt bra! Mycket bättre än väntat. Hårt, tufft, tajt! I like.


Miike Snow
I sina vita masker bjuder de upp. Jag och sällskapet dansade glatt. Övriga publiken var lite lätt sömniga dock. Galet bra ljud, snygga stämmor, men taket lyfte kanske aldrig riktigt ändå. Kanske skulle de spelat lite tidigare än 01.00 festivalens andra dag?


Shout out louds
Jag talade varmt om dem efter P&L - men detta framförande var tröttsamt, likgiltigt och stagecrew hade det jobbigt. Riktigt synd. Scenen kändes också alldeles för stor för dem (samma scen som Kent/In Flames osv) Sen hade de ingen som helst hjälp av vädret heller. Regn och lera. Men det spelar ingen roll - de är där för att leverera, och de gjorde de inte.


Volbeat
Oj, vad många låtar jag kände igen. Och från bästa platsen på VIP-läktaren i gott sällskap blev den här konserten riktigt bra. Tunga riff, mycket metal med inslag av Jonny Casch (glimrande!) och ett publikhav med händer och fingrar i luften gjorde denna konsert minnesvärd!


Och nu hänger tältet på tork efter konstant skyfall hela lördagen. Kläderna är upptvättade och ihopvikta. Sovsäcken luftad och ihoppackad. Bilderna uppladdade på fejjan. Det enda som kvarstår är minnena. Fantastiska minnen. Mer eller mindre luddiga beroende på dag och mängd alkoholhaltiga drycker.
Men som sagt - jag ska BLI en festival. Fylld av ögonblink till folket.


Klicka för att få större bild
Kent - i all sin prakt

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0