Tick, tack

Vilken härlig helg. Och jobbig.

Valborg i fredags – och tänk vad viktigt det var när man var yngre att man var på rätt plats, med rätt personer, i rätt tid och med rätt dricka i ryggan. Det känns som evigheter sen. Valborg innebar min första fylla i alldeles för unga år. Knappt 12 år gammal raglade jag efter nån halv pava vin och hemmagjort mjöd runt i buskarna. Det var första gången jag rökte också. Halsbloss givetvis – för man ville ju inte vara nån mespuffare.

Ja jösses.

Och detta år var det lugnare än någonsin. Lite grill och de sista LOST-avsnitten och sen kallade kudden för två fredagströtta arbetare.

Lördagen bjöd på brunch med finaste A&A och Co som jag ska åka på Peace And Love med. Himla trevligt – både brunchen och sällskapet och faktumet att biljett till festivalen i Borlänge är inhandlad.

Direkt från brunchen till Enköping och trettioårspartaj. Massa blandat folk – de flesta har jag träffat tidigare och det var hur kul som helst. God mat, god dricka, härliga människor och småprat inpå småtimmarna. En fulländad skiva med andra ord. Dock ett men. Och även om jag inte brukar fokusera på det lilla tråkiga – så var det oundvikligt denna gång. Och känslan har hängt med ända fram till idag, och den kommer nog inte släppa i första taget heller – det vet jag ju.

Vi var 18 pers – 9 par. Och det enda paret som inte är föräldrar är Tman och jag. Inget fel i det, och inget konstigt att det är så mycket barn kring oss heller. Men ur mitt egoistiska perspektiv var det en riktig prövning. Det är ingen hemlighet att jag vill ha barn – helst igår. Och att då sitta hela kvällen och natten med 16 andra som inte hade något annat att prata om än deras ögonstenar – det blev för mycket helt enkelt. Jag blev tvungen att gå därifrån. Var nära att ta en cigg trots mitt totala tobaksuppehåll sen augusti förra året.

Jag missunnar dem inte deras barn eller familjelycka. Verkligen inte. Tvärtom. Men förbannade-jävla-skit-helvete vad jobbigt det är att sitta mitt i smeten ibland, utan att vara del i det. Inte för att jag inte kan tillföra något i samtalen om blöjor och konstiga upptåg – för jag har ju galet mycket barn omkring mig, utan för att jag sörjer så innerligt att jag själv inte är där.

Undrar när klockorna kommer synkas. Om de någonsin gör det.

Tick tack.


Kommentarer
Postat av: Jennie

Åh, gumman, det kommer, när tiden är rätt så kommer du att ha en liten groda som drar i byxbenet på dig. Massa kramar

2010-05-03 @ 20:53:18
Postat av: Påse

Åh Världens bästaste Elin! Det blir alltid bra tillslut! Det vet vi ju, eller hur? :) Många varma kramar!

2010-05-05 @ 22:29:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0