Arg


Jag jobbar på ett utbildningsföretag med medvetna människor. Där vi pratar om kommunikation varje dag, och där självinsikt är en del i arbetet.

Och jag har fanimej försökt. Försökt att vara vuxen och resonlig. Och allt låter så jävla bra när man berättar för hela världen hur läget är och varför och hej och hå. (förlåt du däruppe för alla svordomar, de är bara ett uttryck för frustration och  jag finner inga andra ord just nu)

Idag är jag arg över den här jävla separationen för första gången. Och arg på riktigt - alltså verkligen på riktigt -  är jag för första gången idag. Ikväll. Det var den där förbannade diskhon som korkat igen som utlöste det.

Men det är inte den jag är arg på.

Jag är så arg på mig själv.
Jag är så arg på hela situationen.
Jag är så arg på att J är ute ikväll - men inte jag
Jag är så arg på att allt står helt stilla
Jag är så arg för att det inte blev som jag ville
Jag är så arg för att jag är svartsjuk - utan rättighet
Jag är så arg för jag gör så dumma grejjer i den här situationen
Jag är så arg för att jag måste börja om
Jag är så arg för att jag inte ringer någon och bara gråter ut den här ilskan
Jag är så arg för att jag ska vara så jävla pretto och osårbar
Jag är så arg för att jag är arg

Och det stämmer inte.
Jag trodde att jag passerat den fasen i förändringsu:et. Att jag var inne på att jag började se möjligheter och se positivt på det hela. My ass vad fel jag hade.

Jag vet átt man inte kan gena sig igenom en sorg. Men det här är ett skämt.

Röksugen blev jag också. Och sugen på chips. Eller varför inte ett glas sangria.
Tröst kallas det.

Urs.
Jag tycker inte om att vara arg. Det är så sällan jag är det att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Jag går lös på diskhon nu tror jag.
Det känns konstruktivt.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0