Och nu då?
Jag känner mig rätt tom.
Tom på känslor och tankar.
Och det skrämmer mig.
Jag känner mig likgiltig.
Orkar inte bry mig.
Och det skrämmer mig som fan.
Jag är singel, men sambo.
Känns som jag inte har påbörjat sorgearbetet riktigt ännu.
Jag har inte varit ensam med mina egna tankar en enda minut sen vi tog beslutet.
Har sysselsatt mig, drömt om en ljus framtid och träffat folk hela tiden.
På gott och ont.
För sällskapet lindrar och får mig att tänka på annat.
Fast kanske jag bara behöver vara ensam ett slag - och komma ikapp med mig själv.
Hej vackra du,
Jag fick lära mig på en kurs i sorgbearbetning att sorg är ofullständig kommunikation:
"Tänk om jag hade sagt så, eller så, då hade detta hänt"
Mitt råd till dig är att prata med honom, om honom, om er så mycket du kan, för att kunna släppa det själv. Jobbigt, men min erfarenhet är att det hjälper.
KRAM
Tack.
Jag vet ju det. Och förmodligen är det precis vad som kommer att ske - men orden är så nötta, så sköra och tomma just nu. Och pretto som man är så vill man inte ringa och älta ett varv till med vännerna eller. Enda känslan just nu är ilskan - se inägget från idag. När den lägger sig måste jag nog a allt ett varv till, och ett varv till.
Många varv blir det!
Och många varv SKA det bli. Se till att nyttja vänner, bekanta, släkten! Till gränsen på UTnyttja. Du skulle göra samma för dom. Dom riktiga vännerna finns där oavsett, så är det....
Bra att du är arg, bra att du är svartsjuk osv. Tänk om du inte hade varit det? Det hade visat att det inte menade nåt. Det är jobbigt, men man tar sig igenom... En dag i taget!
KRAM
