Dumma dumma elaka sjukdom


Påsk är en trevlig ledighet. En massa röda dagar, vårkänslor i luften och släkt och familj som samlas.

Igår samlades en del av släkten hos mormor och morfar. Och det var så bitterljuvt. Ljuvt att träffa gamlingarna, få krama dem och uppdatera dem om det senaste i ens liv. Ljuvt att äta all påskmat och ljuvt att träffa alla härliga kusiner som jag ibland glömmer bort att jag har.

Men så bittert. Så bittert att mormor vet att "det är nåt som gnager på hjärnan". Så bittert att hon "inte kan förstå varför hon känner sig så konstig". Så bittert att hon "hellre faller knall fall än utsätter alla andra för henne".

Hon är så medveten om sin sjukdom. Och den gör henne så deprimerad. Och orolig.

Vi satt bredvid varandra och åt, och skålade och skrattade åt hennes humor som nu mer än någonsin kommer fram. Men i skratten hinner hon glömma varför hon skrattar, och varför alla är där, och vilken dag det är.

Alzheimers är en så jävla grym sjukdom. Grym mot alla drabbade. Sjuk som anhörig. Och fort går det.

Hennes bra dagar kommer mer sällan. Morfar ler inte lika mycket längre. Mamma och alla hennes syskon kämpar. Vi barnbarn stöttar, torkar tårar -säger att hon är världens bästa mormor med eller utan sjukdomen. Då ler hon. Och frågar för sjuttonde gången vem man är. 

Så jäkla tröstlöst.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0