Ögonblink

Jag känner mig som en bingoboll i en sån där gallersnurra. Jag trillar hit och dit, medvetet, omedvetet, viljestyrt och i total avsaknad av vilja.

Jag har med vilje trillat tillbaka i träningen.
Ett träsk som får mig att må bra på många sätt, som får mig att orka mer, sova bättre och gå med något rakare rygg. Men som väcker känslor som jag insett att jag får leva med, och därför lärt mig deala med.

Jag har ofrivilligt trillat ner i ett stort svart ångestmoln
Ett moln som antagligen har att göra med åldern, framtiden och min oerhört fertila omgivning

Jag har med glädje trillat in i ballongkarusellen även detta år
En karusell som ibland mest liknar ett dagis, eller en klassresa i femman. Det är rätt snurrigt, man blir rätt snurrig. Men det är ju trots allt fantastiskt roligt.

Jag har med hjälp utifrån trillat in i en ny musikvärld
En värld fylld av nya toner som får kroppen att brisera av känslor som jag inte kan beskriva i ord. De bara är där.

Och samtidigt som jag trillar in i alla dessa saker – så känns det som om min själ trillar ur mig ibland. Då det känns tomt och ganska ledsamt. När trösten känns för avlägsen för att kunna trösta. När inget hjälper. Förutom hoppet.

Hopp om att det vänder.
Hopp om att efter regn kommer sol.
Hopp om förståelse.
Hopp helt enkelt.

Någon sa att ”Det är ångesten som driver oss”
Jag vägrar tro på det.
Det är hoppet som driver oss.
Det är hoppet som får oss att trilla tillbaka på banan
Det är hoppet som aldrig lämnar människan

Hopp