Ögonblink

Läget är bra. Förbannat bra faktiskt. Dagarna försvinner fort mellan jobb, träning och umgänge med finingen. Magkänslan är tokigt bra. Jag har nog gått under jord lite grann.

Så där bra att jag alldeles för ofta slås av hur det kan vara möjligt? Får man ha det så här bra? Får man må så här bra? Får man känna sig så här omtyckt? Livrädd att vakna upp och inse att jag drömmer. Livrädd för att det ska ta slut. Det här härliga – som liksom precis har startat.

Vi pratar mycket. Och ofta. Och länge. Om stora saker och känslor. Och om små vardagliga ting och funderingar. Om dåtid och nutid. Och att framtiden står oss bi. Ingen brådska någonstans. Bara vara i nuet. Det där braiga nuet.

Lite tänker jag tillbaka på vart jag har varit förr, och hur det känts förr. Med andra människor. Andra partners. Hur lurad jag känt mig, hur komplicerat allting kunde vara och hur ouppskattad jag känt mig. Och sen ler jag – för det här är något annat. På riktigt något annat.

På riktigt.