Ögonblink

12 dagar sen sist här på bloggen. Kanske minst det dubbla i händelser. Högt och lågt. Smalt och brett. Kul och okul.

Kryssningen till jag-vet-fortfarande-inte-vart-båten-åkte går väl till historien som en av de längsta, och roligaste. Fler än väntat bytte hytter, hade bortamatcher och hånglade friskt på dansgolvet. Sådär som man bara kan och kanske får göra på en kryssning.  Dessutom förlängde vi festen med et dygn till när vi väl kommit i hamn i Tokholm igen. Ut på Värmdö och bada bubbelpool, dricka mer öl, bada bastu och självklart var jag tvungen att ta årets sista bad också.

Jag har fått två ärofyllda uppdrag också. Två uppdrag som ligger mig oerhört varmt om hjärtat och som jag med glädje och ödmjukhet tackat ja till. Dels ska finaste A&A gifta sig – och jag har fått uppdraget att vara Bestgirl åt min Brao. Jätteläskigt, jättekul och jättehäftigt. Bröllopet ska dessutom ske på nyårsafton – två slipsar i en liksom. Kan inte bli bättre!

Mitt andra ärofyllda uppdrag har med samma fina familj att göra. A&A väntar lilla Ärtan – som jag kommer få vara stor del av då de tillfrågat mig om jag vill bli fadder/gudmor åt honom. Titeln är mindre viktig. Uppdraget oerhört viktigt. En ära även detta.

Veckorna har även innehållit oerhört mycket prat. Om stort och smått. Om saker som berör. Om musik. Om framtiden. Långa kvällar med ett glas bubbel i handen har inte löst världsfreden, men lugnat mina sinnen och ingett hopp i hjärtat på mig.

Veckornas dejting har uteblivit. Jag gav upp det där. Det är så felvridet och inte till min fördel. Jag vågar tro på hjärtevännen som sa att ”Du är ju som klippt och skuren för att upplevas”. Och så är det nog. Jag må vara bra på att skriva långa mail. Men jag vinner på att träffas. Framförallt vinner JAG på att träffa personen och få känna något. Känna en gnista, en hopplöshet, en avsmak eller vad som. Jag kan inte avgöra det i texter över nätet. Nu hänger jag med livet istället. Det som dyker upp , eller ner framför mig, gör det.

SMS-trafiken under dessa veckor har ökat markant. Jag älskar sms. Det direkta sättet att uttrycka sig. Att så mycket kan få plats i så få tecken. Senast idag kom det ett sms som började med orden ”Hey Bus”. Med tanke på avsändaren visste jag direkt vad han menade, vad de orden innebar, bara för oss liksom. Ett leende senare svarade jag med ”Hey partner” och vet att han log lika mycket som jag.

ch mitt i allt roligt, så händer det att sorgen slår ned. Att mattan vi går på kallad livet liksom rycks undan för oss utan förvarning. Mina älskade änglars föräldrar ska separera. Eller gör väl i detta nu. Han har träffat någon annan och lämnar fästmö och barn vind för våg. Känslorna är många och upprörda, stormen påtaglig. Jag får stå som ett vindskjul för barnen och bara finnas.

Och träningen går framåt. Nu är det varannan dag som gäller. Löpning varvat med styrka. Vasaloppet närmar sig. För det har jag ju anmält mig till också. Ska bli kul i år också. Nu blir det till att satsa på en bättre tid än förra gången. Det ska väl gå? Klart det går!

Projekten i hemmet får nog vänta lite. Sovrumsväggen är målad och klar. En snygg väggmålning ska upp nu bara, men jag har inte hittat färgerna för det ännu. Eller tiden. De andra får kanske vänta lite granna med tanke på att jag blivit brutalt räkningsvåldtagen alldeles nyss. Inte mycket kvar i botten av spargrisen. Så ett par saker får vänta tills nästnästa lön. Som enligt mina beräkningar ska vara lite högre.

Geocaching har det blivit en del av också. Och konsert! Johnossi för tredje gången detta år i bästa sällskapet på Cirkus. De berör, förför.

Jag gillar mitt liv just nu. Väldigt mycket faktiskt. Det enda jag saknar är någon att dela det med.