Ögonblink

I mitt nästa liv ska jag bli en festival. Eller mitt nästa jobb kanske ska relatera till det i alla fall. Är nyss hemkommen från sommarens andra festival - Arvika.

I vanlig ordning känner jag mig så oerhört tom när jag kommer hem från en sådan här tillställning. Man lever tätt ihop med campingkompisarna och har alltid nytt och gammalt folk omkring sig. Att då komma hem till en tom lägenhet med en katt som enda sällskap - det känns tom helt enkelt.

Men samtidigt är jag full... Ser inte nyktert på allting ännu. Men är full av minnen, skratt, nya relationer av alla de olika slag man kan tänka sig. Festivalmänniskor är ett speciellt folk. Och alltid träffar man ett gäng som stannar kvar i hjärtat.

Jag hade inte riktigt lika stort fokus på musiken under den här festivalen faktiskt....eller ja, det var inte samma ping-pong-liknande mönster i alla fall som jag hade i Borlänge. Men några korta rader om varje band ska vi väl kunna plita ned.

Mycket mer energi än senast. Tajt och tufft. Publiken var mer på än i Borlänge så det blev ett riktigt bra tryck. Scenen/tältet och storleken passade dem bättre här i Arvika!

Regina Spektor
Soft, rent och mjukt sitta-i-gräset-och-mysa. Tung konsert iofs då de genomförde den med sorg i hjärtat efter att deras cellist avlidit 9 dagar tidigare. Tungt och svart, men bra och känsligt. Fast...fortfarande...intimiteten saknades pga Vintergatan - största scenen.

Robyn
Hon är fantastisk. Spelade på scen 2 storleksmässigt och innan hon ens kommit på plats kändes trycket från publiken i tältet. Hon är en energisk explosion på scen. Utan mellansnack och med galet bra versioner på några av de äldre låtarna. Man kan inte bli annat än kär - och lycklig!

Kent
Förvånandsvärt lite folk, vilket gjorde att man kom långt fram och fortfarande kunde andas. De var magiska - mer än någonsin. Jag fick samma känsla som på Stadion för ett par år sen - när de hade en form av avslutningskonsert för deras lilla upphåll (när Berg blev pappa) De var så otroligt tajta, och Jocke Berg så avslappnad, cool och energisk på samma gång. En sjukt bra setlist med skön blandning av gammalt, halvnytt och nytt och som grädden på moset fick vi höra både 747 som avslut i första "akten" OCH Mannen i den vita hatten som totalt avslut. Jag erkänner - jag bölade som en tonåring. Inte för en olycklig kärlek till Jocke Berg eller något...utan för att det gjorde så förbannat ont i hjärtat att känna allt det där de sjunger om. Då tycker jag de har lyckats.

Hästpojken
Nytt i mina öron för i år, en skön blandning av Broder Daniel och Bad cash quartet....konserten är lätt och glad och samtidigt tung och lite vemodig gitarrpop på göteborska. Men jag gillar det. Som attan. Låten gitarrer och bas, trummor och hat är fantastisk. Kul att ha sett dem - även om kroppsspråket kanske lämnar lite väl mycket att önska.

Jag talade varmt om dem efter P&L - men detta framförande var tröttsamt, likgiltigt och stagecrew hade det jobbigt. Riktigt synd. Scenen kändes också alldeles för stor för dem (samma scen som Kent/In Flames osv) Sen hade de ingen som helst hjälp av vädret heller. Regn och lera. Men det spelar ingen roll - de är där för att leverera, och de gjorde de inte.

Oj, vad många låtar jag kände igen. Och från bästa platsen på VIP-läktaren i gott sällskap blev den här konserten riktigt bra. Tunga riff, mycket metal med inslag av Jonny Casch (glimrande!) och ett publikhav med händer och fingrar i luften gjorde denna konsert minnesvärd!

Och nu hänger tältet på tork efter konstant skyfall hela lördagen. Kläderna är upptvättade och ihopvikta. Sovsäcken luftad och ihoppackad. Bilderna uppladdade på fejjan. Det enda som kvarstår är minnena. Fantastiska minnen. Mer eller mindre luddiga beroende på dag och mängd alkoholhaltiga drycker.

Men som sagt - jag ska BLI en festival. Fylld av ögonblink till folket.

Klicka för att få större bild