Ögonblick
Ögonblick. Ett i sänder. Är det enda vi med säkerhet vet att vi har.
Så jag fångar dem. Låter mig svepas med i stunden – just här och nu. Nu känns det viktigare än någonsin i mitt liv.
Hamnade på Skogskyrkogården idag. I lugnets grönska. Med rådjur som enda åskådare mellan gravarna. Ett par svalkande droppar från askgrå himmel. Ett begravningsfölje mellan tallarna. Ordet oberörd upphör existera.
Och så blev mina ögonblick i livet - det jag lever precis just nu - än viktigare. Och det är så jag har gjort hela sommaren. Fångat dem. Fångat ögonblicken som betytt något, öppnat hjärteasken och varsamt lagt ned de små små händelserna där. Att minnas. Att skratta eller gråta åt. Att plocka fram från hjärteasken den där novemberdagen. Att känna för.
Ögonblicket med vänner på Ålands röda klippor med Bowmore som sällskap, då förståelsens mynt klirrade till, då allt förläts och förgäts och jag vann tillbaka en vän.
Ögonblicket på uteplatsen, under ljusen och i doften av kräftor.
Ögonblicket då själen berättade för mig hur den egentligen tänkte.
Ögonblicket när insikten att min intuition hela tiden varit rätt. Som en jävla käftsmäll.
Ögonblicket av ömsesidigt förtroende mellan kollegor och vänner.
Ögonblicket av beslutsamhet.
Ögonblicket av förståelse för vad som inte känns rätt.
Ögonblicket av bottenlös kärlek från änglarna.
Ögonblicket då allt ställdes på sin spets.
Ögonblicket då första tonerna från hjärtemusiken når örat.
Jag inser efterhand, att alla dessa ögonblick handlar om insikt. I mig själv - i min situation. Och i mina nära och kära. Som stöttat. Hjälpt. De andra räknar jag inte.
Mina ögonblick av insikt.
