Ögonblink

Det är som att återse en gammal vän varje gång. Han håller vad han lovar. Berättar det senaste som hänt i hans liv. Lyssnar på mina berättelser och förstår och tolkar dem precis som jag känner. En kär vän. Ett kärt återseende. 

I ett par decimeter gyttja sågs vi, han och jag. Regnet hade smattrat på bra under eftermiddagen men lagom till vi skulle sätta oss och ner och prata och uppdatera varandra höll det upp. Som på given signal. Luften omkring oss blev som elektrisk för varje minut som gick, för varje minne han så gärna ville berätta. Egentligen kunde jag redan alla dessa minnen, han berättar dem varje gång, men det tillkommer en ny nyans varje gång som gör att jag aldrig tappar koncentrationen. 

Jag fick knappt en syl i vädret, men kunde stämma in i många av känslorna han förtäljde. Jag skrattade. Och jag grät när hans första ord i sorgesången nådde mina öron. Axlarna mina skakade, ville inte att någon skulle se, allra minst han. Men en varm kram från oväntat håll höll mig uppe.

Han försökte gå flera gånger, men menade att det var något som höll honom kvar. Något han glömt att säga. Två gånger kom han tillbaka, och det var då himlen öppnade sig igen. I ett fullständigt vattenkaos ackompanjerat av elektriska blixtrar kom han tillbaka för att säga det där han tidigare glömt.

Att han var ledsen att hans sorgesång bekom mig så, att han tackade mig för att jag hade tid, att jag skulle komma ihåg honom. Och när vi kramades farväl den tokregniga natten viskar han sin bekännelse - att han får liksom ingen ordning på sig själv.