Ögonblink

Träningen är igång igen med ilfart efter 1,5 veckas uppehåll pga knät. Jävla knä. Jag får visst inte stövla runt i skog och mark hur många mil jag vill innan det ska säga ifrån. Men, jag körde löpbandet både igår och idag - och på ett sätt ångrar jag det - för knät mår inte så bra ändå. Jag får nog sluta springa flera dagar i rad...men på ett annat sätt är jag asnöjd! Därför att milen på banet idag kändes inte tung, den kändes inte lång - och flåset var grymt! Och hade det inte varit för knät så hade jag klarat mitt oktobermål redan nu. Men men. Jag har ju några veckor kvar.

 

Jag är lite blåslagen sen helgen också. att leka med/på en mekanisk tjur i ett par timmar - det känns i ljumskarna, och det känns i alla blåmärken på I N S I D A N av låren, på knäna och smalbenen. Jag ser ut som ett manglat blåbär. Och handen gjorde jag sönder lite grann också av olika anledningar. Festen var hur kul som helst trots galen fylla, snedtändningar, desperation och många bekännelser. Själv tyckte jag att jag höll mig på en bra nivå - men var ändå helt otroligt bakis på söndagen.

 

I helgen blir det Umeå. Äntligen. En månad sen jag träffade min sam-sär-bo. Ska bli förbannat skönt att träffa honom och mysa i höstUme. Men innan dess ska det geocachas lite, spelas badminton och ätas middag med goda vänner. Den här veckan kommer gå fort den också.

 

Jag måste varje dag påminna mig om min egen livsfilosofi - att jag måste välja. Och alltför många gånger den senaste tiden har jag valt att tycka synd om mig själv och må dåligt. Jag ska börja välja glädje istället - över små och stora ting. Så där som jag ju brukar göra. Glädjen idag är milen på 1h 4 min. Med ett helt friskt knä kommer de där fyra minutrarna vara ett minne blott om 2 veckor.

Over n out dudes