Puh....
...nu satt hon här ensam kvar när sista personen lämnat bygget. Gårdagens överraskningsfest för käraste "Brao" hade blivit riktigt lyckad! Han hade blivit både överraskad, glad, rörd och full. Mission completed!
Kvar idag är matrester, en ridå av tokabsrök från både vigg och vattenpipa, en hel massa nya spritsorter i barhyllan och en fet bakfylla. För hennes egen del var det mest en överhängande trötthet. Hon tackade bakisgudarna för att hon varit pigg tidigare och röjt upp i lägenheten. För nu skulle det ha varit en omöjlighet.
Mest trött, och med ett tryck över bröstet som inte ville släppa. Alkohol är ju kul där och då, men det är galet ångestframkallande dagen efter. Inte bara för "vad-som-hände-igår-eller-inte" utan rent överlag. Hon mådde inte speciellt bra av det insåg hon idag. Ledsen, nestämd och plötsligt väldigt osäker på sig själv och hennes värde. Likgiltighet inför vad hon kämpade för. Likgiltighet inför hennes totala kamp de senaste månaderna att bli Den. Likgiltig. Därför att det verkade inte spela någon roll vad hon gjorde. Hon nådde inte ända fram. Och nu, i dimman av gårdagens Martini Bianco hade hon insett det. Och det var en jävligt jobbig insikt.
Nu tänkte hon gräva ned sig en stund.
Tillåta sig själv att vara liten och svag ett ögonblick.
Tillåta sig själv att känna sig helt jävla maktlös.
Sen skulle hon återtuppstå.
Någon gång.
När det här förbannade trycket över bröstet släpper.
Kvar idag är matrester, en ridå av tokabsrök från både vigg och vattenpipa, en hel massa nya spritsorter i barhyllan och en fet bakfylla. För hennes egen del var det mest en överhängande trötthet. Hon tackade bakisgudarna för att hon varit pigg tidigare och röjt upp i lägenheten. För nu skulle det ha varit en omöjlighet.
Mest trött, och med ett tryck över bröstet som inte ville släppa. Alkohol är ju kul där och då, men det är galet ångestframkallande dagen efter. Inte bara för "vad-som-hände-igår-eller-inte" utan rent överlag. Hon mådde inte speciellt bra av det insåg hon idag. Ledsen, nestämd och plötsligt väldigt osäker på sig själv och hennes värde. Likgiltighet inför vad hon kämpade för. Likgiltighet inför hennes totala kamp de senaste månaderna att bli Den. Likgiltig. Därför att det verkade inte spela någon roll vad hon gjorde. Hon nådde inte ända fram. Och nu, i dimman av gårdagens Martini Bianco hade hon insett det. Och det var en jävligt jobbig insikt.
Nu tänkte hon gräva ned sig en stund.
Tillåta sig själv att vara liten och svag ett ögonblick.
Tillåta sig själv att känna sig helt jävla maktlös.
Sen skulle hon återtuppstå.
Någon gång.
När det här förbannade trycket över bröstet släpper.
Kommentarer
Trackback
